Om tio veckor ska några av stalltjejerna hyra varsin häst. Tio veckor, det är sjuttio dagar eller ettusensexhundraåttio timmar eller etthundratusenåttahundra minuter. Alldeles strax med andra ord!

Hyrtjejerna har fått hämta sina hyrkontrakt i veckan och nu är det högt i tak! Varenda minut ska tydligen planeras! Det viktigaste är tydligen huruvida man ska rida barbacka eller inte....

Barbacka...

Jag ryser bara jag tänkter på det. Samtidigt vet jag att det är något magiskt med barbacka. I alla fall till en viss ålder. Sedan är det egna måendet viktigare än barbacka.

Jag har "förätit" mig på barbacka. För all framtid!

Picador drabbades nämligen av ett eksem på ryggen en gång. Det började med en mycket liten hårlös fläck som snart växte sig större. Veterinär konsulterades och domen föll. Han skulle tappa all päls på ryggen inom snar framtid.

Det gjorde han också och jag var tvungen att rida barbacka ända tills pälsen vuxit ut igen. Det gick inte på en dag om man säger så... Inte på en vecka heller... Inte på en månad... Ja, ni kanske förstår.

Eftersom jag hade flera tävlingar inplanerade så det var bara att följa schemat och träna på. Där satt jag på min hårlösa häst och skumpade och studsade och slet ut ridbyxbakar på löpande band.

Jag kan nästan svära på att det var den allra sista gången jag red barbacka. Suget har liksom inte funnts sedan dess. Det är väl som när man föräter sig på choklad med nötter eller något liknande.

Jag har viss förståelse för barbackaridning eftersom jag i yngre dagar också kunde få för mig att rida barbacka frivilligt. Men... inget mer barbacka för mig!