Hej! Tidigt imorse stannade en bil utanför ridskolan. En omtänksam man berättade att han sett lösa hästar någon kilometer bort emot Rasbohållet.

-Det kanske är era, sa han upplysningsvis.

Linnea tog med sig sommarjobbarna, ett gäng grimskaft och lite staketlagningsgrejor och så försvann de bort mot de allra mest avlägsna sommarhagarna.

Jag satt på hästryggen och funderade hur det gick för dem medan jag försökte rida igenom programmen inför höstens stundande allsvenskastarter.

Efter en bra stund kom tjejerna tillbaka ledandes på två pyttesmå hästar som jag vid första anblicken aldrig hade sett. Jag försökte gå igenom grannstallen i huvudet medan jag tittade på de små hästarna. En A-ponny och en B-ponny.

Vi kliade oss i huvudet och bestämde oss för att ställa hästarna i vårt isoleringsstall. Gabbi fick ringa radion för att skicka ut en efterlysning och jag red klart.

Efter ytterligare inspektering tyckte både Gabbi och Linnea att de kände igen den större och mycket välvadderade B-ponnyn (det verkade inte varit något fel på betet i hagen de rymt i från i vilket fall). Vi letade upp numret till den möjliga ägaren på eniro och fick napp!

Jodå, hon kände igen beskrivningen och lovade skicka lite folk till undsättning. Dels för att leda tillbaka rymmarna men också för att se efter om fler hästar saknades från hagen.

Så vid tolvtiden flyttade rymmarna ut ur isoleringsstallet och påbörjade en lång promenad hemåt igen.

Att ta hand om förrymda djur är ingen nyhet för oss. Lite hästar, en undulat och flertalet hundar har det blivit under åren. De roligaste och mest spektakulära rymmarna vi stött på var dock ett par tjurkalvar som rymt från Jällaskolan.

Den gången var det uteritt för en barngrupp när ridläraren hörde hur barnen började hojta. När hon såg sig om hade ledet av hästar och barn fått sällskap av två ungtjurar. Först gick ridläraren, sedan eleverna på hästryggarna och sist i ledet tjurarna.

Det var inte så mycket annat att göra än att låta dem följa med till stallet. Där lyckades vi baxa in dem i varsin liten rasthage. Tjurarna stod där och blickade ut över stallplanen och tyckte att framtiden såg bra mycket ljusare ut här hos oss än hemma i ladan.

Senare kom personalen från Jällaskolan och lastade på dem på en trailer och vi såg dem aldrig mer.