Hej! 1985 var året då jag åkte på min allra första instruktörsutbildning. De fyra ungdomsledarutbildningarna var genomgångna och jag hade blivit kallad Ulrika ”Parmler” alla fyra kurserna efter som ”Krum” trodde min pappa var Lars Parmler och inte Lars Pernler.

1985 var ett bra år vill jag minnas. Jag hade jättehög lugg och axelvaddar. Den första amerikanska rymdfärjan, Discovery, sändes upp i rymden, Lill Lindfors tappade kjolen i direktsändning och Ronald Reagan valdes till president för andra gången. Vi spelade AHA, Dire Straits och Tears for Fears på våra skivspelare. Men årets låt var ändå Live AID- We are the world.

I mitten av sommaren när det var som varmast och gräset var alldeles torrt och gult packade vi (jag och Anette) bil och transport och åkte mot metropolen Vetlanda för att gå på kurs. Pappa v ar förstås chaufför! Jag kammade ner den höga luggen och tog med mig Victor som var en D-ponny av rasen New Forest, född 1970 till kursen. På vägen ner svängde vi förbi Eksjö för att hämta upp Anettes häst som hon fått låna av familjen Gelinder. Ett vitt D-ponnysto som var korsning mellan arab och lippizaner och hette Zesana.

Vetlanda var orten där Lena Philipsson suttit vid sin symaskin och sytt kläderna till sina framträdanden i melodifestivalen. Där fanns förutom den stora ridanläggningen några små hus och ett stadshotell av äldre modell.

På packlistan som vi fått hemsänt till oss stod medtag cykel. Vi förstod ganska snart varför. Det var nämligen en bra bit (och då menar jag en bra bit) mellan vår inkvartering på stadshotellet och stallarna.

De där veckorna kom vi att cykla nästan mer än vi red. Vi cyklade och morgonfodrade, åt frukost, hade teorilektioner, red, åt lunch, red, höll lektioner, åt middag, hade teori och så vidare. Allt var naturligtvis varannan gång i stallet och varannan gång på hotellet. Jag är säker på att de hade gjort så med flit. Vi hade lätt kunnat ställa upp i Vätternrundan i anslutning till den där kursen och mina benmuskler svällde till minst det dubbla.

Jag kommer inte ihåg vad alla lärarna hette. Men Hans Olof ”Otto” Ottosson kommer jag ihåg. Han var stor och respektingivande med en mullrande röst men också väldigt snäll! Sten hette en och så hade vi en kvinnlig lärare också som hette Inga Lill. Yngwe Björling var med och arrangerade. Jag minns också att matmor Paula hade peruk vilket vi tyckte var högst intressant. Inte för att det var en peruk utan för att den var högst ovanlig i sin utformning…

Det var en stor anläggning vi huserade på. Där fanns plats för 160 hästar och man hade stora tävlingsarrangemang. Bland annat Ponny SM och Ponny EM i hoppning och dressyr. Vi red både hoppning, dressyr och fältritt på kursen. Hoppade fasta hinder på terrängbanan och vattenhinder på den stora hoppbanan. Dressyr red vi på dressyrbanan som låg i en gles dunge av tallar som skuggade skönt i högsommaren. Vi hade också lektioner för varandra, både teoretiskt och praktiskt.

Förutom ridning, plugg och teorilektioner så hann vi med att slänga varandra i vattengraven och göra en massa andra bus. En dag råkade det olyckligt bli en brand på hotellet. Någon glömde en doppvärmare i en kastrull och hela mellersta våningen rökfylldes. Jag glömmer aldrig när den stränga hotellföreståndaren kom ut sist ut från hotellet helt svart i ansiktet och med håret på ända. Hon blev inte direkt mildare efter den incidenten.

Åren efter det fick eleverna på ponnyettan sova i husvagnar istället. Med det slapp de cykla!

Sista dagen på kursen tvingade vi våra ridlärare att tävla mot varandra i barbacka höjdhoppning. Men det var förstås efter att de skrivit under våra betyg!

Det var en mycket rolig kurs, en av de roligaste jag varit på. Men den var också mycket hård och när den sista dagen kom så var vi väldigt trötta, både hästar och ryttare. Det var skönt när pappas gröna Volvo rullade in på stallplanen och vi kunde börja tänka på hemfärd.

Till sist satt vi i bilen. Hästar och grejor var i packade. Jag sprättade upp kuvertet med betyget och vecklade upp pappret. Där stod mycket lämplig och jag var nöjd hela vägen hem till Uppsala.

Den hösten fick jag mina första alldeles egna lektioner på ridskolan. Året efter åkte Victor och jag på Instruktörskurs på Strömsholm som enda deltagande ponnyekipage. Men det är en annan historia.