Hej! Har ni tänkt på hur lite man vet när man står framför en grupp med tio små elever som ska rida sin första ridlektion. Man vet ingenting om någonting. Framförallt vet man inget om framtiden.

Eller var det någon som trodde att den här lilla ryttaren som ramlade av så fort någon nämnde ordet hinder och som inte vågade säga ett pip bland folk skulle bli...

...ridskolechef och rida på stallets största häst! Gabbi!

Vem trodde att den här kavata lilla ryttaren som promt skulle sköta en av de stora hästarna på ridskolan fast hon bara var en tvärhand hög skulle bli...

...känd som den röststarkaste instruktören i världshistorien. Sara!

Och vem trodde att den här blyga men ruskigt envisa lilla tjejen skulle bli ridlärare åt både barn och vuxna och sedan...

... POLIS! Anna!

Tänk att självaste Jens Fredricsson startade sin bana i klubben. Ridandes på en av ridskolans B-ponnyer.

När det kommer fram någon liten tjej eller kille till mig i stallet och vill fråga om något så tar jag mig alltid tid att svara. Jag tänker att om tio år kan det vara den här killen eller tjejen som står i manegen och håller lektion för tio barn. Vid det här laget har jag sett det hända. Många gånger!

Jag ser barn när de kommer till stallet för sin första ridlektion. Jag ser dem när de går på skötarkurs och sedan när de blir skötare på sin favorithäst. Jag ser dem gå på läger och kurser och plötsligt står de och håller en teorilektion. De blir träningselever, några tävlar, någon köper egen häst. Rätt vad det är har ett par av dem gått sin utbildning till ridinstruktör och på hösten är det de som håller lektion på ridskolan där de började rida.

Allt det där tänker jag på när jag ser barnen som står fulla av förväntan inför sin ridlektion. Jag bara undrar vem ska bli klubbens nästa ryttare att starta OS?

Man växer av att vara i stallet!

Ingenting är omöjligt!