Hej! Igårkväll var jag på "vägmöte" inför den stundande ombyggnaden av väg 288 som är den stora vägen som du åker på när du ska till ridskolan. Vägen kommer att börja byggas om med start nästa vecka.

Det kommer att bli ganska stora förändringar med bredare väg och räcken mellan körbanorna. Vid infarten till ridskolan kommer det att byggas en vägslinga för säkrare in- och utfart på den stora vägen.

Det kommer att kunna bli rätt så stökigt och besvärligt medans man bygger om.

Vissa av förändringarna har vi redan sett. Det ena är cykelbanan som går ända in till stan och det andra är tunneln man kan gå under när man ska till bussen vid Jälla skolan. Båda dessa förändringar är väldigt bra för oss som besöker ridskolan!

Nu börjar man så bygga om själva körbanan och detta kommer inte vara klart förrän 2012 någon gång.

På mötet igår fick vi träffa "Kålle" som kommer sitta på sitt "Vägkontor" borta vid hovgårdens soptipp. Han hälsade alla välkomna att besöka honom på tippen om man hade några frågor. Låter trevligt!

Kanelbullarna på mötet fick jag äta "själv" för Gabbi och min pappa var på skolutskottsmöte istället. Detta var angående att vi kommer att ta emot klasser från årskurs sex till nio med inriktningen ridprofil från och med hösten 2010.

Det ska bli jättekul och redan nu är det många som sökt till dessa klasser som kommer vara förlagda till Brantingskolan.

Idag möttes familjen i stallet i stället. Det skulle handlas inför den stora Säkerhetsdagen på söndag. Vi drog iväg med två stora bilar för att ladda upp med korv och tillbehör.

I affären var vi välorganiserade i vanlig ordning skulle jag vilja säga. Gabbi, jag och vår mamma lassade vagnar med korv och bröd och dricka och pappa sprang och betalade när vagnen var full och sedan lassade han i någon av bilarna. Det är vad jag kallar TEAM-work!

Gabbis stora Subaru Forester, även kallad HUH slog nästan i marken när vi skulle åka. Så tungt lastat var det. Vi körde försiktigt mot stallet med betoning på mjuka inbromsningar.

Nu är det mest spännande att se om det kommer mycket folk till evenemanget på söndag eller om det istället kommer en halvmeter snö som det stod i tidningen idag.

Tänk om vi blir insnöade och inte kommer ut förrän i april nån gång... Hur som helst så räcker nog korvarna till dess!

Igår var min syster på bio och såg en film som till viss del skildrar en verklig händelse. ”Men who stare at goats” Filmen var dock gjord som en komedi. Idag berättade hon att hon tänkt på mig under filmen. Inte för att hon saknade mig utan för att den liksom handlade om mig…

En komisk verklighet? Ja det låter ju i stort sett som jag!

Filmen skildrar en hemlig enhet i den amerikanska armén som utgick från teorin om att man, med rätt mental träning, bland annat skulle kunna gå igenom väggar och murar och att man skulle kunna styra krig genom tankens kraft.

”New Age armén skulle möta fienden med blommor tankar om fred. Och vad hade det med mig att göra? frågade jag mig. Visst, jag gillar inte krig och jag gillar att sända ut glada tankar men jag stirrar aldrig på getter och jag går aldrig genom väggar!

Däremot försöker jag att gå på magkänslan. Jag tror på konceptet ”följ på dina känslor”. Fast ibland blir det helt fel…

Som den där gången när Gabbi och jag hamnade i slalombacken med en hästtrailer bakom bilen istället för på Täby kliniken…

Eller när vi hamnade ute i ett naturreservat på en liten ö där det knappt gick att vända. Även den gången med trailer bakom bilen…

Eller den gången vi åkte vilse i industriområdet efter att jag sagt att ”nu känns det som vi är nära…” Kan ha varit för att jag tolkade magkänslan lite fel eller så var helt enkelt gatusystemet felbyggt.

Andra gånger har det varit helt rätt att följa magkänslan. Som den gången när jag satt i bilen för att åka hem och plötsligt kände att jag måste gå till hagen och titta till hästarna en extra gång. Då hittade jag en väldigt sjuk häst som behövde omedelbar vård. Sådana gånger får man liksom understruket på att det var rätt att följa magkänslan.

De där bilresorna har fått min syster att tvivla på mina förmågor och numera tvingar hon mig att läsa de där omöjliga vägbeskrivningarna från Eniro.

Fast det är nog lika bra. Kanske går det inte att läsa av magen när man sitter i en bil. Man störs av energifälten från motorn och radiovågorna från RIX-fm.

Med Enirokartorna slipper jag bli tråkad för att känslan inte stämde nåt vidare.

Jag kan gå med på att läsa kartor, men jag tänker fortsätta att lita på magkänslan och jag stirrar absolut inte på nån get, Bara så att ni vet!

Hej! på söndag får vi förhoppningsvis många besökare på anläggingen då det arrangeras en stor säkerhetsdag hos oss. Arrangörer är AGRIA Länsförsäkringar tillsammans med Upplands Ridsportförbund.

I ridhuset blir det "mässhall" med många olika utställare. Brandförsvaret kommer att finnas på plats och bland annat visa räddning av häst ur en omkullvält trailer, De kommer också att tända och släcka bränder. Hur reagerar egentligen en häst när den får se en brandman i full utstyrsel närma sig? Barnen får möjlighet attprovsitta brandbilen!

För den som är intresserad kommer man kunna få se hur man lägger bandage och tar hand om en skadad häst.  

Det blir specialpriser på många säkerhetsprodukter!

Det hela startar klockan 12.00 och håller öppet till 16.00 Alla besökare bjuds på korv med bröd.

Hej! Vintern fortsätter vara klädd i sin bästa skrud! Jag vet att det är många som börjat prata om och längta till sommaren. Det är februari... och det verkar troligt att sommaren anländer i vanlig tid i slutet på maj. Så passa på att njut av vintern i stället. Idag är det snö, ljus i massor och sol! Gå ut och titta riktigt nära på vintern. Man får se rent otroliga saker!

Hej! Håll i hatten för här kommer ett långt inlägg.

Just nu går det en artikelserie om hästar i Svenska Dagbladet. Jag har läst de artiklar som varit och jag har också förstått att flera av er medlemmar har läst dem. Det är roligt att det skrivs om hästar och ridning! Jag tycker att hästar har fått mer tid i både TV och media på senare tid.

Vår lokaltidning UNT har till exempel en ”hästlänk” där de lägger alla hästrelaterade artiklar.

I en artikel I Svenska Dagbladet intervjuas Mari Zetterqvist Blokhuis, ridlärare i pedagogik på Strömsholm. Mari har jag träffat många gånger under olika utbildningar och hon är en jättebra lärare och mycket trevlig person!

Den artikeln inleds så här: Elever sporras att rida mjukt Publicerad: 10 februari 2010, 00.01 NYA IDÉER . Den stora utmaningen för ridskoleverksamheten i Sverige är att utveckla undervisningen men ha kvar säkerheten, säger Mari Zetterqvist Blokhuis, som undervisar blivande ridlärare i pedagogik på Strömsholm. Hon vill se modernare pedagogik, mer teori om hästens beteende och mindre av sporrar och spö.

En intressant sak som tas upp i artikeln är svårigheterna att fånga upp eleverna utanför undervisningen.

Så här står det i artikeln: Något som förändrats, jämfört med när dagens ridskolebarns föräldrar red, är att stallet inte är en fritidsgård i samma utsträckning. Förr ägnade stalltjejer mycket tid i stallet, ryktade, mockade, hjälpte till att leda ut och in hästar och tittade på när andra red. I dag kommer de flesta barn till sin ridlektion och åker hem efter. Barn och ungdomar får inte samma träning i att umgås med hästar.

Det är något som vi verkligen har uppe ofta till diskussion när vi har instruktörsmöten eller är på kurser.

Hur får man eleverna att vilja ta till sig det viktiga teoretiska om hästar, Många elever släpps av till sin lektion precis innan den börja och hämtas direkt efter för att störta vidare till innebandyn.

När man erbjuder externa teorikurser är det få som vill delta. Även i samband med de kurser vi håller på loven där teorin ingår i kursupplägget är det ofta få som är med.

Att få ridskoleelever att ägna mer tid runtomkring sin ridlektion och att vara med på teorikurser är en dröm men ännu har vi inte riktigt hittat någon lösning. Kanke är det ett nutida tidsbristproblem.

Du kan läsa hela artikeln här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/svart-att-na-ut-med-det-nya_4236783.svd

I en annan artikel beskriver ridcoachen Cecilia Löfgren om sin rädsla.

Ur artikeln: För tio år sedan, när Cecilia köpte hästen Tamayo, som hon fick börja tänka om. Han hade varit till salu länge när hon kom dit för provrida. Egentligen förstod hon från början att han inte skulle bli så lätt, men hon föll för den ståtliga och kraftfulla hästen. Redan efter en kort tid började problemen. Tamayo fick panik när han skulle gå på en ridbana. I galopp blev han som tokig och for runt och körde upp huvudet, vilket gjorde att Cecilia tappade balansen och var rädd att få näsan krossad. En vinterdag kastade han av henne och hon gjorde sig riktigt illa i ryggen.

Läs fortsättningen här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/radsla-blev-nystart-for-hast-och-ryttare_4229675.svd  

I en tredje artikel som jag läser är det Sven Forsström som intervjuas.

Sven har skrivit många böcker om horsemanship. Han har också skrivit boken ”Ridning och rädsla” vilken jag hade som teorimaterial under en teorikurs för något år sedan. Boken är jättebra och ger många tips och nya synvinklar för den som vill komma över sin hästrädsla.

I artikeln i Svenska Dagbladet säger Sven många bra saker om hur han hanterar hästar. Men vissa saker känner jag inte alls igen.

Som detta: – Tyvärr är det så att när små flickor kommer till ridskolan och ska lära sig rida så är det första de får lära sig att de ska rappa till hästen med ett ridspö när den inte gör som vi säger. Det tycker jag är hemskt. Vad händer när du slår en häst? Jo, det gör ont.

Varifrån har han fått det? undrar jag. Sven Forsström verkar ha haft stor otur med den ridskola som han red på under sjuttiotalet. Men har han överhuvudtaget varit på ridskolor sedan dess?

Hela artikeln med Sven kan du läsa här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/monster-blir-monster-i-trygg-hand_4243043.svd  

En fråga som jag ställer mig är: Existerar den militäriska ridskolan överhuvudtaget längre?

Det känns som den militäriska ridskolan kommer längre och längre bort i tiden. Min mamma har berättat hur det var när hon var liten. Då fanns inte den ridskola vi känner till i dag. Liknande historier har jag hört runtom ifrån under de år jag har ridit och jobbat med hästar.

Men själv har jag aldrig upplevt majorer i manegen. Jag har inte upplevt att det någonsin varit okej att dra i tyglar, sparka eller slå på sin häst. Trots att jag började rida på ridskola i skiftet mellan sjuttio och åttiotal vilket är trettio år sedan.

Jag fick redan från början lära mig att ta det lugnt med hästarna i stallet. Att gå tyst och inte höja rösten. Kanske hade jag tur med valet av ridskola eller så hörde det inte till vanligheterna ens då.

Den läran har jag levt med sedan min första dag i stallet. Det är inte tillåtet att skrika åt hästar. Man slår inte en häst. Våra ridskoleelever rider utan sporrar. Det är inte okej att använda spöet som bestraffning utan endast som förstärkning (litet pet) till skänkeln. Om en häst stannar på ett hinder lägger vi ner bommen istället för att ta till styrka och tvång.

Vi lär våra elever, skötare, träningselever och instruktörer vikten av ett bra beteende för de som ser oss gör inte som vi säger utan som vi gör och det tycker jag speglar vår verksamhet!

Det är vetenskapligt bevisat att om vi höjer rösten, slår, sporrar eller tvingar hästen så höjs stresshormonet så mycket att det blir omöjligt för hästen att lära sig något överhuvudtaget. Det försöker jag förklara och lära ut till mina elever redan från dag ett på hästryggen.

Jag blir väldigt glad över att det skrivs om hästar och hur hästar fungerar. Och jag blir verkligen glad att många verkar ta sig tid att läsa. Men jag känner inte alls igen bilden av ”ridskolan” som det skrivs om i artikeln ovan. Jag undrar om den finns. Jag hoppas inte det!

Läs gärna artiklarna genom att följa länkarna ovan.

Vad jag önskar mig i framtiden?

Att alla som håller på med hästar på ridskola eller i privat stall tar sig tid att lära sig mer om hästen som individ! Om man förstår hästen så blir man en bra ryttare! Jag önskar att de som håller på med hästar går på clinics, teorikurser och framför allt tillbringar mer tid i stallet! Jag önskar att alla som håller på med hästar inser att varje häst har olika förutsättningar men att alla hästar har ett lika värde.

Häromdagen tittade solen fram en liten stund och den måste ha värmt en del också för när jag satt vid datorn här hemma hörde jag hur det brakade till när ett stort flak med snö rasade ner från hustaket.

Framåt februari mars brukade snön släppa från taket till det gamla ridhuset vid Eke Gård där Gabbi och jag red på ridskolan. När snömassorna gled längs plåttaket hördes ett högt skrapande ljud som överraskade ponnyerna som var på lektion. Jag kommer aldrig att glömma när Gabbi och jag fick uppleva vårt "första snö ras".

Vi hade nog inte ridit speciellt länge då. Jag kan tänka mig att det var vår andra vinter som ryttare. Det hade snöat mycket och ridhus och stall var inbäddade under ett rejält lager med vacker vit snö.

Vi red på spåret med tät när det började dåna i plåten. Hästarna blev förstås överraskade och ovana och oförberedda som vi ryttare var så tyckte de nog hästarna att det var bäst att sätta sig i säkerhet med eller utan människa på ryggen.

Så rätt vad det var låg både Gabbi , jag och ett par till på rygg i manegebotten medan resterande ryttare och alla hästar stod i en snygg hög på den andra kortsidan.

Pappa kom ner i manegen för att lyfta upp oss på hästarna igen. Det var inget snack om saken. Men Gabbi vägrade blankt att rida att rida nåt mer den dagen. Jag satt tveksamt upp efter att ha tjatat till mig om att få byta till stallets lataste häst och efter att pappa spänt ögonen i mig :)

Resten av lektionen gick bra. När vi kom hem sprang vi in till mamma i köket och berättade upphetsat att hästarna hade skenat! (Vilket betyder att de stuckit okontrollerat vilket nog var en bra bit från sanningen...)

Jag funderade lite över den där händelsen under veckan som gick. När det var ridkväll igen deklarerade jag bestämt för pappa att jag skulle sluta rida och det med bums!

Jag satte händerna i sidan och stampade med foten i golvet.

Det visade sig direkt att det förslaget inte var disskuterbart och jag fick surt kliva i gummistövlarna och sätta mig i bilen. Så åkte vi till ridskolan och red vår lektion.

Det var också den enda gången i hela mitt ryttarliv som jag funderat det minsta på att vilja sluta. Tanken har aldrig kommit över mig efter det trots att jag varit med om många snö ras sedan dess. Tur att man har en pappa som står på sig!

Hej! Jag var ganska matt igår kväll då det var onsdag och dagens "Uffeträning" börjat sätta sina spår i alla möjliga och omöjliga muskler. Vid 20 30 hade jag precis läst klart läxorna med barnen och det var tid för TV-tittande.

Då ringde telefonen. Det var Anna som meddelade att Uniek hade magknip. Jag ställde ett par frågor och var med det rätt så säker på vad felet var.

Bara att hoppa i stövlarna och ta en tur till stallet. Med ungefär 500 meters väg till jobbet ska man ändå inte klaga.

Uniek var i ridhuset med Anna när jag kom och vi byttes av så att Anna kunde gå och kvällsfodra alla hästarna i stallet.

Jag började med en snabb koll på det grundläggande när det gäller kolik. Med örat mot magen kunde jag höra starka fina tarmljud (kurr och knorr), Några nyp i skinnet på halsen och en titt på slemhinnorna i mun och ögon visade att det inte var utttorkning och att cirkulationen var bra. En bajshög på marken visade att det också var helt okej med avföringen. (Du minns väl Emme, bra konsistens, form och färg).

Med det kände jag mig rätt så säker på att detta var en fis av större kaliber som kommit på tvären någonstanns i magen. Sånt kan göra riktigt ont!

Vid kolik (magont) brukar man motionera hästen försiktigt med promenader för att få fart på magen. Men man måste vara försiktig så att man inte tröttar ut en häst som redan har ont och mår dåligt. Så lätt motion varvat med vila är rätt metod. Så måste man naturligtvis hålla koll på att hästen inte blir uttorkad eller sämre. Då är det veterinären som gäller! Kolik kan bli väldigt allvarligt.

Uniek och jag tillbringade de följande fyrtio minuterna i ridhuset med lugn promenad varvat med att sträcka ut sig i ridhusspånet (jag stod dock upp!) och vila med slutna ögon. 

Det blev snygga "hästänglar" i spånet där han legat!

När Uniek reste sig upp efter den fjärde ängeln så såg han annorlunda ut. Han sträckte på halsen och så lyfte han på svansen och lätt den olycksaliga fisen komma ut till sist. Det fladdrade lätt i presseningen bakom honom.

Han gav mig en nöjd blick och suckade djupt.

Efter det kunde vi gå ut i stallet. Där drack han en hink med ljummet vatten, åt lite betfor och kollade om det fanns något mer ätbart i mina fickor.

Tänk vad en liten fis kan göra stor skillnad!

Hej! Idag kom det ett livstecken från Figaro som "bytte jobb" i höstas. Jag har ju i och för sig fått en del rapporter via Jessica som numera är Figaros ägare.

Men det här var den fösta skriftliga rapporten. Jag tänkte att det var roligt för er alla att läsa om hur livet utanför ridskolan kan te sig.

Det är Jessicas syster Mitan som sklriver så här:

Här kommer en rapport från Figaro som köptes av min halvsyster Jessica Östman. Han bor nu i ett litet hemtrevligt och välskött stall i Björklinge där han fått tre nya stallkamrater. Han stortrivs och hittar gärna på bus med kompisarna. De kör race i hagen och Figaro hakar gärna på när de andra får för sig att rymma! Han har också lärt sig att han kan springa runt runt i hagen så han inte kan bli fångad när det är dags att gå in. Men oftast följer han snällt med.

Figaro har tillgång till belyst ridbana och fina ridstigar. Men när det är uteritt med stallkompisarna då gör Figaro allt för att komma först i galoppen (han förstår inte att han inte hinner med de andra för att han är mindre…) Så nu har alla lärt sig att Figaro får gå först!

Figaro blir ompysslad ett par gånger i veckan av ett par andra UPK'are: Annelie Lundell och hennes dotter Jennifer Hämäläinen. De brukar turas om att rida och hoppar gärna. Det gillar Figaro såklart! Han går lika bra med vuxen som med en 13-åring. Han är otroligt snäll och som den vana ridskolehäst han är, så tål han när Jessicas 4-åringar kommer till stallet med färgglada overaller och viftar med leksaker och tjoar. Han låter sig lugnt bli klappad och borstad. Även riden, fast med bävernylonoverall glider man lätt av…

Jag har fått äran att ta hand om Figaro ett par gånger i hans nya stall. Eftersom jag endast träffat och ridit hästar på ridskola så har en helt ny stallvärld öppnat sig för mig. Jag har lärt mig att mocka (det är faktiskt en konst), och att mäta upp mat och hö. Och hur det kan vara på vintern när elevatorn frysit fast… Och när man ska rida är det ingen som talar om vad man ska göra. Ganska svårt faktiskt!

Tack Jessica, för att jag får pyssla om Figaro ibland.

Maritha "Mitan" Thalén

Jag tycker att vi skickar några hundra cyberkramar till Figge härifrån ridskolan!