Hej! 

Ronaldhino har fått ta det lite lugnt ett par dagar eftersom det känns dumt att anstränga honom ifall han skulle ha någon förkylning i kroppen. Så jag har skrittat och travat lite och passat på att göra en och annan krumelur.

Jag vet inte om jag har varit otydlig när jag har försökt förmedla det till min häst men han verkar inte ha förstått överhuvudtaget varför man plötsligt ska ta det lugnt. Vi är helt enkelt av olika åsikter i den frågan.

Inte har jag kunnat dra ner på kraftfodret heller vilket annars är det första man gör om hästen ska ta det lugnt. Men nu är det så att ”Rolle Racer” i stort sett bara äter hösilage. Havre får han bara en pytteliten skvätt i botten på en hink för att det ska skramla lite i hans krubba också vid utfodringarna. Något annat får han inte för då skulle väl han springa i ljusets hastighet.

Ända sedan inridningen så har jag fått jobba en hel del med Ronaldhinos bakskygghet. Det innebär att han reagerar väldigt starkt och kvickt på saker som händer utom synfältet i bak även om det har blivit bättre med all träning. Bland annat tycker han inte om när det kommer plötsliga ljud eller rörelser. När vi möter en annan människa eller häst som går förbi kan han bli väldigt spänd när dessa lämnar synfältet.

Det där är saker som vi har övat sedan dag ett. Från början kunde han bli så rädd att benen vek sig om man klappade honom på bakdelen utan att han var förberedd till exempel. Idag är det mycket bättre men han kan fortfarande reagera starkt vid vissa situationer.

Jag är ju av den åsikten att jag hellre låter mina hästar vänja sig vid stök och ljud än att det ska vara knäpptyst runtomkring när man rider. Att vänja Ronaldhino verkar dessvärre vara ett livslångt projekt. Men vi jobbar på!

När han blir extra pigg så blir han desto mer ljud- och rörelsekänslig och idag var tydligen dagen då bägaren var full.

Mitt på ena långsidan av ridhuset finns en passage med en dörr som leder ut till parkeringarna. Den dörren används flitigt av alla våra besökare eftersom det är den närmaste vägen in till omklädningsrummen. Ronaldhino ägnar ofta stor uppmärksamhet åt att hålla koll på om dörren öppnas eller framförallt stängs. Om dörren stängs när han är i närheten är det bäst att fly för allt vad tygen håller för säkerhets skull. Ibland är det svårt att tro att han bara har två öron med tanke på allt han hinner uppfatta.

Enligt naturens oskrivna lagar så smäller det naturligtvis bara i dörren precis i det ögonblicket man har passerat mitten av långsidan och hästens lättskrämda bakdel är vänd mot faran. Då får man sig en åktur…

Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte låta mig irriteras av sådant som jag inte kan påverka. Så utan att bli det minsta irriterad (…) gjorde jag sex fartfyllda resor genom ridhuset imorse. Den sjunde dörrsmällen flög jag helt enkelt av och landade som ett ”kylskåp på fall från åttonde våningen” i spånet.

Eller innan jag landade så försökte jag faktiskt göra upp en plan. Det gick sådär…

Den där sjunde dörrfärden började nämligen med ett gigantiskt hopp åt sidan och sedan följdes det av någon slags panikartad skänkelvikning i en helt obekant gångart. Redan efter det gigantiska sidohoppet så satt jag vertikalt ut i luften från hästen sett med bara en fot i inre stigbygeln och en hand i den inre tygeln. Det andra benet var snyggt lyft rakt upp i luften. Jag såg precis in under magen på hästen och den lösa armen svajade graciöst i otakt med hela uppvisningen.

-          Det är nog lika bra att släppa taget, tänkte jag och släppte.

Fallet blev inte speciellt högt och inte speciellt snyggt heller för den delen. Jag hade visualiserat innan hur jag skulle landa snyggt på fötterna men jag landade rakt på ändan och ”Rolle Racer” tvärnitade förvånat när han märkte att han tappat något viktigt.

Bara att borsta av sig och hoppa upp igen. Imorgon får visst det bli lite mer av ett vanligt pass för att rasta bort en del energi…

Väldigt vackert väder var det imorse också och jag tog lite kort på våra glada hästar. Tyvärr fick jag ge upp ganska snabbt då det började snöa. Men några kort blev det och en undran också… Håller Moki på och sparar till ”slutspelsskägg”?