Hej! När jag hade ridit ett tag på ridskolan så kom jag på att jag skulle skriva ner precis vad vi hade gjort på lektionen. På så sätt kunde jag ju repetera det vi övat på och så kunde jag snabbare bli så där duktig som de där eleverna som jag brukade sitta och titta på när de red lektion på söndagseftermiddagarna.

Att rida och samtidigt skriva skulle bli svårt insåg jag rätt så snabbt. Därför så gott som tvingade jag med mig en kompis till stallet som inte var det minsta intresserad av hästar eller ridning. Hon fick en svart bok och en penna i handen.

 - Skriv ner allt vi gör, sa jag. Så sprang jag iväg till uppropet och lämnade kompisen på den kalla läktaren,

Och kompisen skrev, sida upp och sida ner. I bilen på väg hem tog jag boken och började läsa vad hon skrivit.

”Nu rider dom runt och runt. Och nu rider dom runt åt andra hållet. Och nu tror jag dom rider röra…”

Jag stirrade lite argt på den ”dumma” kompisen som inte hade sett ett dugg av vad vi egentligen gjorde. Men idag tänker jag att det självklart måste ha varit precis så det tedde sig för en som inte hade ett tränat öga för hästar och ridning. Att vi hade gjort halvhalter och snett igenom hade inte sagt henne ett dugg.

Jag kan ju jämföra med mina söners Gokartåkning. När de började fick de starta upp i den enklaste klassen. De bilarna gick förstås lite långsammare och det var inte minst jag glad för när jag såg de äldre förarna susa förbi i över hundra kilometer i timmen på rakan.

Alla förare körde samma bansträckning men naturligtvis i olika klasser beroende på vad de satt i för bil. Trots det så fick sönerna tåla att bli både omkörda och varvade av förare i samma klass i början. Då kunde jag ibland undra om de fått en sämre bil, om motorn var dålig eller om något filter hade sotat igen. Men ganska snart insåg jag att det helt enkelt berodde på att de förarna som kört länge hade lärt sig hur man skulle vinna några tiondelar av en sekund genom att ta kurvan på rätt sätt eller bara genom att gasa eller bromsa i rätt millisekund.

Det tog sin tid men sedan kunde även jag börja se de olika vinnande spåren på banan.

På en ridskola lär vi barn och vuxna att rida. Har man aldrig suttit på en häst så går den första utbildningsfasen ut på att lära ryttaren hitta sin balans uppe på hästens rygg. Den perioden tar längre tid än vad man kan tro. Rider man en gång i veckan under terminerna och inte har någon hästvana i botten så är det år vi talar om.  Men faktum är att man inte kan börja kräva saker av hästen förrän ryttaren är tillrätta i sin sits. Det är därför det är så viktigt att ryttarens grundridning är befäst innan man börjar prova på svårare saker.

En ridövning kan ofta ridas av ryttare och hästar i olika utbildningsstadier men ridläraren har förstås helt olika krav på hur den ska utföras.

Ta bara en så enkel sak som att rida ett varv på fyrkantsspåret. Alla känner vi igen det karakteristiska ”bananspåret” som uppträder efter en nybörjarlektion. Hästarna brukar ha traskat runt i exakt samma spår under hela timmen och på kortsidorna ser man ett långt böjt spår utan tillstymmelse av varken hörn eller rakriktning. Åt nybörjaren så ”styr väggarna” hästen och ryttaren lägger all sin koncentration till att sitta stadigt och säkert högt upp på en häst som rör sig likt hela havet stormar.

När man ridit lite längre så kan det hända att ridläraren ställer ut koner i hörnen för att börja staka ut något som liknar hörn. Och ännu lite senare i utbildningen så förklarar ridläraren vad en halvhalt är men då måste eleven ha kommit så långt att den kan styra över sin kropp och sina hjälper.

Ett varv på fyrkantsspåret för en väldigt erfaren ryttare kan innebära att på ett enda varv rida halvhalt och samla sin häst för en djup hörnpassering. Sedan räta ut och rida med större steglängd ut på långsidan. Räta upp sig och börja samla i god tid innan sista bokstaven för att göra en ny halvhalt och rida en djup hörnpassering. Därefter rida samlad trav i en högre form under kortsidan. Så en ny halvhalt och hörnpassering innan nästa långsidas ökade trav. En mjuk upptagning innan det fjärde hörnet rids och så återigen samlad trav på kortsidan.

Det är precis samma sak i hoppningen. Ett hinder på långsidan kan ridas på alla nivåer. För ryttarna som fortfarande befinner sig i det första stadiet, att befästa balans och kroppskontroll så är det nog så svårt att komma upp i lätt sits, rida rakt fram och pricka hindret, följa med när hästen lyfter lite på benen och sedan hålla igång längs spåret en bit till.

I det här stadiet så gör ridskolehästarna ett fantastiskt jobb och vi ridlärare brukar bli alldeles varma i hjärtat när vi ser hur en häst saktar in lite för att stämma av språnget åt en liten ryttare som har fullt sjå med att hålla i sig i manen. Eller när en annan häst saktar av efter hindret precis i tid för att fånga upp en ryttare som börjat tappa balansen.

Det där märker ryttarna oftast ingenting av. Men vi ser!

När man ha ridit längre så höjer ridläraren kravet på ryttaren genom att kräva en bättre väg mot hindret, att ryttaren har stadig och fin balans i sin sits, håller rätt tempo i gångarten, följer med i språnget och håller igång och rider den rätta vägen efter landningen.

Den rutinerade ryttaren rider kanske hindret innanför spåret. Ryttaren förbereder hästen för anridningen genom hitta god balans, hålla rätt fart mot hindret, se avståndet, stämma av med en halvhalt i rätt tid, följa hästen väl i språnget, landa i rätt galopp, hålla en fin rytm vidare längs spåret och göra en balanserad och mjuk inbromsning.

För kompisen som står däruppe på läktaren och skriver i den svarta boken och som egentligen inte gillar hästar och bara blivit medsläpad av en hästfrälst polare eller för pappan som suttit med näsan i kvällstidningen eller för mormor som gillar bowling men har lovat att skjutsa barnbarnet till ridskolan så rider alla därnere i manegen fortfarande bara runt och runt.

Inte konstigt att några tycker att titta på dressyr är som att se målarfärg torka. Det behövs bra ögon från en hästfrälst för att verkligen se :)