När jag var liten brukade min mormor alltid säga åt mig att jag skulle komma att jobba på teatern när jag blev stor. Egentligen var jag väldigt blyg och tyckte inte om att prata inför klassen eller stå i centrum. Men inför dem som jag kände och litade på gjorde jag ofta uppträdanden av alla de slag.  Min lillasyster och hennes kamrater brukade få ställa upp som rekvisita och bakgrundspersoner i mina skådespel.

I gymnasiet blev det plötsligt roligt att stå längst fram i klassrummet och hålla sina recensioner. Medan många fortfarande stod och läste sina anteckningar rakt upp och ned från ett papper så var vi en grupp i klassen som kom på en del alternativa sätt att göra våra framträdanden.

En gång propsade vi på att få göra vårt framträdande direkt efter tiorasten eftersom vi behövde rigga lite i klassrummet först. Magistern såg misstänksam ut men gick med på detta. Under rasten slet vi hårt för att hinna baxa upp en gigantisk kartong för alla trapporna i skolan och sedan upp på katedern. Vi hade klippt ett fyrkantigt hål i framsidan och målat dit knappar och limmat fast en antenn på toppen.

När det ringde in efter rasten satt vi fyra personer inkrupna i det trånga utrymmet i kartongen och spelade upp ett TV-inslag för klassen. Magistern var inte så imponerad och tyckte att vi kommit från ämnet. Men klassen skrattade så de tjöt och jag är än i dag väldigt nöjd över den insatsen.

En annan gång minns jag att vi fick i uppdrag att intervjua folk som jobbade inom socialtjänsten och sedan skulle vi redovisa intervjuerna inför klassen. Inte så lockande tyckte vi… Så istället för att åka runt på stan och leta offer att förhöra så byggde vi om mitt rum till en studio. Sedan lånade vi pappas videokamera och redigeringsutrustning.

Så klädde vi ut oss till olika figurer och gjorde en fantastiskt bra film. Jag vet att min mamma också övertalades att spela med i olika roller och vad jag minns så var hennes insatser som skådis inte heller så pjåkiga!

Vi lade på ljudeffekter i filmen igenom att slå kastrullock mot varandra och spela gitarr och annat. Filmen borde ha blivit en succé. Magistern genomskådade oss dock och tyckte att vi ”fuskat” med uppgiften. Klassen tyckte att filmen var mycket sevärd och vi var återigen nöjda med vår insats.

Detta var dock så nära TV och teater som jag kommit i mitt liv. Hitintills ska jag tillägga!

Istället började jag göra framträdanden i rollen som mig själv genom att hålla lektioner på ridskolan. Jag var sexton år när jag fick mina första egna ridgrupper. Hjälp vad läskigt det var i början. Men så roligt. När jag väl hade börjat ville jag aldrig sluta.

Många gånger undrade nog mina föräldrar vart den där blyga ungen som alltid gömde sig bakom sin mammas kjol tagit vägen.

Det var ju jag som stod där mitt i manegen och krävde full uppmärksamhet från mina elever. Och som tyckte att det roligaste i hela världen var att få lära andra att rida. Av det blyga finns inte ett spår. För om man får göra något som man verkligen tycker om så är det inte svårt att övervinna sina rädslor.

Jag är säker på att det finns många yngre förmågor i stallet som går och tänker att de bra gärna skulle vilja stå i manegen och hålla lektion för tio barn som ska rida sin första lektion. Fast lite läskigt verkar det nog.

Likadant finns det nog många som vill vara med i TV på riktigt och inte bara i en kartong.

Man ska tro på det man vill!

Nu är jag stor sedan länge och min mormor finns inte längre här. Men jag tänker ofta på henne precis som man gör med dem som är borta. Jag tänker på hur rätt hon ändå hade då för länge sedan.