När jag var ridskoletjej så var de som kom och red på privathäst upphöjda någonstans bland molnen. Det var naturligtvis min egen uppfattning. Men jag ”avgudade” dem med egen ponny eller häst och klippte noggrant ut tävlingsresultaten ur UNT och klistrade in dem i en pärm. Jag visste precis vem var och en var och vad deras hästar hette men jag skulle aldrig i livet vågat tilltala dem och var säker på att de varken såg mig eller för allt i världen visste vad jag hette. Det hände att man någon gång fick chansen att hålla i en av deras hästar på någon tävling medan de gick till sekretariatet eller på toa. Sådana händelser skrevs naturligtvis in i dagboken direkt då man kom hem!

Så fick jag ett mail idag från en av våra ”ponnymammor” som löd som följer:

”Detta är något jag tänkte på under ponnyhoppningen på UPK när jag satt som publik i sista klassen: Kul med hejarklackar! Det som var trist på ponnyhoppningen var att de privata ekipagen inte blev påhejade! Vet man inte vilka som är de privata ryttarna så kan man ju kolla startlistor annars hör man ju när domaren presenterar ekipagen! Finns ju som sagt många privata ekipage som representerar klubben på tävlingsbanorna med mkt stora framgångar och resultat =) En tanke bara!”

Hm, tänkte jag som ju kommer ihåg hur det var. Och jag är faktiskt i det här fallet helt säker på att om hejaropen uteblev så var det av ren och skär blyghet!  Hejaklacken var ju dessutom vid det här tillfället skapad på morgonen i teorisalen efter en lång stunds spontant knep och knåp och bestod av små och stora ridskoleryttare som hejade på sina kära sköthästar. Ni var så roliga!!!

Men ja, det vore ju jätteskoj om man kunde blanda hejvilt med ungar, tonåringar och vuxna ur klubben som satt där i sina pannband och banderoller. Men då måste man naturligtvis förbereda sig genom att arrangera träffen i förväg så att alla vet om att det ska ske. Kanske är det någon som här och nu känner sig manad att agera hejaklacksledare?

” Som privatryttare kan man nog ibland känna sig lite utanför” skrev ponnymamman i sitt mail. En ny synvinkel. Tänk alla blyga ridskoleryttare att även en av de ”gudabenådade” och ouppnåeliga privatryttarna kan känna utanförskap! En tanke som jag aldrig hade när jag lycklig stod där och höll en tävlingsponny, kände mig utvald, medan ryttaren satt på toaletten.

Hur gör man då för att få privatryttare och ridskoleryttare att närma sig varandra?

Enkelt!? Någon måste ta första steget. Att säga hej till varandra vet jag att våra medlemmar är duktiga på . Men kanske vågar man prata lite mer än så. Plötsligt upptäcker man att det finns mycket man har gemensamt. Ofta är det man själv som målar upp sina bilder av hur saker och ting är.

Vision; Nästa gång tror jag att några av privatryttarna kliver upp i slänten och blir tilldelade varsitt pannband. (Jag menar, jag fick ju ett pannband trots att jag är en fyra gånger så gammal tant som dessutom är ridlärare och har egen häst…) När ett privatekipage kommer in på banan så ropar de till den övriga klacken; Titta, där är en av oss. Kom igen nu så ropar vi! Sedan ropar de alla tillsammans och viftar med sina banderoller.

 En sak som jag tog itu med i våras var att skapa en sida med ryttarpresentationer på hemsidan. Jag tänkte att det skulle vara kul för våra medlemmar att få ansikten på dem som är ute på tävlingsbanorna. 

Av erfarenhet vet jag att det är väldigt trögt att få folk att skriva de där raderna och lämna dem för publicering. Det verkar hamna i samma fack som deklarationen eller de där andra pappren som man helst gör i sista sekunden om man nu måste över huvud taget. Så där skulle man ju vilja att alla ekipage puffar på varandra för att skriva ihop något om sig själva.

US jobbar hårt för sin klubb. Alla deras arrangemang är öppna för samtliga medlemmar under 25 år. De anordnar halloweenkvällar, godisätarkvällar, resor till globen och mycket mer. Men det är sällan det är andra än ridskolans elever som åker med. Jag tror jag ska annonsera lite mer för det nästa gång så kanske fler ”privatisar” hoppar på! Klubbtävlingar och julshow är öppna för alla! (Så snällt av dem för då kan jag som precis fyllt 26….vara med!) US ordnar massor av gemenskap!

Kanske finns det någon som har fler idéer?

I en så stor klubb som vår tror jag att det ibland är lätt att glömma att själva ”klubben” är en ideell förening precis som alla andra föreningar. Klubben är beroende av medlemmarnas insatser för att få t ex tävlingsverksamheten att rulla på precis som i en ren tävlingsklubb. Det är också lätt gjort att blanda ihop klubben och ridskolan.

Sedan några år är vi tack och lov välsignade med en fantastisk tävlingskommitté som utför storverk vid varenda tävling! Jag bugar mig djupt för dem för jag vet hur hårt de sliter! Tävlingskommittén tar gladeligen emot mer frivillig hjälp vid sina arrangemang för att bli avlastade. Det är något vi kan göra för dem för att de ska orka med sina uppdrag. Det är ju också ett bra sätt att lära känna fler i klubben och känna gemenskap och att man är behövd!

Nu har jag ”brainstormat” klart för idag och lägger ner pennan!