Bild från Uffe-träning-09

Hej! Onsdag och Uffeträning= en molande värk i hela kroppen och imorgon jämför vi vem som har absolut ondast  och sedan längtar vi till nästa onsdag.

I första gruppen red jag Gabbis nyanlända häst Louie vilken jag bara hunnit rida på två gånger på innan idag. Han skötte sig jättefint och jag fick många bra tips på hur vi ska komma vidare i hans utbildning. Gabbi satt på läktaren och såg nöjd ut över att hennes häst accepterade situationen med nytt ridhus, massa nya kompisar och en ny pilot på ryggen samt en läskig "fröken" i hörnet som pepprade på med instruktioner. Jag måste säga att hästar är både anpassningsbara och tålmodiga djur!

Sedan var det bara att "jogga" ut i hagen och hämta Ronaldhino som jag skulle rida i nästa grupp. Han såg mig redan när jag kom ut genom dörren och galopperade glatt till grinden. Den hästen är då aldrig på dåligt humör!

På med sadeln och sedan in i ridhuset. Bra att vara med i två grupper i dag tänkte jag, för då vet man vilka övningar man ska göra. Så kan man ju glassa runt lite också... och veta precis vart man är på väg...kanske...

Ja, så lätt blev det ju inte förstås. Jag gjorde fortfarande en massa fel men också en massa rätt så i slutänden så blev det rätt så bra. Ronaldhino och jag har börjat sätta galoppombytena nu och vi gjorde också några jättefina galoppiruetter och en ökning som till och med Uffe var nöjd med. Kontentan är i vilket fall som vanligt att det alltid är vi som sitter på ryggen som är inblandade när något inte fungerar.

Sedan sa Uffe något intressant. När han har förklarat hur vi ska göra nästa övning (vilket i och för sig kan vara astronomiskt invecklat) så brukar det vara lite trögt för gruppen att komma igång. (Det känner jag igen...)

"Det är typiskt tjejer!" sa Uffe, "Det är aldrig någon som vågar börja."

(I samma sekund som han sa det så blev jag vädligt glad att han använde uttrycket tjejer, fast han kanske menade de andra förstås...)

"Det är nog för att tjejer är så rädda för att göra fel." sa Therese och i samma sekund tänkte jag att det kan nog ligga en  del i det.

I helgen som var så lyssnade jag till en föreläsning med Thomas Fogdö, fast i ett helt annat sammanhang än hästar. Han pratade bland annat om vilka egenskaper som är viktiga för någon som vill nå framgång på tävling.

En egenskap som Thomas värderade högt var just att man måste våga satsa och framför allt måste man våga misslyckas! I annat fall står man kvar och stampar.

Det rimmar ju inte det minsta med att vara rädd för att göra fel. Så min uppmaning till alla tjejer (och de killar också som känner igen sig) är att våga prova och våga misslyckas för att komma framåt! Antingen det handlar om att vända snett igenom eller satsa lite extra på en tävling.

Jag tror starkt på Thomas, en kille med fyra världscupsegrar i slalom i bakfickan.

På söndag går första omgången för hästarna i Dressyr Division II och jag utmanar hela laget att satsa och våga!