Hej! Jag var ganska matt igår kväll då det var onsdag och dagens "Uffeträning" börjat sätta sina spår i alla möjliga och omöjliga muskler. Vid 20 30 hade jag precis läst klart läxorna med barnen och det var tid för TV-tittande.

Då ringde telefonen. Det var Anna som meddelade att Uniek hade magknip. Jag ställde ett par frågor och var med det rätt så säker på vad felet var.

Bara att hoppa i stövlarna och ta en tur till stallet. Med ungefär 500 meters väg till jobbet ska man ändå inte klaga.

Uniek var i ridhuset med Anna när jag kom och vi byttes av så att Anna kunde gå och kvällsfodra alla hästarna i stallet.

Jag började med en snabb koll på det grundläggande när det gäller kolik. Med örat mot magen kunde jag höra starka fina tarmljud (kurr och knorr), Några nyp i skinnet på halsen och en titt på slemhinnorna i mun och ögon visade att det inte var utttorkning och att cirkulationen var bra. En bajshög på marken visade att det också var helt okej med avföringen. (Du minns väl Emme, bra konsistens, form och färg).

Med det kände jag mig rätt så säker på att detta var en fis av större kaliber som kommit på tvären någonstanns i magen. Sånt kan göra riktigt ont!

Vid kolik (magont) brukar man motionera hästen försiktigt med promenader för att få fart på magen. Men man måste vara försiktig så att man inte tröttar ut en häst som redan har ont och mår dåligt. Så lätt motion varvat med vila är rätt metod. Så måste man naturligtvis hålla koll på att hästen inte blir uttorkad eller sämre. Då är det veterinären som gäller! Kolik kan bli väldigt allvarligt.

Uniek och jag tillbringade de följande fyrtio minuterna i ridhuset med lugn promenad varvat med att sträcka ut sig i ridhusspånet (jag stod dock upp!) och vila med slutna ögon. 

Det blev snygga "hästänglar" i spånet där han legat!

När Uniek reste sig upp efter den fjärde ängeln så såg han annorlunda ut. Han sträckte på halsen och så lyfte han på svansen och lätt den olycksaliga fisen komma ut till sist. Det fladdrade lätt i presseningen bakom honom.

Han gav mig en nöjd blick och suckade djupt.

Efter det kunde vi gå ut i stallet. Där drack han en hink med ljummet vatten, åt lite betfor och kollade om det fanns något mer ätbart i mina fickor.

Tänk vad en liten fis kan göra stor skillnad!