Hej! Jag kommer fortfarande ihåg när jag för första gången blev medveten om att jag kunde rida min häst på tygeln. Det var på en påskkurs för Marie, jag red Sirro förstås och vi var inne i ridhuset på eke.

Vi red runt fyra av stolparna i ridhuset. Rida runt fyra stolpar var lika med att rida på volt.  Efter en lång stunds ridande runt, runt på volten så hände Det. Sirro mjuknade i nacken och rundade hela halsen.

Sirro var ju redan min favortihäst men Marie blev i den stunden min favoritfröken och fick en idolstatus som skulle hänga med genom hela mitt liv. När jag nuförtiden möter Marie har jag dock insett att hon faktiskt också är en vanlig människa som jag ;)

Förmodligen hade det hänt mig flera gånger tidigare att jag lyckats få lite eftergift på min häst under dressyrpassen. Men detta var alltså den första gången jag själv märkte att något hände.

På den där tiden så var det hoppningen man hela tiden väntade på och passen mellan hoppningarna var någon slags transportsträckor mot nästa hopplektion. Det fanns många hoppande förebilder i klubben men dressyrstjärnor var det tunnare med. Detta påverkade naturligtvis de yngres intresse.

Efter den där påskkursen så blev dressyrpassen något jag såg fram emot och längtade till medan mina kamrater tyckte jag var helknäpp.

Hur kan man komma ihåg en speciell känsla efter så oerhört lång tid?

För mig var den där påskkursen något som tog mig in i en helt ny fas av ridningen. Sirro förstod inte alls min upphetsning utan tog hela händelsen med ro.

Jag tror alla ryttare kan referera till det där speciella tillfället då allt bara kändes rätt.