Hej! Igår var jag på Sporren (hästsportbutiken) och skulle köpa ett nytt bett till Ronaldhino. Det blev ett ridspö och ett par snygga rutiga ridbyxor också.

Jag har ju berättat tidigare att när jag började rida så var ridbyxor inte någon självklarhet i ridutrustningen.  Faktum är att det kunde dröja år innan man som ridskoleelev kostade på sig ett par riktiga ridbyxor. Dessutom fanns inte byxor av dagens stretchiga kvalitét utan byxorna var tillverkade i stumma tyger varför passformen kunde variera...

Mina första ridbyxor var ärvda och förmodligen tillverkade någon gång i slutet på artonhundratalet och mamma köpte dem genom en bekant vill jag minnas.

Det var en stor dag när mamma tog upp byxorna ur påsen och höll upp dem framför mig. De var beiga förstås. Jag tror knappt det fanns ridbyxor i någon annan färg då...

Jag tog byxorna och sprang in i mitt rum för att prova dem direkt. De passade perfekt och nu var det bara att vänta till lördag morgon då de skulle invigas på hästryggen.

Lördagen kom och jag tog på mig ridbyxorna redan innan frukosten. En halvtimme senare var vi på väg mot stallet i pappas gamla gröna Volvo. (Min pappa köpte fyra grodgröna Volvobilar efter varandra. Den dagen han kom hem med den fjärde trodde jag mamma skulle gå upp i rök, men det är en annan historia...)

Pappa stannade bilen på stallplanen och jag klev ur bilen och stegade stolt mot stalldörren. Jag liksom skred över stallplanen iförd mina beiga byxor. De randiga benvärmarna som var obligatoriska satt också på.

Ridbyxorna var av jodphursmodell med smala ben och en puff av tyg över höfterna. Om sanningen ska fram så var själva puffen jättelik, ja, i stort sett så stor att man fick gå sidledes in i stallet. Jag tyckte själv att det var fantastiskt snyggt.

Jag red i mina nya byxor och de fungerade utmärkt. Bara vetskapen om att jag hade riktiga ridbyxor gjorde att jag satt rakare än vanligt i sadeln.

Jodphursbyxorna hängde med ett bra tag och jag har för mig att någon fick ärva dem av mig i sin tur efter något år. Ridbyxor var verkligen hårdvaluta på den tiden!

Igår köpte jag ett par nya ridbyxor. Runt trettio år efter det första paret. Nu finns det en hel del olika material och modeller att välja mellan. Jag valde ett par rutiga i brunt och svart och som man kan gå rakt in igenom dörren med. Det tycker jag passar bra 2010!

Gabbi, hon fick inga ridbyxor den där gången. Hon var ju yngre än mig och fick således vänta lite. Jag kan faktiskt inte minnas hennes första ridbyxor.

Däremot minns jag dräkten som mamma sydde åt henne när hon började tävla fälttävlan med sin ponny Sonette. Dräkten var röd och vit och bestod av hjälmöverdrag och tröja. Det var många som var mäkta avundsjuka på den dressen! Se så fin hon var:

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...