Hej! Imorse bar Gabbi och jag fram sadlarna för att göra iordning våra hästar för ett pass i ridhuset. Klockan var väl runt halvåtta och skolhästarna var precis i färd med att gå ut i hagarna.

Jag stod och borstade igenom svansen på Ronaldhino när jag hörde en dov duns av en häst som lade sig ner. Det är alltid en varningssignal så där på morgonkvisten när hästarna brukar vara väldigt uppmärksamma på om det inte snart är deras tur att få gå ut.

Jag gick snett över stallgången och såg att Zohar lagt sig och visade alla symptom på magont eller som det heter på "hästspråk" kolik. Bara att hänga ifrån sig tränset och göra en undersökning av tillståndet hos vår sjuka häst.

Kolik är inte jättevanligt men då och då händer det. Speciellt när man har femtiotvå hästar i stallet.

Det var inte alldeles lätt för Gabbi och mig att kolla allmäntillståndet eftersom Zohar tyckte att han hade väldigt ont. Han ville springa runt, sparka sig mot magen och lägga sig ner och rulla.

Man får hålla sig undan och vara försiktig när man har att göra med så stora djur som har ont och försöker komma undan det onda på olika sätt. Det är lätt att komma i kläm! Är hästen vädligt orolig så är det bättre att avstå och låta veterinären ta beslut om hur undersökningen ska gå till.

Gabbi hann ändå lägga örat mot magen några sekunder och kunde uppfatta att det var en del tarmljud. När hästen är väldigt förstoppad brukar det bli tyst i magen. Så att det låter är bra.

Själv hann jag dra upp läppen på honom för att kolla färgen på slemhinnorna i munnen. De var rosa och fina. Han var heller inte uttorkad vilket man kollar genom att nypa en bit skinn på halsen mellan fingrarna. När man släpper taget ska huden snabbt gå tillbaka. Blir vecket kvar några sekunder så kan vara rätt så säker på att hästen är uttorkad.

Att ta tempen var inte att tänka på. Annars kan det också vara bra att ha gjort innan man ringer veterinären.

De tecken vi kunde se pekade mer mot en gaskolik eller grovtarmsupphängning än en förstoppning. (Med åren har vi lärt oss ganska så väl att se skillnad på de olika förloppen) Så vi beslutade att ta in Zohar i ridhuset. Dels för att han skulle få röra sig lite i lina för att få fart på magen. Dels för att det finns gott om utrymme att ligga ner i ridhuset. Hästar som har ont i magen kan ibland lägga sig tokigt i boxen när de rulla runt. De kan till och med fastna mot väggen om de har otur.

Så egentligen kan man säga att det inte är farlig för en häst med magont att rulla sig så länge det finns gott om utrymme. Ett ridhus är ju perfekt för det ändamålet. Stort, torrt och mjukt.

Jag kopplade på longerlinan, tog på mig hjälmen och gick in i ridhuset för att röra på sjuklingen medan Gabbi gick för att ringa ambulatoriska kliniken. Vi har ju som jag sagt förut sån tur som bor i Uppsala där det finns ett djursjukhus och till och med veterinärer som inte gör något annat än åker runt och hjälper djurägare med behandling på hemmaplan. Det är inte något självklart.

Zohar sprang några varv på linan och ville sedan rulla sig. Han rullade flera gånger och hela varvet runt. Bra tänkte jag, ifall det är grovtarmsupphängning så ramlar tarmen tillbaks på rätt plats om man har tur.

Medan vi väntade på verinären tog Erica över linan och Gabbi och jag hann med att rida en mycket liten stund och släppa ut våra hästar. Sedan var det dags för kolikbehandling.

Zohar fick först lite kramplösande medicin och smärtstillande. Veterinären passade också på att fästa en permanentkanyl i halsen för att vi skulle kunna ge lite dropp senare.

Sedan gjorde han klart den undersökning som vi börjat med i boxen tidigare. Nu udnersöktes även tarmarna och sedan hällde vi ner vatten genom en sond i näsan och ner till magsäcken för att se att det inte var någon överfyllnad där nere.

Veerinären gissade på en eventuell överjäsning i tarmen (massor med gaser) eller kanske någon upphängning av tarmen. Men efter undersökning så verkade allt ligga på rätt plats därinne nu i alla fall.

Då symptomen lungat sig lite så bestämde vi att fortsätta vårda Zohar "i hemmet" ett tag till och se åt vilket håll det gick. Lite mer medicin och sedan kopplade vi droppåsarna. Det kan ni se på bilden ovan. När droppet runnit klart så skulle vi höra av oss till veterinären och tala om hur det verkade.

Under tiden droppet rann i så piggnade Zohar till från det lugnande medlet och ville gärna röra på sig. Han visade också lätta symptom på sin kolik. I det skedet kan det vara väldigt svårt att avgöra hur ont hästen har egentligen för medicinerna maskerar ju en hel del av symptomen under de timmar som de verkar.

Så småningom fick i alla fall Zohar promenera i ridhuset en stund och sedan fick han gå hem till boxen för att vila efter all uppståndelse. Nu hade han börjat se välmående ut igen och visade intresse för att hitta något att äta på.

Vi andades ut lite eftesom nästa steg för en kolikhäst som inte riktigt vill repa sig är att åka in till sjukhuset för vidare vård. Nu brukar det ofta lösa sig med rätt mediciner, lagom motion och så vidare. Men det är ändå viktigt att aldrig vänta för länge med att köra in hästen eftersom obehandlad kolik faktiskt kan vara dödligt.

Ett par vårddygn för kolik på klinik brukar kosta runt tiotusen kronor så när Zohar efter en stund även började fisa ljudligt och länge så hurrade vi. Både för hans skull och för plånbokens.

Eller som Gabbi sa med ett leende- En fis värd tiotusen!