Hej! Den här helgen är det många som åker till Göteborg för att närvara vid Gothenburg Horse Show. Jag hoppas de är kloka och åker med tomma väskor och fulla plånböcker för det finns hur mycket som helst att handla på den stora mässan som ligger alldeles i anslutning till arenan.

Det är inte utan att jag är lite avundsjuk...

För om åren var tävlingen förlagd lite senare på säsongen och det gjorde att man alltid fick åka dit och möta våren som oftast kommit mycket längre där än vad den gjort här "uppe i norr". Så det är ju en tröst i år att det är minst lika snöigt och kallt i göteborg som det är här.

Hur många gånger jag närvarat vid hästtävlingarna i Göteborg vet jag inte. Men sedan Globentävlingarna kom så har det blivit lite glesare med Göteborgsbesöken. Fast de båda evenemangen kan inte mätas mot varandra.

Med risk för att verka tjatig så måste jag bara få ta upp min tjurridning en sista gång. För det grämer mig fortfarande att den där Tobleronen inte delades ut.

Jag har inte suttit på en tjur på ungefär sexton, sjutton år. Efter den där gången i Scandinavium så gick liksom luften ur mig bokstavligt talat.

Vi var ett stort gäng hästtjejer som var på mässan någon gång i början på 90-talet. Mitt i mässhallen hade man ställt upp en sådan där mekanisk tjur och marken runtomkring var klädd med tjocka gymnastikmattor i den händelse att man skulle flyga av...om...

Första pris var en stor Toblerone och jag som utan omsvep kallar mig för världens främsta kvarsittare tog mig naturligtvis an uppgiften. På största allvar!

Jag skulle sitta kvar i en eller om det var två minuter.

Jag svingade så vigt jag kunde benet över tjurens rygg (det var mode med stuprörsjeans då) och satte mig tillrätta. Framför "sadeln" (vilken förmodligen var smord med såpa) satt en repstump fäst.

-Du får bara hålla med ena handen! ropade tjurföraren överlägset.

Jag gav honom en blick och fattade tag med min vänsterhand om repet.

Ja, så började färden...

Tjuren krängde till och började ruska på sig. Tjurföraren flinade brett och likaså mina kära vänner som stod placerade runt tjockmattans ytterkanter.

Jag intog en lite djupare sits och kramade repet i handen.

Efter en stund ökade farten och tjuren krängde hit och dit i allt större rörelser och allt snabbare fart. Tjurföraren jobbade hårt med sin styrspak.

Men jag satt förstås som gjuten och hann till och med vinka till den hänförda publiken.

I allt högre fart så började arenan suddas ut inför mina ögon. Publiken blev till ett enda långt flerfärgat streck. En gång lyckades jag fästa blicken på tjurföraren och jag kan svära på att det rykte om styrspaken. Tiden måtte ha gått ut för länge sedan!

Så plötsligt kände jag en känsla som måste gått att jämföra med vad man känner då man fångas i en klass fyra orkan. Jag formligen lyftes upp i luften och repet slets ut min hand. Därefter en lång flygtur innan jag landande hårt i mattan som luktade gympasal.

Poff!

Det var då luften gick ur mig...

Mina vänner samlades i en ring kring mig och det enda jag kunde pressa fram var: Min Toblerone...

Så såg jag ett nytt ansikte i ringen, tjurföraren. Ännu ett sådant där överlägset flin och så:

-Tyvärr!

Han pekade med fingret mot sin klocka och skakade på huvudet.

- Du satt inte tiden ut.

Vilken hycklare.

Jag försökte fästa blicken på tobleronen men arenan snurrade fortfarande i snabb fart. Jag kröp/ släntrade bort från mattan och hittade en stol utanför en monter. Där satt jag resten av förmiddagen. Mina vänner hejade glatt och frågade hur det var varje gång de gick förbi.

Jag var oskadd. Snurrig, illamående, blåslagen men framförallt stukad i själen.

Jag glömmer aldrig min Toblerone!