Hej! Ännu en dag med vackert väder och leriga hagar som torkar i rask takt. Nu får hästarna skynda sig om de vill hinna smutsa ned sig i leran för snart hjälper det inte hur mycket man än ligger och skrubbar ryggen i hagen.

När leran är som bäst finns det vissa hästar som tycker det är klädsamt med ett lager lera från topp till tå.

Hur de kan uppskatta lerlagret har jag dock svårt att förstå. Ändå så har jag själv prövat!

Det var nämligen så att jag en gång i tiden hade två hästar vid namn Picador och Tornado. Namnen till trots så var det Tornado som var den lugnaste av dem. Men även i de lugnaste vatten…

En dag tidigt på våren skulle jag träna för instruktör med båda hästarna. Eftersom det var vår och vackert väder så bestämde jag mig för att snabbt släppa ut tornado i hagen efter hans pass så han fick lapa lite av solen. På den tiden klädde man upp sig lite finare när det var träningsdags. (Det var inte på 1800-talet, men nästan!) Således var jag iklädd nyputsade stövlar, beige ridbyxor och skjorta. Hjälmen hade jag också på huvudet.

Picador stod kvar i boxen och väntade på att det skulle bli hans tur och tränaren stod i ridhuset och stampade.

Jag gick med långa steg mot hagen med trötta Tornado på släp. Den nyligen tinade leran klafsade under fötterna och jag gjorde vad jag kunde för att trampa där det var som minst blött för att skona mina nyputsade stövlar.

Plötsligt hörde Tornado något ljud och kastade sig framåt och träffade mig i ryggen med full kraft så jag ramlade rätt på magen i leran. Eftersom jag var helt oförberedd så landade jag raklång med näsan nedåt i vällingen. Plums!

Jag kravlade mig upp och konstaterade snabbt att hela min framsida av kroppen var täckt av gegga. Stövlarna, byxorna, skjortan och naturligtvis också ansiktet.

Tornado glodde med stora ögon på mig.

Det var bara att släppa ut honom i hagen och sedan ta sig med språng mot stallet för att byta kläder och tvätta händer och ansikte.

Naturligtvis så måste jag gå in i köket där resten av personalen satt och visa upp mig först. Det blev många glada miner och skratt. Men det får man bjuda på.

Fast rulla sig i lera… Jag vet inte…