Hej! Häromdagen fick jag se Sara på väg till upprop mellan två lektioner. Det var hon men ändå inte. Iklädd en stor mössa och blåa kläder från topp till tå gick hon med armarna rätt ut och stolpade fram i gången med fullständigt raka ben. Detta var effekten av ett stort antal lager av kläder för att trotsa kylan under kvällen.

Det fick mig att tänka på tiden då Gabbi och jag hade våra hästar i den gamla Linnégården i Uppsävja. Vi hade ett antal riktigt kalla vintrar i det stallet. Så kalla att hästarna fick stanna kvar inomhus för att inte vattenledningarna skulle frysa sönder.

Trots det så funderade vi aldrig på ifall vi skulle rida eller inte. Vi klädde på oss istället och sedan satt vi upp på hästen och red så länge ögonfransarna inte frusit ihop och vi kunde se hjälpligt vart vi var på väg.

Mitt effektivaste vapen mot kylan var en äkta blå skoteroverall i bävernylon med rött teddyfoder invändigt och den traditionella "om-du-behöver-gå-på-toa-luckan" i bak. Den var dimensionerad för en vuxen man så jag fick plats med alla möjliga kläder inunder.

Tjockt fodrade vinterstövlar satt på fötterna och för att hålla värmen ytterligare satte vi raggsockorna utan på stövlarna. Det var ett väl fungerande trick!

Flera lager med vantar och mössa under ridhjälmen. Till sist drog vi upp mammas hemmastickade fuskolle ända under ögonen.

Så var man klar att ge sig ut i snön. Den största utmaningen återstod dock och det var att ta sig upp på sin häst trots att man var vinterförpackad. Oftast gick det bra och de gånger man missade hästen så landade man mjukt i snön. Där låg man och ropade på hjälp eftersom det var stört omöjligt att resa sig utan handräckning.

Hur lång ridturen blev bestämdes som jag sa tidigare av hur länge man kunde öppna ögonen. Det var nämligen så att den luften man andades ut steg uppåt och bildade rimfrost i ögonfransarna så rätt vad det var hade fransarna frusit ihop och man var "blind".

Idag funderar jag på varför vi inte använde slalomglasögon...