Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg den 14 juli 2009

Av Ulrika Pernler - 14 juli 2009 18:01

Hej! Ja tänk vad man red barbacka när man var ponnyryttare. Utan minsta ansträngning kunde man hoppa upp och av på hästen. I alla fall jag.


Gabbi var ingen hejare på att ta sig upp på hästen måste jag erkänna. Fast hon var riktigt duktig på att ramla av. En liten kurva eller om hästen råkade snubbla och vips låg hon i en hög på marken.


Inte hjälpte det att hon hade en B-ponny . Hon stod på marken och försökte ta sats men det var precis som om hon hade lim under skosulorna. Så det slutade alltid med att jag fick hoppa av, kasta upp henne på hästen och sedan tog jag mantag och svingade mig likt en indian ( kanske inte riktigt) upp på min egen häst som var av stora mått, 146 centimeter i manken.


Så sa jag till gabbi att hålla i sig för det var inte så kul att hoppa av hela tiden. Javisst lovade Gabbi, men i nästa kurva var det kört igen. Det där talesättet -ramla av hundra gånger innan du blir en riktig ryttare- det hade hon passerat med råge redan i tioårsåldern tror jag...


Man kan tycka att det finns många regler att hålla sig till när man är hästtjej/kille. Men jag brukar säga att bakom varje regel finns en anledning. Även fast det är trettio år sedan jag började som ponnyryttare så var reglerna i princip desamma som nu.


- Aldrig rida utan hjälm!

- Aldrig rida ut ensam!

- Aldrig fatta galoppera på hemväg!


Att den där sista regeln är viktig vet jag av egen erfarenhet. Jag har nämligen provat. Det gjorde ont!


Vi var ute och red en sommardag förr i tiden, barbacka förstås. Då den hästen jag red var het och gärna höll huvudet högt så hade jag en täckesgjord runt magen och en martingal fäst i gjorden.


Vi satt och skrittade och flugorna surrade runt hästarna och oss. Vi var relativt nära stallet, kanske tio minuter bort. Så sa någon av oss att vi kanske kunde ta en galopp eftersom det var en fin stig med bra underlag.


Vi tog tyglarna och jag som var först i ledet av tre hästar gjorde en galoppfattning. Min ponny galopperade iväg längs stigen. Rätt som det var kom en lite tvär sväng och jag gled snett över hästryggen. Ponnyn blev lite skrämd och tog fart. I nästa sekund hängde jag under hästhalsen med ena benet instucket i martingalremmen och båda armarna runt hästens hals.


Det gick väldigt fort och det var inte ett dugg bekvämt. Jag såg hur de båda andra hästarna hade stannat på stigen en bit bort. Deras ryttare kuunde inte göra något annat än att titta när vi försvann bortåt.


Efter en liten bit orkade jag inte hålla i mig längre och tappade greppet om hästhalsen.


Jag minns hur jag hängde nästan upp och ned med benet fortfarande fast i remmen. Efter några språng lossnade benet och jag föll till marken. Någonstans under de sekunderna så blev jag trampad på skenbenet men det kände jag inget av just då.


Min ponny sprang hem till stallet och jag linkade efter i sällskap av mina kamrater som hade kommit ikapp. Det blev en fruktansvärt stor bula på benet och efter någon vecka kunde jag skryta med att den skiftade i alla regnbågens färger.


Jag förstod själv att jag hade väldigt tur! Jag har heller aldrig efter det galopperat hemåt mot stallet. Bakom varje regel finns en anledning! Glöm aldrig det.

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Juli 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards