När man är liten så brukar man längta efter att bli större så man får rida de stora hästarna. Så plötsligt rätt vad det är har man vuxit ur de små ponnyerna och saknar dem något fruktansvärt.

När jag var i tonåren så gick jag i träningsgrupp på ridskolan. Vi red dressyr för Pia och hoppade för Mats eller Gertie.

Så en dag fick vi i gruppen för oss att vi skulle göra ett bus. Vi var alla i femtonårsåldern och samtliga hade vuxit ur de minsta ponnyerna med råge.

Vi sadlade varsin B-ponny och smög in i ridhuset.

Vi brukade rida fram själva i en kvart och sedan kom Mats och började lektionen.

Den där gången kändes kvarten väldigt, väldigt lång! Vi fnissade och skrattade åt varandra och hur vi såg ut. Lite. lite oro i magen hade vi också. Tänk om han skulle bli arg!

Så knarrade dörren till och Mats klev in i ridhuset. Han såg sig omkring, höjde inte ens på ögonbrynen och körde igång lektionen.

Det var straffet!

Vi fick sitta hela timmen på våra urvuxna ponnyer. Benen hängde långt nedanför hästarnas magar och balansen var väl inte den bästa.  Men Mats han låtsades som ingenting och vi fick hoppa både långt, brett och högt.

Undrar just vem som vann det skämtet...?