En sak som jag tycker är väldigt rolig är att det verkar finnas en väldigt stor grupp träningselever, skötare och  "vanliga elever" som verkligen är hängivna sin klubb just nu!

Det märktes särskilt på den sista tävlingen vi hade...

Man hade pysslat och fixat ihop en gigantisk hög med pannband, vimplar och banderoller för att heja på hemmaryttarna. Tävlingen var en lokal hopptävling.

Förutom att de alla hjälpte till med själva tävlingsarrangemanget så fanns de också på tävlingsplatsen hela långa dagen. Varje gång någon av våra hemmaryttare var på banan så fyllde de upp nästan hela området i slänten vid kortsidan. Pannbanden var på förstås!

Hejaklack!

Det har vi saknat ett tag. På 80- och 90-talen var det nästan givet att en hejaklack följde med så fort det var allsvenskor. Det var förstås ett jättebra stät att få gemenskap bland alla i klubben. Man träffades och skrev ramsor och fnissade i största allmänhet.

Både den 31 maj och den 7 juni har vi finaler här hemma i division III för ponny. Den nya "hejaklacken" är tillfrågad och har svarat positivt på att ropa och sjunga fram våra lag.

Det kanske finns fler som vill vara med? Någon som vågar ta ton eller nån som är bra på att skriva hejarramsor?

Jag undrar om det finns någon åldersgräns?

För dom som inte redan gissat det så är det jag själv på bilden ovan. Jodå, jag fick också ett pannband. Hejaklacken är väldigt vidsynt och alla får vara med.

Någon tyckte att jag såg ut som karatekid! Jag vet inte vad dom menar... Hoppas att min mamma blir stolt i alla fall!