Hej! Idag vill jag prata om prisbucklor. När man rider en tävling med sin häst så gör man det dels för att stämma av sin utveckling men också för att man suktar efter den där rosetten som hängs på hästen och så prisbucklorna som man kan rada upp därhemma och sedan stolt gå och snegla på.

Hemma hos mig är det bara jag själv som går och sneglar på mina bucklor. Övriga i familjen är helt ointresserad av dem. Därför står de där prydligt uppradade i sitt skåp i mitt arbetsrum och då och då vänder jag på huvudet och ger dem en stolt blick.

Att mina kära bucklor får så lite uppmärksamhet från övriga i min familj tror jag beror på att sonen i familjen tävlar i racinggrenen och där är det andra bucklor som gäller… Att komma in i sonens rum är lite som att komma in i en skattkammare i en Indiana Jonesfilm. Det är halvmeterhöga bucklor i långa rader i guld och silver. Man blir bländad och gör bäst i att beträda rummet iklädd solbrillor av god kvalitet. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk ändå.

Men så tänker jag realistiskt att hur skulle man kunna rida ett ärevarv på en explosionsfärdig häst med en halvmeterhög buckla i handen…? Det vore farligt!

Å andra sidan tänker jag att jag kunde hoppa över ärevarvet bara jag fick bucklan…!

Men det är bara att acceptera att en ridbuckla ska gå att ha i fickan för säkerheten skull. Fast för det mesta hinner man inte få ner bucklan i fickan förrän hästen sticker iväg på ärevarv. Man sitter där livrädd, studsar upp och ner och plockar med tappade tyglar, bucklor och det där kuvertet med prispremien.

Precis när man har rätat upp sig och inser att man nog överlever den här gången också så är ärevarvet slut och man har inte ens varit i närheten av att få ner något i fickan.

Bucklor…

De står där i sitt skåp och glänser lite lagom och samlar en hel del damm. Rätt så fina! Tills man tittar närmare på dem…

Jag beslutade mig för att ta en riktigt nära titt på mina priser för att riktigt känna mig stolt över dem. Vem är det som gör bucklorna till ridsport egentligen…?

Här kommer ett par bilder med tillhörande funderingar. Observera att jag är väl medveten om att klubbarna som delade ut priserna inte har designat dem, så inget personligt där! Då vissa av priserna är gamla så minns jag inte riktigt när jag vann dem. Men jag har gjort några kvalificerade gissningar ändå. Varsågoda:

Den här gillar jag. Den är fin och jag har förmodligen vunnit den vid VM i stolsits.

På denna står det klubbmästerskap så då är det väl så. Det borde ha varit klubbmästerskapet i dåligt sadelläge eller om det var KM i underhals. Jag vet faktiskt inte riktigt. Snygg är den iallafall! 

Denna gillar jag också. Det är en hopphäst på bilden och det är tufft tycker jag. Speciellt som jag vann den som förstapris i en dressyrklass.

Dagens sista foto är nog mitt allra finaste pris. Det borde vara från när jag red OS för åringar iklädd bara långkalsonger, benvärmare och en hatt som verkar ha legat under huvudkudden ett par år. Det var en minnesvärd dag!

Ja, fler fina priser finns i mitt skåp ska ni veta. Dem njuter jag av i min ensamhet i mitt arbetsrum medan resten i familjen står och speglar sig i motorprisernas glans.

Jag säger bara; Häst är bäst!