Hej! Jag har ju stolt berättat för er att jag är utbildad Voltigeledare. Jag har inte gått bara en utan hela två utbildningar förlagda på Strömsholm för att få denna prestigefyllda titel.

Voltige är en sport där man iförd färgglada trikåer och sockeplast på fötterna försöker hinna ifatt en galopperande häst och få tag i ett handtag för att sedan graciöst svinga sig upp på hästryggen.

Om man kommer upp så kan man sedan utföra en mängd olika konster på hästryggen. Det finns exempelvis upphopp, grundsits, fana, kvarn, sax, stå och sidhopp. Sedan när man kan det där så kan man också uppfinna en del egna konstillationer. Gärna med många människor uppe på hästen och gärna högt upp i luften.

Häromdagen städade Gabbi på sitt kontor och plötsligt dyker mina diplom från voltigelederutbildningarna upp från ingenstanns. Vilket kärt återseende!

Tills jag fick se årtalet som stod längst ner...

1987!

- Det kan inte vara möjligt, tänkte jag. Jag menar 1987; det var fyra år innan Briar ens var född, ett år innan Hasse Telemar gick i pension, samma år som Patrik Sjöberg satte sitt världsrekord i höjdhoppning...

Det var alltså inte igår...

Det är så konstigt med sånt där. Förra sommaren berättade jag käckt för mina barn att jag tävlat i Uppsalaflickornas elittrupp i gymnastik. Sedan skulle jag hjula på gräsmattan och allt gick åt pipan... Tur att jag hade semester just då.

Jag tittade igen på diplomet och insåg att jag satt mig rejält i klistret. Jag har nämligen lovat Torun och Lisa, (som är voltigeexperter) att jag ska göra fanan på någon av lektionshästarna.

Hittills har jag lyckats skjuta på det hela genom att säga attt jag har fel skor på mig. Men jag kan ju inte gå omkring i mina vinterrridstövlar hur länge som helst.

Jag måste se över mina försäkringar...