Hej! Idag skulle jag vilja analysera ämnet ”dressyrbanan”- en rektangulär ridyta ofta inramad med lågt vitt staket, utställda bokstäver och ibland dekorerad med blommor.

När man är på dressyrtävling så är dressyrbanan och dess omgivning det givna samtalsämnet. Antingen är blommorna för stora, bokstäverna snett utställda, domarbordet för nära staketet eller läktaren byggd på ett sätt så hästarna skräms för livet.

Kort sagt: Det är ALLTID dressyrbanans utseende och omgivning som står för resultatet. Hästar som spänner sig, kikar snett på publiken, skyggar för bokstaven A och så vidare.

För några veckor sedan hade vi dressyrtävlingar hemma i ridhuset och flera av ponnyerna som var där kikade på den nedfällda handikapprampen, skyggade för speglarna och frustade åt domaren, även våra egna ekipage!

Oj, vad läskigt med de där speglarna! Hörde jag någon kommentera.

I lördags var vi i Bälinge och tävlade på deras utebana. Där fanns det naturligtvis också en hel del grejor att spänna sig för. Livsfarliga ensilagebalar i hagen, knäppande elstaket och läskig domarkur. Hästarna pustade och frustade och dansade runt med sina ryttare.

Vis av egen erfarenhet vet jag att det finns saker att spänna sig för i alla nya miljöer och för all del i hemmamiljön som ju ser annorlunda ut på tävling. Det är fullständigt normalt och det handlar helt enkelt om att lära sig hantera situationen och lösa den på bästa sätt.

Och det var något jag tänkte på vid ridskole-DM i helgen. Där befann sig många, många ovana tävlingsryttare. Några var ute på sin allra första tävling och när hästarna skyggade för domarboden så visste de helt enkelt inte hur de skulle hantera situationen.

Fullt förståeligt naturligtvis eftersom de flesta ridskolehästar i princip aldrig någonsin skyggar för någonting i hemmamiljön. Ridskolehästar är ju ett hästsläkte för sig och ofta blir jag så imponerad över att de inte låter sig skrämmas.

Jag har ett mycket bra exempel som inträffade för några veckor sedan hemma i ridhuset. Spegelfirman hade varit och satt upp hälften av speglarna i ridhuset under förmiddagen. När de var klara för dagen lämnade de två långa brädor som de använt för att stötta konstruktionen kvar i ridhuset. Brädorna låg lutade uppe på sargkanten på ett egentligen väldigt dumt sätt men vi som jobbade på kvällen missade detta.

Under en av de tidiga lektionerna, en grupp barn som ridit i ett par terminer, så stod hästarna uppställda för genomgång på spåret. Moki och Chili stod precis vid brädorna. Då Moki ändrade sovställning och trampade om så råkade han komma åt sargen som skakade till, varvid de långa och tunga brädorna dunsade ner med ett brak i backen och träffade både Moki och Chili på benen. De båda hästarna rörde inte en fena! Bard som stod på den andra långsidan höjde lite på huvudet för att kolla vad de sysslade med där på andra sidan. Ingen av de andra hästarna reagerade.

Jag säger bara ”Ridskolehäst”!

Tillbaka till hästar som skyggar på tävling. Det man märkte på de orutinerade ryttarna var att de kunde sitta och kämpa i många långa minuter för att få sin häst att gå nära det där läskiga hörnet. Resultatet blev hästar som snurrade runt, runt, hästar som sprang baklänges eller hästar som helt enkelt inte kom någonstans alls.

Nu kommer tipset! När hästen spänner sig i ett hörn till exempel så ska ryttaren bara slappna av, vända lite tidigare över banan och låtsas som ingenting alls. Det finns inte en enda häst i världen som i längden tycker det är roligt eller lönsamt att spänna sig om inte ryttaren bryr sig om det.

Eller som jag säger- Man ska belöna det beteendet som är bra och ignorera det som är dåligt! På så vis får man en häst som är trevlig att rida och hantera.

För egen del är det så att jag vill ha en del spänning i hästen eller om vi kallar det för laddning för att kunna visa upp oss på ett bra sätt. Men det är en smal spång man balanserar på mellan bra laddning för uppvisning och att ramla över gränsen och ”flippa ur” för en människa som dyker upp i trappen med ett flak läskburkar precis när man rider förbi.

Det var precis vad som hände mig förra helgen på Jälla. Arrangerande klubb skulle forsla upp alla inventarier till sin kiosk under min ritt så det blev många, många moment med freestyleuppvisning den dagen. Läskflak avlöstes med chokladbollar i trappen . Men däremellan skötte sig min häst superbt så jag var mycket nöjd med ritten ändå!

Det ingår att lära sig att hantera de spänningsmoment som uppstår på banan. Hästar som blir spända av omgivningen eller helt enkelt bara av att vara i ny miljö. För att inte glömma bort spända och nervösa ryttare som rider på mindre än hälften av sin vanliga kapacitet på grund av orolig mage.

Lösningen heter RUTIN! Det betyder träning, träning och träning! Läskig omgivning ingår i tävlingsmomentet!

För övrigt vill jag säga att alla ryttare, (samtliga) som vanligt satt jättefint och red lugnt och prydligt. Jag blir så stolt! UPK:s ryttare är snälla och rättvisa ryttare!