Hej! Igår kväll när min sista grupp ridit klart och vi var tillbaka på stallplanen för uppställning och avsittning, var det plötsligt någon som såg en brun liten ponny på gräsmattan framför stallet.

Jodå, alla vi andra såg den också. Det var Susi som var ute på lite promenad så där alldeles för sig själv. Fast så mycket promenad hade det väl inte blivit då hon hamnade på gräsmattan som bara ligger ett tiotal meter från stalldörren.

Det är gott med gräs. Speciellt på våren då man längtat länge!

Då stallet innehåller över femtio hästar så händer det då och då att någon häst råkar komma lös. Oftast är det någon av ponnyerna med extra små öron som liksom glidit ur sin grimma. Vips så är ponnyn ute på jakt efter något att äta.

Ponnyer är inte speciellt rymningsbenägna måste jag säga. Det är inte fjärran som drar utan bara ett litet kurr från magsäcken. Några extra höstrån, en tuva gräs eller varför inte lite överblivna havrekorn under en utfodringslucka.

En gång för länge sedan hade vi en mycket liten ponny i stallet. Han var kritvit och alldeles speciellt söt. Focus! Varje morgon släppte vi ut Focus med de andra ponnyerna i hagen och bara en kvart senare tittade han in genom stalldörren med spetsade små welshöron. -Är det dags för mat nu?

Vi brukade släppa tillbaka honom i hagen några gånger varje dag.

En sådan liten ponny stänger man inte in i en hage hur som helst. Det finns liksom alltid en liten lucka eller öppning i staketet som passar att komma igenom. Har man sett en smart liten ponny lägga sig platt på marken och åla sig under staket så vet man att allt är möjligt!

Efter ett antal rymningar förstod Focus att han inte skulle få mat bara för att han stack in huvudet genom dörren och glittrade med sina små svarta ögon. Då tog han saken i egna händer (hovar?) och började ta vägen till foderladan direkt efter att ha ålat sig ur hagen.

Från den dagen hittade vi Focus med huvudet i havrekärran, stående i stapeln av hö eller gnagandes på någon säck foder. Det blev till att hålla dörrarna till foderladan stängda.

En annan smart ponny som vi hade var Neuthron. Då vi släpper våra hästar från hagen genom att sätta upp trådar fram till dörrarna så lär sig hästarna snabbt att bilda kö och vänta på sin tur. Att stå i kö passade dock inte alla!

Neuthron hade också lärt sig hur man ålar under staket. Kanske av Focus... Så han brukade alltid åla under staketet och sedan ta ett varv runt ridanläggningen för att se efter om det fanns några andra öppna dörrar.

Fanns det ingen öppen dörr bankade han med frambenet på dörren tills någon kom och öppnade. Sedan travade han glatt hem till sin spilta och räckte lång mule åt alla i kön.

Det är något speciellt med ponnyer!

Hej! Jag kommer fortfarande ihåg när jag för första gången blev medveten om att jag kunde rida min häst på tygeln. Det var på en påskkurs för Marie, jag red Sirro förstås och vi var inne i ridhuset på eke.

Vi red runt fyra av stolparna i ridhuset. Rida runt fyra stolpar var lika med att rida på volt.  Efter en lång stunds ridande runt, runt på volten så hände Det. Sirro mjuknade i nacken och rundade hela halsen.

Sirro var ju redan min favortihäst men Marie blev i den stunden min favoritfröken och fick en idolstatus som skulle hänga med genom hela mitt liv. När jag nuförtiden möter Marie har jag dock insett att hon faktiskt också är en vanlig människa som jag ;)

Förmodligen hade det hänt mig flera gånger tidigare att jag lyckats få lite eftergift på min häst under dressyrpassen. Men detta var alltså den första gången jag själv märkte att något hände.

På den där tiden så var det hoppningen man hela tiden väntade på och passen mellan hoppningarna var någon slags transportsträckor mot nästa hopplektion. Det fanns många hoppande förebilder i klubben men dressyrstjärnor var det tunnare med. Detta påverkade naturligtvis de yngres intresse.

Efter den där påskkursen så blev dressyrpassen något jag såg fram emot och längtade till medan mina kamrater tyckte jag var helknäpp.

Hur kan man komma ihåg en speciell känsla efter så oerhört lång tid?

För mig var den där påskkursen något som tog mig in i en helt ny fas av ridningen. Sirro förstod inte alls min upphetsning utan tog hela händelsen med ro.

Jag tror alla ryttare kan referera till det där speciella tillfället då allt bara kändes rätt.

Hej! Idag gjorde jag en quiz som min gamla Ridfröken Räkan, numera min "kollega" Helen snickrat ihop. Frågorna gällde händelser, hästar och stamtavlor från Eke under 70- och 80-talet.

Jag gjorde quizen och fick titeln "stammis". Jag hoppas det var bra!

Frågorna gjorde att jag fick några härliga flashbacks från tiden som tonåring i stallet.

På den tiden fanns till exempel inga micvrovågsugnar utan vi åt i mat-termosar. Det såg ut som en vanlig termos fast lite större så att man kunde böka ner ett gäng makaroner och sedan trycka i en varmkorv i mitten.

I mat-termosen höll sig maten så där lagom varm eller rättare sagt fisljummen. Jag antar att man blev härdad och bacilltålig för såvitt jag minns så blev man aldrig sjuk av maten.

Däremot kan jag fortfarande tydligt minnas både lukten och smaken av ljumna, svullna makaroner och grön-grå varmkorv.

Tack gud för microvågsugnarna!

Jag minns faktiskt den allra första gången jag skulle använda en microvågsugn. Det var också i stallet på Eke eller rättare sagt i köket hos Janne och Gertie.

Jag och Stina var stallvakter och skulle sova över i det stora huset när Janne och Gertie var bortresta. -Ta vad ni vill i kylen, sa Gertie innan de åkte. Det fick bli varmkorv.

-Vi gör den i micron, sa Stina. Jag tittade misstänksamt mot maskinen som stod på bänken. Jag hade aldrig sett en micro förut!

Men Stina stod på sig så korvarna åkte in och Stina vred på ratten som bestämmer tiden. Åtta minuter fick det bli för man vill ju inte äta ljummen korv mer än nödvändigt ofta!

Vi satt oss i soffan i vardagsrummet och väntade på plinget.

Åtta minuter senare- Pling! Vi gick till köket och öppnade den lilla dörren till micron. Där låg korvarna! Det hade blivit fullständigt skrynkliga och ändrat färg till mörkt rödbrun.

Stina lyfte på en av korvarna, tittade på den, vred och vände. Så böjde hon den och sa: -Den har blivt till gummi!

Hon provade att studsa korven mot golvet och jag hade aldrig sett maken till välstudsande korv. Jag tog den andra korven och testade. Jodå, den studsade precis lika bra som den första. Vi hade uppfunnit studskorven!

Fast det var inte mycket att äta... Det fick bli chips istället den kvällen. Det gick också bra!

Hej! En kamrat till mig skötte en gång om en häst som i hela sitt liv fått tänderna borstade med tandborste och tandkräm av sin förra ägare. Den nya ägaren bestämde sig dock rätt så snart för att detta var onödigt och tandborstningen slopades.

Hästar har ett annat PH-värde i munhålan än vad människor har och är inte alls lika känsliga för karies i tänderna. Får hästen bara rätt sorts foder att äta och tillräckligt mycket att tugga på så sköter sig det mesta i munnen av sig självt.

Fast det händer att hästar också får tandproblem. Exempelvis kan vissa hästar ha överbett eller andra avvikelser som gör att man måste hålla efter tänderna då de växer hela livet. Man får raspa bort vassa kanter och hakar som uppstår.

Det händer att hästar får frakturer i tänderna efter att de bitit i något hårt eller kanske sllagits med någon annan häst i hagen. I en trasig tand kan det också bildas karies.

Om hästen plötsligt börjar äta sämre eller långsammare än vanligt kan det vara en bra idé att låta en hästveterinär titta den i munnen.

Igår fick vår veterinär Peter ta en titt på Moki som har ätit långsamt ett tag. Mycket riktigt så hade han fått en foderinpackning. Det kan hända om några tänder sitter lite glest eller om tandraden inte är helt rak att små bitar av foder packar sig mellan tänderna eller i tandköttsfickor.

Så för att inte bli inflammerad i munnen ska Moki nu få åka till veterinären och göra ordentligt rent runt foderinpackningen. Sedan kan han nog äta som vanligt igen.

Kanske borde han använda tandtråd...?

Hej! Jag har en känsla av att utfodring med hö blir allt ovanligare. Istället går fler och fler över till att utfodra med hösilage som till skillnad från det torkade höet är en konserverad gräsprodukt utan några andra tillsatser än gräsets eget innehåll.

”Om hästen själv får välja” – så vinner hösilaget för det mesta. Hästarna tycker det syrliga gräset är mycket godare än torrt gammalt hö.

Sedan något år tillbaka så utfodrar vi helt och hållet med hösilage som stråfoder, och så halm förstås. Halmen är en viktig förströelse och fiberkälla för hästarna de tider som de står inne i stallet mellan utfodringarna.

Det är betydligt lättare att ta in hösilage av god kvalitet än att få in hö av god kvalitet eftersom höet ska ligga på åkern och torka. Min erfarenhet är att torkproceduren ideligen störs av regn och dåligt sommarväder…

När jag var liten så var det hö som var den huvudsakliga stråfoderkällan. Jag vet inte om vädret var bättre då… Förmodligen berodde det på att man inte hade vad som behövdes i form av maskiner och annan teknik för att ta in något annat än hö då.

Höskörd och bärgning av tonvis med hö hörde sommaren i stallet till. Alla i stallet skulle naturligtvis hjälpas åt för att få in stora mängder foder för kommande vinter.

Det behövdes mycket folk för att ta in höet! Det skulle slås, vändas och strängas i omgångar på åkern. Sedan skulle det packas till balar, lastas på kärran och köras till höloftet. Hela proceduren mådde bäst av att solen sken oavbrutet.

Det var där, på höloftet som jag brukade befinna mig. Där var det varmt och dammigt och man sjönk ned till knäna i gammalt löst hö som låg över hela golvet (vilket också var hästarnas tak). Man fick en högaffel i händerna och sedan när traktorn kom så bildade man kedja och började kasta balarna inåt i ladan. Det skulle packas från en kant till den andra.

Jag var alltid lika imponerad av kvinnan som förestod stallet. Hon var i fyrtioårsåldern och stark som Magnus Samuelsson. När hon lyfte balarna såg det ut som om de vägde bara några hekto. Med en snygg sving kom balen farande över huvudet på oss andra och landade snyggt i det bortersta hörnet i ladan. Själv lyckades jag med nöd och näppe lyfta balen och slänga den till nästa man i kedjan som stod ett par meter bort.

När kärran var tömd åkte traktorn till åkern för att hämta nästa lass. Då hann man ofta sätta sig en stund och dricka lite saft och tömma skorna från stickiga höstrån.

En sommar hände det en annorlunda sak hos en av våra grannar i Jälla. De höll som bäst på med höskörden och alla var med. Först ute på åkern där det langades och lastades balar. Sedan hemma på gården där de liksom vi bildade kedja och langade balarna mellan varandra.

Plötsligt när siste man i kedjan skulle kasta balen på plats i stapeln så hördes ett väsande ljud. Strax därefter hittade man en stor huggorm som åkt igenom hela balproceduren med pressning och snörning. Den satt fast under båda balsnörena och var väl inte så jättenöjd med den hantering den utsatts för den dagen….

Man kunde hitta en del konstiga saker i höbalarna under vinterhalvåret. En sandal till exempel… Ibland hittade man mumifierade råttor också. De stackarna hade väl legat och sovit i höet intet ont anande när traktorn kom. På UPK brukade vi ibland roa oss med att ta de där torkade råttorna och placera ut dem på roliga ställen. Som på skohyllan där den upptäcktes precis när man skulle ta på sig stövlarna. Stallhumor?

Höskörd hörde liksom sommaren till förr. Nu sköts alltsammans av bondens maskiner. De slår gräset, plastar in balarna och en truck lastar in dem i ladan. Fast det är rätt så skönt faktiskt! Man få hitta på något annat när solen skiner helt enkelt!

Hej! Har ni tänkt på hur lite man vet när man står framför en grupp med tio små elever som ska rida sin första ridlektion. Man vet ingenting om någonting. Framförallt vet man inget om framtiden.

Eller var det någon som trodde att den här lilla ryttaren som ramlade av så fort någon nämnde ordet hinder och som inte vågade säga ett pip bland folk skulle bli...

...ridskolechef och rida på stallets största häst! Gabbi!

Vem trodde att den här kavata lilla ryttaren som promt skulle sköta en av de stora hästarna på ridskolan fast hon bara var en tvärhand hög skulle bli...

...känd som den röststarkaste instruktören i världshistorien. Sara!

Och vem trodde att den här blyga men ruskigt envisa lilla tjejen skulle bli ridlärare åt både barn och vuxna och sedan...

... POLIS! Anna!

Tänk att självaste Jens Fredricsson startade sin bana i klubben. Ridandes på en av ridskolans B-ponnyer.

När det kommer fram någon liten tjej eller kille till mig i stallet och vill fråga om något så tar jag mig alltid tid att svara. Jag tänker att om tio år kan det vara den här killen eller tjejen som står i manegen och håller lektion för tio barn. Vid det här laget har jag sett det hända. Många gånger!

Jag ser barn när de kommer till stallet för sin första ridlektion. Jag ser dem när de går på skötarkurs och sedan när de blir skötare på sin favorithäst. Jag ser dem gå på läger och kurser och plötsligt står de och håller en teorilektion. De blir träningselever, några tävlar, någon köper egen häst. Rätt vad det är har ett par av dem gått sin utbildning till ridinstruktör och på hösten är det de som håller lektion på ridskolan där de började rida.

Allt det där tänker jag på när jag ser barnen som står fulla av förväntan inför sin ridlektion. Jag bara undrar vem ska bli klubbens nästa ryttare att starta OS?

Man växer av att vara i stallet!

Ingenting är omöjligt!

När jag var ridskoletjej så var de som kom och red på privathäst upphöjda någonstans bland molnen. Det var naturligtvis min egen uppfattning. Men jag ”avgudade” dem med egen ponny eller häst och klippte noggrant ut tävlingsresultaten ur UNT och klistrade in dem i en pärm. Jag visste precis vem var och en var och vad deras hästar hette men jag skulle aldrig i livet vågat tilltala dem och var säker på att de varken såg mig eller för allt i världen visste vad jag hette. Det hände att man någon gång fick chansen att hålla i en av deras hästar på någon tävling medan de gick till sekretariatet eller på toa. Sådana händelser skrevs naturligtvis in i dagboken direkt då man kom hem!

Så fick jag ett mail idag från en av våra ”ponnymammor” som löd som följer:

”Detta är något jag tänkte på under ponnyhoppningen på UPK när jag satt som publik i sista klassen: Kul med hejarklackar! Det som var trist på ponnyhoppningen var att de privata ekipagen inte blev påhejade! Vet man inte vilka som är de privata ryttarna så kan man ju kolla startlistor annars hör man ju när domaren presenterar ekipagen! Finns ju som sagt många privata ekipage som representerar klubben på tävlingsbanorna med mkt stora framgångar och resultat =) En tanke bara!”

Hm, tänkte jag som ju kommer ihåg hur det var. Och jag är faktiskt i det här fallet helt säker på att om hejaropen uteblev så var det av ren och skär blyghet!  Hejaklacken var ju dessutom vid det här tillfället skapad på morgonen i teorisalen efter en lång stunds spontant knep och knåp och bestod av små och stora ridskoleryttare som hejade på sina kära sköthästar. Ni var så roliga!!!

Men ja, det vore ju jätteskoj om man kunde blanda hejvilt med ungar, tonåringar och vuxna ur klubben som satt där i sina pannband och banderoller. Men då måste man naturligtvis förbereda sig genom att arrangera träffen i förväg så att alla vet om att det ska ske. Kanske är det någon som här och nu känner sig manad att agera hejaklacksledare?

” Som privatryttare kan man nog ibland känna sig lite utanför” skrev ponnymamman i sitt mail. En ny synvinkel. Tänk alla blyga ridskoleryttare att även en av de ”gudabenådade” och ouppnåeliga privatryttarna kan känna utanförskap! En tanke som jag aldrig hade när jag lycklig stod där och höll en tävlingsponny, kände mig utvald, medan ryttaren satt på toaletten.

Hur gör man då för att få privatryttare och ridskoleryttare att närma sig varandra?

Enkelt!? Någon måste ta första steget. Att säga hej till varandra vet jag att våra medlemmar är duktiga på . Men kanske vågar man prata lite mer än så. Plötsligt upptäcker man att det finns mycket man har gemensamt. Ofta är det man själv som målar upp sina bilder av hur saker och ting är.

Vision; Nästa gång tror jag att några av privatryttarna kliver upp i slänten och blir tilldelade varsitt pannband. (Jag menar, jag fick ju ett pannband trots att jag är en fyra gånger så gammal tant som dessutom är ridlärare och har egen häst…) När ett privatekipage kommer in på banan så ropar de till den övriga klacken; Titta, där är en av oss. Kom igen nu så ropar vi! Sedan ropar de alla tillsammans och viftar med sina banderoller.

 En sak som jag tog itu med i våras var att skapa en sida med ryttarpresentationer på hemsidan. Jag tänkte att det skulle vara kul för våra medlemmar att få ansikten på dem som är ute på tävlingsbanorna. 

Av erfarenhet vet jag att det är väldigt trögt att få folk att skriva de där raderna och lämna dem för publicering. Det verkar hamna i samma fack som deklarationen eller de där andra pappren som man helst gör i sista sekunden om man nu måste över huvud taget. Så där skulle man ju vilja att alla ekipage puffar på varandra för att skriva ihop något om sig själva.

US jobbar hårt för sin klubb. Alla deras arrangemang är öppna för samtliga medlemmar under 25 år. De anordnar halloweenkvällar, godisätarkvällar, resor till globen och mycket mer. Men det är sällan det är andra än ridskolans elever som åker med. Jag tror jag ska annonsera lite mer för det nästa gång så kanske fler ”privatisar” hoppar på! Klubbtävlingar och julshow är öppna för alla! (Så snällt av dem för då kan jag som precis fyllt 26….vara med!) US ordnar massor av gemenskap!

Kanske finns det någon som har fler idéer?

I en så stor klubb som vår tror jag att det ibland är lätt att glömma att själva ”klubben” är en ideell förening precis som alla andra föreningar. Klubben är beroende av medlemmarnas insatser för att få t ex tävlingsverksamheten att rulla på precis som i en ren tävlingsklubb. Det är också lätt gjort att blanda ihop klubben och ridskolan.

Sedan några år är vi tack och lov välsignade med en fantastisk tävlingskommitté som utför storverk vid varenda tävling! Jag bugar mig djupt för dem för jag vet hur hårt de sliter! Tävlingskommittén tar gladeligen emot mer frivillig hjälp vid sina arrangemang för att bli avlastade. Det är något vi kan göra för dem för att de ska orka med sina uppdrag. Det är ju också ett bra sätt att lära känna fler i klubben och känna gemenskap och att man är behövd!

Nu har jag ”brainstormat” klart för idag och lägger ner pennan!

Emilie tog finaste bilden på Rolle lördags. Hon hann liksom fånga honom i ett bus och ett rökmoln efter en kort spurt och sedan ett hopp upp i luften. Rolle i ett nötskal.

Framridningen var jobbig tyckte Rolle. Den tar hårt rent mentalt. Man möter hästar från alla håll och han blir lite rädd och försöker komma undan. Vill inte komma nära de andra och kastar sig åt sidorna eller försöker hitta en egen väg att springa för att slippa möta någon. Han blir trött – trött i huvudet. Ändå går det bättre och bättre att rida fram tillsammans med andra. Han kommer att vänja sig tänker jag. Men det måste få ta sin tid.

Äntligen dags att gå in på banan. Jag kände hur han slappnade av. Ensam- så skönt. Travprogrammet gick jättefint. Ett av de bästa han gjort hittills och efteråt när jag räknade poängen låg han på 65% ungefär.

Så kom skritten och Rolle han känna efter i kroppen. Trött!

Jag kortade tyglarna för den första galoppen. Det tog stopp.

Som att han sa, - Nej, jag kan inte ens försöka, orkar inte. Ingen ovilja utan bara stopp! Jag visste direkt, mjölksyra, som att simma motströms i tjock sirap! Men Rolle kämpade på.

Vi fick ta oss igenom det så gott vi kunde och kom till slut ”i mål” och kunde vinka adjö till domaren. Det blev inte höga poäng i galoppen. Till och med några nollor på koefficienterna. Så kan det gå. Jag själv vet ju att galoppen är hans bästa gångart. Där brukar vi samla fina poäng. Men bara inte i lördags.

En nolla blir inte mer än noll hur många gånger man än gångrar den, skrattade jag.

Du verkar inte ens arg! sa någon. Nej, jag var inte arg alls. Inte över huvud taget. Rolle kändes så fin i travprogrammet och var så duktig på den kämpiga framridningen.

Det var skojigt att åka på tävling, tyckte Rolle. Men man kan inte rå över utmattning, det vet jag. När tröttheten kommer så är man trött. Vare sig det är kroppsligt eller mentalt. Att hitta någon annan känsla just då är inte lätt eller kanske inte ens möjligt.

Den 21 åker vi till Tierp och då ska vi nog hålla formen genom hela programmet.

Men vi har inte bråttom. Tack för de fina bilderna Emilie!

Något annat;

Följande kommentar fick jag från Sara angående inlägget ”Hoppas min mamma blir stolt” den 30 april. Inlägget berörde ämnet hejaklacker.

 Den 30/5 är det final i Div II dressyren för hästar och då tycker jag vi skall ha största hejarklacken på plats i Gimo och heja (lagom) mycket så hästarna vinner!!! Då blir vi första klubben på hästnivå med hejarklack :) :) Kan ju också avslöja att Sara H som rider i laget var med och skrev hejarramsor till klacken i mitten av 90-talet och Linnea i laget lyckades vid en hopptävling få sin hejarklack att vinna hejarklackspris (som egentligen inte fanns, men man uppfann det för att klacken var så bra!) Emilie är proffs på roliga ramsor och vad Ulrika har gjort i hejarsammanhang kan vi ju ana oss till  :) :) "Nu tar vi dem"!!! (med hjälp av klacken)

av Sara H den 3 maj 2009 kl 21:53 

Jag antar att klubben är full av personer som sitter på roliga ramsor. Varför inte samla hela gänget som sprang runt med pannband och banderoller den 26 april och grubbla och uppfinna en massa ramsor? Framför allt till våra båda finaler i ponny division III dressyr och ponny division III hoppning som går på hemmaplan den 31 maj samt 7 juni.

Bestäm några datum och låt alla som vill vara med. Tillverka lite fler pannband om det behövs. Det borde vara rätt så lätt att sluta upp till dessa tävlingar som rids hemmavid.

En liten klack till finalen i Gimo vore ju också skoj, men då det kan vara svårt med transporten dit så kan ju vi i laget sjunga rätt så bra under ledning av Sara om jag inte misstar mig! 

/Karatekid