Jag fick svar på mitt inlägg om ärtor som jag gjorde häromdagen. Det var katten Mi-u som ville påtala att det inte är alla katter som ”hatar” ärtor. (Nu ska ni veta att katten Mi-u tillhör en kusin till mig så han är inte helt okänd.) 

”Mi-u har läst din blogg och hälsar att han älskar gröna ärtor! MEN det ska vara den djupfrysta sorten, nätt och jämt upptinade, och så ska man få jaga dem över köksgolvet innan man äter upp dem! Kanske kul även för kaniner? ” 

Jag tänkte att det var värt att pröva. Så jag fyllde ett litet glas med djupfrysta ärtor och hällde sedan några på golvet. Katten tittade snett på mig. Gick fram och nosade på en ärta. Så spatserade hon i vanlig ordning majestätiskt över golvet. Hoppade upp i soffan och la sig att sova hängandes över armstödet. 

Kaninen skuttade omkring som vanligt. Gömde sig bakom skorna i skohyllan, drog en repa in under sängen och sträckte till sist ut sig på sin lilla filt framför TV:n i vardagsrummet.

 Ärtorna? Dom brydde han sig inte om överhuvudtaget.

Den kaninen föredrar tvättade och skalade minimorötter! Helst ska han väl ha dem serverade på ett litet silverfat. Fast där går gränsen.. 

Det var framåt eftermiddagen ärtproblemet började… 

Vid tvåtiden skulle jag gå ut i köket och hämta ett glas vatten. Plötsligt fick jag något blött och mosigt mellan stortån och den tån som sitter bredvid (undrar vad den heter?) Jag lyfte på foten och plockade fram en mosad ärta. Den var inte längre frusen som ni förstår.  

Jag fyllde glaset med vatten och gick tillbaka mot datarummet där jag satt och jobbade. Det var då jag klev på den andra och inte heller den längre frusna ärtan…  

Nä du kusinen! Ska man hälla frysta ärtor på golvet så lär man först veta att katten eller kaninen tänker äta upp dem. Annars blir det inte vidare trevligt. 

Jag tror jag fortsätter att stoppa mina torkade ärtor i fodralet till min saccosäck. Åtminstone tills jag skaffar en ärt-ätande katt eller kanin.