Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under januari 2010

Av Ulrika Pernler - 20 januari 2010 14:56

  

Som jag berättade i går så var vi på det där stora möbelvaruhuset där man kan köpa billiga och bra saker både till hemmet och till arbetet.


Idag har Kenneth skruvat upp pinalerna som vi köpte där på toan längst till höger. Så vill ni ha en riktigt nymålad toaupplevelse är det den toan ni ska gå på! Även toarullshållaren sitter på plats med papper i!


Tur är ju det med tanke på att Gabbi och jag hade vissa problem när vi skulle välja modell på de där toarullshållarna. Vi stod länge och kliade oss i huvudet på varuhusets toaavdelning. Till sist fastnade vi för en modell i silverfärgad plåt med lock som underlättar själva avrivningen av pappersrutorna.


Smarta som vi är så bestämde vi oss för att testa konstruktionen innan vi gjorde slag i saken. Vi skulle ha fyra toarullsmojänger så det var ju lite av en investering ändå.


Gabbi lyfte ut den spolformade delen som själva toarullen ska hänga på. Det var enkelt. Bara att lyfta på locket och haka loss spolen. Det var en lite egen modell med utseende ungefär som en brödkavel fast i metall då.


Gabbi höll i spolen, vände och vred på den. Jag tog också ut en spole och tittade noga. Det vi funderade på var hur man skulle få av kantbitarna för att kunna trä på toarullen. Gabbi började skruva frenetiskt i den ena brödkavelformade änden på sin spole. Det skruvades ordentligt medan vi båda mumlade att det var ju ett väldigt jobbigt sätt att byta rulle på.


Så hände något med Gabbis spole… Det blev en massa olika delar… metallbitar, skruvar och mojänger… Hoppsan…


I ungefär samma sekund kom jag på att man nog inte behövde skruva av den brödkavelformade kanten över huvud taget. Det var ju bara att trä på rullen från sidan…


Vi plockade snabbt ihop alla bitarna och skruvade ihop dem lite hur som helst. Brödkaveln såg inte alls ut som från början. Vi tittade oss omkring, hängde tillbaka spolen i hållaren och plockade snabbt ner fyra välpaketerade toarullshållare i silverfärgad metall med brödkavelformade spolar i vår vagn. Så drog vi snabbt vidare genom gångarna för att skruva lite på lamporna i lampavdelningen.


Det är lurigt på det där stället… Jag minns en annan gång då vi var på shoppingrunda i det stora möbelvaruhuset. Vi hade fyllt vagnen till brädden med saker som man kan ha användning för. Bara saxar stod kvar på listan. Saxar är väldigt bra att köpa där för de säljs i högar om fyra eller om det är fem stycken. Både billigt och bra!


Saxarna låg i en stor lår som stod direkt på golvet. Jag tog upp en bunt och satte fingrarna i saxens ”ögon” för att göra ett klipp test. Saxen gick inte att öppna en endaste millimeter. Det var konstigt tänkte jag och lade tillbaka saxarna. Jag tog upp en ny saxbunt, satte fingrarna i ”ögonen”- lönlöst. Saxarna öppnade sig inte ett dugg.


Vid det laget började jag tycka att det var underligt att alla saxar var lika tröga och jag började förmodligen se lite sur ut också. Jag tog upp en ny bunt, gjorde om testet med samma resultat. Argt vände jag mig om för att säga något surt till Gabbi. Bara för att upptäcka att hon står bakom ryggen på mig och hånskrattar.

Varför då kan man undra? Ja, det visade sig att alla saxar var hopspända med ett buntband om varje sats för att det skulle vara lite ordning i lådan. Inte så konstigt då att de inte gick att klippa. Hon som skrattade hade sett det hela tiden förstås.


Men man kan ju alltid klippa till någon istället…


Apropå buntband så köpte mina svärföräldrar en bäddsoffa på samma varuhus som inte gick att fälla upp och bädda. Det vill man ju ska fungera när det nu är en bäddsoffa. De fick ringa till avdelningen för klagomål för att få tag på en ”reparatör” som kunde hjälpa till. Det visade sig sedermera vara ett stort buntband runt bäddelen för att den skulle vara fixerad vid transporten hem.


Med detta vill jag ge några råd till er alla när ni nästa gång åker för att handla på det stora varuhuset där man kan göra många fynd, bara flanera eller helt enkelt göra bort sig. Skruva inte på saker i onödan. De flesta konstruktionerna har smarta lösningar! Leta efter buntbanden innan ni antar att sakerna inte fungerar! Till sist tänk efter vilken bil du åker dit i. I parkeringshuset under byggnaden ser man alltid folk som uppgivet står med möbelpaket som är ungefär fyra gånger större än bilen.


Lycka till!

Av Ulrika Pernler - 19 januari 2010 17:12

Hej! Nu börjar vårt nya fika-/uppehållsrum ta form i den gamla teorisalen. Vi har städat bort teorimaterialet, de extra kylarna och annat smått och gott. Nu finns där nya gardiner, dukar på borden och små lampor som ska ge ett trevligt sken om man vill sitta och fika/ mysa/ spela kort eller jobba vid sin dator.


Alldeles snart placerar vi en drickaautomat, en kaffeautomat och en automat med smörgåsar/ fika och godis därinne. Jag måste säga att det blev riktigt mysigt. Så får vi i vanlig ordning hoppas att alla håller snyggt efter sig…


I vilket fall är ni redan nu välkomna att använda rummet som ligger vid entrén, rakt fram till vänster precis bortom sekretariatet. Städskrubben ligger praktiskt nog alldeles intill.

 

Ni kanske har någon bra idé vad vi ska kalla rummet? Jag tänkte göra en skylt att sätta på dörren. En ska man kan tänka på när man är därinne är att man stänger dörren. Vi har ju lektioner alldeles i närheten och det blir nog lätt störande ljud om man har alltför roligt därinne.


Den stora kafeterian på övervåningen kommer att hålla öppet i vanlig ordning vid tävlingar och andra större evenemang.


Idag har Gabbi och jag varit på IKEA och inhandlat nya speglar, hållare till toarullar och annat som behövs på toaletterna. Kenneth sliter hårt just nu med att måla och göra fint på alla toaletterna vid entrén. Det blir ny färg och ny inredning. Fast ”porslinet” bytte vi redan förra året så det får vara kvar!


Vår anläggning stod klar och splitter ny 1987! Jag tycker att det känns alldeles nyligen men det är ju tjugotre år sedan… Eftersom föreningen äger anläggningen så står vi också för alla kostnader av reparationer själva.


Styrelsen är förutseende och en reparationsfond finns där vi sätter av pengar varje månad.


Förra året blev det rätt så dyra reparationer. Vi var bland annat tvungna att byta ut den stora ventilationsanläggningen som gör att luften är bra i anläggningen. En sådan kostar flera hundratusen kronor.  


Dessutom helrenoverade vi kafeterians kök. Det är mycket regler för hur kök ska se ut nu för tiden och det ligger inte precis nära hur det var 1987. Bland annat måste vi ha tre separata rum för tillredning, försäljning och disk. Man måste ha flera olika kylar för grönsaker och skinka får inte ligga i samma kyl till exempel. Det ska också finnas handfatt där man tvättar händer i de olika rummen.


Det var Kenneth som renoverade köket också. Till mattläggning och en del elinstallationer kom det förstås fackmän och gjorde jobbet.


Köket gick loss på hundratusen det med men det blev jättefint och allt är godkänt för den hantering vi behöver ha där och det känns bra!


På ett sätt kan man säga att renoveringarna blev kostsamma förra året. Men å andra sidan har vi fått flera dyra renoveringar gjorda och det kommer att hålla sig länge. Investeringar för framtiden!


En sak som ligger på framtiden är att bygga om ridskolans sadelkammare. Det är något som vi har pratat länge om. Vi tänkte bygga ut den stora sadelkammaren så att alla sadlar och träns får plats på en enda plats. På grund av att både ventilationen och köket trängde sig före i reparationskön så fick sadelkammaren stå tillbaka ett tag. Men jag drömmer vidare! :)


Det känns bra att underhållningen av anläggningen fortgår hela tiden för det är en väldigt fin byggnad vi huserar i. Det allra bästa med den är att allt finns under ett tak tycker jag. Det är bland annat det som gör att ridhuset alltid håller så behagliga temperaturer. Till och med under de allra kallaste dagarna i januari gick det att stå i manegen och hålla lektioner. Vi slipper både frusen ridhusbotten och inställda lektioner vilket kan vara vardagsmat för andra så här års.

Av Ulrika Pernler - 18 januari 2010 12:39

  

Söndagen den 17 januari höll Uppsala Ponnyklubb möte  för klubbens tävlingsryttare, ryttare med egen häst, "curlingföräldrar" och groomar. Vi hade runt 70 föranmälda och alla anläggningens stolar var ihopsamlade och uppställda för att ge alla en sittplats. E-B hade med sig ett gäng extrastolar och det var tur det för även om vi räknat ut att sittplatserna skulle räcka så gick även extrastolarna åt i slutänden!

Kul att ni alla ville komma!!!

Vi började med äta kycklingspett och potatisgratäng som Carina F hade förberett. Tack Carina, det var jättegott! Sedan fick samtliga ge en kort presentation av sig själva. Trots att vi var så många så kom vi runt relativt fort. Kom ihåg att alla ni ryttare kan lämna in en utförligar ryttarpresentation till mig så lägger jag den under "klubbens ekipage" på hemsidan! Skicka materialet till mig på 018500749@telia.com . Om du inte vet vad du ska skriva så gå in och läs de pressentationer som redan ligger ute på http://www.uppsalaponnyklubb.se/ekipage.html .

Därefter stängde vi ner det bildspel från årets tävlingar, träningsläger och andra evenemang som rullat under tiden vi ätit. Så gick vi över på "allvaret".

Gabbi presenterade verksamheten. Klubbtävlingar, championat, lagtävlingar och lite om klubben. Om du inte var med på mötet så ligger powerpointspelet här.

Jag (Ulrika) visade vilka sidor på www.uppsalaponnyklubb.se som kan vara användbara för alla som tävlar och för dem som  har egen häst. Det bildspelet hittar ni här.

Tävlingskommittén (TK) visade naturligtvis på sin verksamhet och välkomnade nya funktionärer till tävlingsverksamheten. Det var E-B som stod för presentationen

Sedan var det naturligtvis fika! Bildspelet fick gå igång igen och alla fick hämta efterrätt.

Väldigt roligt att så många tog sig tid att vara med! Hoppas vi ses på tävlingar och träningar under året! Glöm inte att skicka in era placeringar till championatet senast en vecka efter tävlingen. Kom gärna med egna idéer och förslag angående tävlings- och träningsverksamheten och även hemsidans utformning.

Telefon till kontoret 018 317103
mail till kontoret upk@telia.com
mail till TK upk_tavling@telia.com
mail till Ulrika (hemsidan) 018500749@telia.com

    

Av Ulrika Pernler - 17 januari 2010 09:43

Hej! Igår var som sagt Sara och jag på domarkurs på Strömsholm. Vi hade väldigt roligt och kursen var jättebra med teori på förmiddagen och "praktik" på eftermiddagen.


Sara och jag länmnade Uppsala redan vid 07.20 på lördagsmorgonen med ett stopp vid macken för inhandlande av godis och dricka förstås.

  

Morgonen var som alla morgnar har varit i januari. Snöig och hal. Därför hade vi åkt lite extra tidigt så att vi skulle både hinna köra försiktigt och även göra någon felkörning. Sådant vet man aldrig...

I baksätet hade vi stuvat in våra varma kläder i form av dubbla tröjor, överdragsbyxor, tjocka jackor, mössor, vantar och extra tjocka skor så jag måste säga att vi var väl rustade för en dag i ridhus.


Sara hade kört ut en sådan där vägbeskrivning från Eniro. De är som gjorda för att man ska köra fel tycker jag. 497 meter hit och 314 meter dit och så in på en väg där det inte ens finns någon. Efter att ha kört tre varv i rondellen bortom Enköping så övergav vi bägbeskrivningen och litade på oss själva istället. Detta gick utmärkt och med en halvtimme tillgodo steg vi ut bilen vid röda ridhuset på Strömsholm.

  

Kursen började naturligtvis med fika, det var lunch mitt i och fika som avslutning. Det är vad jag menar är en väl upplagd kurs. Om man slår upp ordet "kurs" i en ordbok är jag säker på att det står; Tillställning bestående av mat och fikabröd i olika former blandat med några små inslag av prat.


Teori stod på fömiddagens schema och vi gick i genom Tävlingsreglementena, vilka rörelser de olika klasserna innehåller och i vilken form hästen ska arbeta i de olika klasserna.

Utbildningskalan låg till grund för dessa disskusioner och det var ju bra eftersom jag precis haft teori hemma på klubben om utbildningskalan och kände mig rätt så uppdaterad.


Faktum är att alla de sex grundstenarna; takt, lösgjordhet, kontakt och stöd, schwung, rakriktning och samling ska finnas med redan från LC som är den enklaste klassen.

Dessa ska vara tillfredsställande för klassen för att ge ett godkänt betyg!


Så efter teorin var det lunch på "Gula hästen". I lunchen ingick också att bygga fram dressyrstaketen för kort och lång bana i röda ridhuset.


Sedan var det dags att titta på olika ekipage och olika program i ridhuset. Disskutera uppvisningarna och sätta en del poäng.

Det som var roligt var att alla de ekipage vi fick se passade bra in i den klass de red. Annars är det vanligt att man får se "för duktiga" ekipage på clinics och kurser tycker jag.

På en dressyrtävling i lätt klass kan spannet vara väldigt stort mellan dem som precis kommit ut på tävlingsbanan och dem soom är rutinerade i klassen.

  

De två ekipage som visade dagens svåraste klasser LA:6 och Medelsvår C:2 visade sig ingå i Svenska handikapplandslaget". Det var vädligt inspirerande att se dem rida!

  

Så Sara höll utan att tveka upp en nia på flera av rörelserna!

Och det var faktiskt det bästa med kursen; att både Cissi och Agneta verkligen tryckte på att domare behöver utnyttja hela skalan! Siffran 8 står ju för uttrycket "bra!" och är något bra så ska man sätta en 8!


Så framtiden ser ljus ut för oss som också rider och tävlar. Snart kan man kanske snudda även vid en 9!


Hemvägen kändes kort som det alltid gör när man åker hemåt. Vid sjutiden släppte Sara av mig och åkte hem till sig. Vi satt båda en stund hemma och väntade på att klockan skulle inta en tid då man slipper skämmas för att man redan gått och lagt sig. Men varken Sara eller jag härdade ut utan somnade gott redan innan barnprogrammen slutat...

Av Ulrika Pernler - 15 januari 2010 15:06


Hej! I morgon åker Sara och jag till Strömsholm på dressyrdomarutbildning vilket ska bli jättekul. Både Sara och jag har länge gått och haft denna utbildning i bakhuvudet och varit jättesugna på att gå och nu har vi äntligen kommit till skott!


Med denna utbildning blir vi behöriga att döma LA klasser på regional nivå i dressyr.


Sedan finns det ju vissa kvalifikationer som man ska uppfylla också...


Den viktigaste anser jag är det med åldern. Man måste ha fyllt tjugofem år och det har både jag och Sara passerat alldeles precis... Eller ja, lite mer än precis. Men att ha några extra år på nacken är inte till någon "nack"-del anser jag för en dressyrdomare behöver pondus! Med andra ord på den punkten är vi riktigt i hamn! Vissa mer än andra.


Övriga kvalifikationer är "dokumenterat god hästkännedom", "dokumenterat god riderfarenhet" och "Tävlat i lägst Msv B dressyr på regional tävling med godkänt resultat". Också viktigt förstås och till dessa punkter har Sara och jag bilagt dokument från våra hästanknutna utbildningar, tränare, domare och tävlingsprotokoll. Så det blev en rejäl lunta som åkte iväg till Agneta Aronsson för inspektion.


Så en dag för ett par veckor sedan kom beskedet att vi båda blivit antagna till utbildningen!


Hur många tillfällen vi måste gå vet vi inte än då det hänger på hur vi utvecklas och hur vi sköter oss... Det är utbildarna som avgör när det blir dags för examination. Men ett minimiantal finns förmodligen. Vi får se.


Kanske sitter Sara och jag fortfarande på domarkurs när vi är sextionio år... Då har vi verkligen åldern inne!!!


Den som lever får se...

Av Ulrika Pernler - 14 januari 2010 13:58

Idag vill jag blogga om ett viktigt ämne. Det är inget för känsliga så om du går under kategorin känslig så ska du sluta läsa här!


Är du kvar?


Det finns en slags hemlig kodex mellan barnfamiljer med smådjur. Detta gäller hamstrar, kaniner, katter och annat som går under titeln husdjur. Med tiden har jag upptäckt ett slags mönster i det här med att skaffa sällskapsdjur och så småningom också det oundvikliga; dom dör. Det gör dom.


Att ha sällskapsdjur är roligt för barnen. Men det är också en nyttig läxa om livet.


En dag står en arbetskamrat utanför dörren med två påsar hö. Barnens kanin har dött! Då han vet att vi har en kanin i vår ägo så passar det bra att lämna över det som blivit kvar efter ”Herr Kanin”.


-Nä, nu blir det inga fler djur! Säger arbetskamraten med säker röst.


Jag har sett det från nära håll många gånger! Jag har varit där själv! Vi lämnar över små påsar med kattmat, ett litet hamsterhjul och en säck med överblivet spån till uteburen.


Vi har hållit ceremonier över en liten stel djurkropp inbäddad i en rosa filt.


-Nä nu blir det inga fler djur! Säger vi med bestämd röst. Vi minns brutna löften om att sköta buren själv, mata djuret, fylla nytt vatten i akvariet. Vi har stått många, många kvällar och gjort rent åt ”Herr Kanin”. Nu ska vi stå på oss!


Så rätt vad det är plingar det på dörren och arbetskamraten som kom med kaninhöet frågar; Du jag skulle inte kunna få låna din kattbur?



Som avslutning vill jag meddela att Bards sår på hasen blev snyggt hoptråcklat med fyra små stygn och han får nu vila med bandage någon vecka. Ingen fara på taket allstå eller som jag vill uttrycka det just idag; Vi kommer inte under några omständigheter lämna över hans hö till grannen!

  

Av Ulrika Pernler - 13 januari 2010 12:20

Hej! Två sårskador på två dagar... Oftast så håller hästarna ihop trots att de leker häftigt i hagarna på dagarna. (OBS! RIM!) Men så ibland blir det ett litet hål på någon häst och vi får tvätta och ibland också lägga ett bandage.


Igår kom Dutch in från hagen med en svullnad och ett litet, litet sår på ena frambenet. Svullnaden satt under ena knät och lite på utsidan. Precis där sitter något som heter griffelbenet. Det är en liten nästan tillbakabildad tå som hästen hade nytta av någon gång i urtiden. Men inte nu längre.


Det är inte alltför ovanligt att det tunna lilla benet går sönder vid något trauma, tex en spark från en hagkompis. Men det brukar nästan alltid läka av sig självt.

  

Nu tyckte Dutch att det gjorde väldigt ont på såret igår. Han åmade sig och såg allmänt ynklig ut. Vi försökte se bortom det att vi vet att han är hemskt känslig och rädd för sådant han inte är van vid. Som tur var så kom Peter på kvällen då han skulle titta på ett par av privathästarna. Så Dutch fick chansen att visa upp sitt ben för någon som verkligen förstod!


Peter klämde och tittade och så fick Dutch gå i gången och visa hur han gick. -Det är nog ingen fara, sa Peter sedan. Ett par dagars vila så känner han sig nog mycket bättre.

Dutch fick gå in i boxen igen och jag lade på ett nytt bandage för att ge benet lite extra stöd. Så fort bandaget kommit på så började han se så där ynklig ut igen.

Jag vet inte om han ville ha medlidande eller om han insåg att han inte skulle få leka i hagen idag...


Nåja, allt väl så långt.


Idag kom nästa tjugoåring in med ett sår... Bard. Han hade fått ett sår över hasen på insidan av ena bakbenet. Det såret var betydligt större och några stygn behöver sättas dit. Jag kan dessutom tänka  mig att det blir penicillinbehandling då såret sitter vid leden. Förhoppningsvis så slipper vi spola leden.


Bara att ringa till "ambulatoriska". Sådan tur har vi som bor i Uppsala att det finns ambulerande veterinärer. Bara att lyfta på luren och så kommer de hem till stallet och hjälper till med det som har hänt. Jag återkommer med rapport om hur det gick. Blev det korsstygn eller kråksparkar...?


Jag börjar fundera på om det är någon konspiration... Kommer Akilles in med ett sår imorgon så är jag helt säker på att det är inget annat än en gubbkonspiration av högsta grad!


Gubbarna kräver extra semester!


Idag var jag ut i hagen och tog lite kort. Titta gärna på bildspelet nedan. Bilderna ligger ochkså i vår Pixbox http://www.pixbox.se/usr_show_id44112_page0_order1.html 


Av Ulrika Pernler - 11 januari 2010 19:26

Hej! Det strålande vädret fortsätter. Jag vet att många tycker det är för kallt. Men det är inte ofta vi har snö precis hela jullovet. Det var en vinter liknande den här som Gabbi fastnade i diket med Martini... Fast det var mer snö. Djupare!


-80 tal, förra århundrandet...

Vi skulle rida ut i skogen. Jag på Sirro som var en D-ponny och Gabbi på Martini som var en C-ponny. Sirro och Martini var våra sköthästar på ridskolan och precis som nu så red man skötarridning på söndagarna. Men bara om man gjort sina uppgifter. Räkan hade stenkoll på det där så det var ingen idé att försöka fuska.


För att komma till skogen så var man tvungen att rida en bit längs med landsvägen. Sirro hade blivit påkörd av en bil på samma väg bara ett par år tidigare och det hade satt sina spår. När det kom bilar så blev han väldigt orolig och ville helst vända hemåt och springa mot stallet. Men nu hade jag varit skötare på honom så länge att jag sedan en tid fått tillåtelse att rida ut på honom i alla fall. Med bannor om att vara försiktig! Gissa om jag var. För mig var Sirro världens nav.


Gabbi red på Martini. Han var i femårsåldern men snäll och lugn. Martini var född på ridskolan. Hans mamma hette Moonlight (Mooni) och henne är det säkert många som minns från ridskolan på Eke. Martini fick en riktigt trög start i livet och var nära att gå under. Vi brukade skylla alla hans egenheter på hans svåra början. Men kanske var det bara hans personlighet. Ja, egen var han i alla fall.


Den här dagen var det som sagt massor med snö och strålande sol. Vi hade klätt på oss så mycket att armarna stod rakt ut från kroppen. Vi ledde ut våra hästar på stallplanen och kravlade oss med mycket möda upp på hästryggen.


Så styrde vi kosan mot skogen. Jag först enligt principen "störst går först". För att inga fler olyckor skulle hända så var vi hänvisade till att rida i diket som gick längs med vägen. Det var bara det att diket var borta och istället var där en stor snövall.


Sirro var tveksam först men klev sedan ner i snön och började pulsa. Martini funderade inte så mycket i vanlig ordning utna traskade rakt ut i snön.


Vi skulle inte komma så långt...


Ungefär halvvägs mot skogen så hörde jag genom kanrret av snö och lagren av mössor och hjälm hur någon ropade mitt namn. Rösten var svag och lät långt bort. Jag stannade Sirro och vände mig mödosamt om.

Ett femtiotal meter bort kunde jag se Gabbi och Martini. Fast det såg så konstigt ut. Martini hade liksom försvunnit, bara halsen och huvudet stack upp och  Gabbi såg ut att sitta rakt i snön...


Jag fick Sirro att vända och vi pulsade långsamt tillbaka mot våra färdkompisar.

-Vad har hänt? frågade jag.

-Han la sig bara ner, sa Gabbi.


Precis så var det. Den djupa snön var alldeles för jobbig att gå i ansåg Martini. Men den var utmärkt att ligga. Mjuk och skön och bra stöd för hans tunga mage. Så där låg han och såg riktigt förnöjd ut.


Gabbi klättrade liksom ner från hans rygg och ställde sig uppe på vägen för att dra upp honom. Det såg skojigt ut för hon var i höjd med hans rygg där hon stod. Martini rörde sig inte ur fläcken. Han blängde bara lite ilsket på Gabbi. Kunde han inte få ligga ifred nu när han äntligen hittat ett sånt bra ställe att sova på. Han som älskade att vila sig!


Det var bara att ge upp. Gabbi fick traska tillbaka till stallet och jag fick passa hästarna. Jag minns inte om det var Janne eller Matte som kom med den stora snöskyffeln och skottade loss ponnyn.


I vilket fall var ridturen slut för den dagen. 

  

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8 9 10
11
12
13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27 28
29
30 31
<<< Januari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards