Hej! Snart, snart släpper vi hästarna på betet. Jag laddar kamerabatterierna och tömmer alla minneskort för att få vara med och föreviga årets betssläpp.

Fast så värst spännande bilder blir det kanske inte för hästarna lär ju dyka med mulen först ner i gräset och inte ta upp huvudet förrän det är dags att gå in igen.

Jag ska sätta mig på en sten vid hagen och titta på betande hästar en lång stund och fyllas av sommarro i själen.

Det finns dock ett litet aber...

M-Y-G-G

För tre veckor anlände de första strötbombarmyggen. Den stora sorten som lätt kan förväxlas med ankomsten av ladusvalorna. Så blev det kallnätter och myggen försvann. Vi gick runt och skrattade rått åt att myggen förmodligen dukat under i det kalla vädret.

Så var det inte...

Myggen hade bara dragit sig tillbaka för att samla sina arméer. För några dagar sedan var de här igen. I massor! De har grupperat sig och arbetar efter ett välstrukturerat system.

De stora myggen surrar nära ansiktet och öronen, Medan vi viftar hysteriskt efter dem så sticker de små myggen och tömmer oss på blod.

Jag visste inte att det var så förrän i tisdagsmorse.

I måndagskväll hade jag tre lektioner utomhus och myggen fanns där minst sagt. Vädret var underbart och eleverna mös och red och viftade mygg. Själv stod jag i mitten och skröt om att jag minsann inte blev biten.

Det trodde jag fram till i tisdags. Jag har hundratals röda prickar i grupper på axlarna, nacken och knäna. Sedan har jag hundratals till utspridda på kroppen.

Jag är prickig! Som väl är så kliar det inte så värst men jag har känt mig lätt anemisk.

Det får bli att käka blodpudding och dricka blutsaft inför torsdagens lektioner. Ett bra myggstift är att rekommendera till er som ska rida utomhus! För hur det än är så är det underbart att få vara ute!