Hej! Idag kom det regn på mig! En väldans massa... Detta trots att jag försäkrat alla att det inte alls skulle regna på mig. Ibland är vädret av en helt annan åsikt.

Jag tror på positivt tänkande. Jag har brukat detta hela dagen inför kvällens tävling.

Imorse till exempel så klev jag upp vid sju för att rasta Rolle en stund så att det värsta "Rolleriet" skulle vara över när det var uppvisningsdags. Man får inte lämna något åt slumpen. Det var knappt något "Rolleri" i ridhuset så jag red bara tjugofem minuter och sedan släppte jag ut Rolle i hagen.

Till lunch stålsatte jag mig för att bada en lerig häst. Men trots att alla i stallet kunde intyga att han sprungit som en skottspole i vanlig ordning under hela förmiddagen så kunde jag ta in en förvånansvärt ren häst.

Vid tretiden var jag tillbaka i stallet för att förbereda inför avfärden .Vi skulle åka vid kvart i fem för att komma fram precis lagom för att startanmäla, lasta ur och sitta upp.

Putsning av mundering och så fläta hästen. Gott om tid över så jag satte mig i köket för att koppla av en stund. När jag kom tillbaka ut i stallet hade Rolle endast rullat sig två gånger efter vittnens utsagor. Han hade prickat en bajshög på halsens högra sida och en annan på vänstra låret. Vilket måste anses som rekord i få fläckar inför avfärd! Tre knoppar var fullständigt demolerade och de andra mest halmiga och spretiga i största allmänhet.

Mitt positiva tänkande lönade sig alltså fortfarande!

Klockan 15.30 började det åska och sedan spöregna! Ingen fara deklarerade jag till de andra i stallet. Det här har blåst över för länge sedan när det är min tur att rida! Jag trodde på mig själv!

Prick kvart i fem (kan man säga så?) lastade vi och åkte mot tävlingsplatsen. Ovanför UPK lyste himlen klarblå. Vi styrde bilen mot molnet och åkte in i det svartaste svarta... Jag höll hårt på mitt positiva tänkande och sade; Jag tror minsann att det ljusnar? Men istället för ett utropstecken på slutet kunde jag själv höra ett frågetecken.

Började jag att vackla?

Till sekretariatet för att startanmäla. Håller ni tiden, frågade jag och sekretariatet sa att det gjorde dom, på ett ungefär.

Så började det att regna...

Jag väntade in förra klassens sista ryttare för att sitta till häst under fyra ryttares uppvisningar innan det var min tur. Det är oerhört viktigt att rida exakt rätt antal minuter på Rolle. För få minuter= inte klar, för många minuter= överslag och en het häst som komponerar sin egen uppvisning. Trettiofem minuter exakt. Varken mer eller mindre!

Nu öste regnet ner och jag blev snart varse att begreppet att hålla tiden på ett ungefär kan vara en aning vagt. Efter en dryg timme i ösregnet var ridbyxorna sedan länge genomskinliga och snyggt färgade av min bruna sadel i ett klädsamt batikmönster. Vattnet rann innanför kavajen. Ner i nacken och sögs i det längsta upp av min tröja. Sedan började det rinna in i stövlarna.

Rolle hade gått över gränsen.

Rolle och jag gjorde vår blöta uppvisning vilken innehöll en hel del skutt, spöken och sprall förstås. Läskig högtalare, läskiga människor som öppnade och stängde dörrar, läskigt underlag. Vår familj stod tappert vid sidan av banan under tiden. Dyngsura men alltid trogna! 

En sådan här dag har till och med jag svårt att se tjusningen.

Rolle var rätt så nöjd att få komma hem, rulla sig än en gång och sedan äta sitt hö. Jag förstår honom!