Hej! Idag tänkte jag fortsätta att presentera ytterligare en arbetskamrat till mig. Förra veckan var det ju 88:an Putte som fick berätta lite om sitt liv. Idag går jag vidare med den första av tre 89:or på ridskolan.

Det vill säga Dutch, den snälla bruna hästen som i år gör sitt sjuttonde år som ridskolehäst och som fyller tjugotvå år i år.

Dutch är en i den långa raden av Gotlandsfödda hästar och ponnyer som har bott och bor hos oss på Uppsala Ponnyklubb. Hans pappa hette Kilroy Crest och var ett fullblod. Hans mamma Dixie var korsning mellan Svenskt Halvblod, russ och engelsk ridponny.

Dutch är en liten häst på ungefär 160 centimeter i mankhöjd, men han har ett otroligt stort hjärta som bankar därinne i bröstet. Numera går han mest ponnylektioner även om han gör ett och annat inhopp på vuxengrupper. Jag skulle nog vilja säga att det ändå är nog med ett litet barn i sadeln som han trivs allra bäst och han man kan se honom bära runt dem så försiktigt och han är väldigt noga att de hänger med i svängarna.

Dutch är verkligen den allra bästa kompisen för vem som än vill. Han ställer så snällt upp på att bli borstad, pyntad och omskött av alla som besöker honom. Jag tror inte att någon någonsin har sett honom göra en arg min.

För de elever som ridit länge på ridskolan så finns vetskapen om allt som Dutch har åstadkommit under de sjutton år som han varit här. Men de som är yngre och nyare har bara sett honom som den snälla goa gamla farbror han är. Därför vill jag berätta några saker för er och jag tror det gör att den lilla hästen växer ytterligare i era ögon.

En duktig tävlingshäst har han alltid varit och ännu idag så gör han ett och annat inhopp på klubbtävlingarna. Dutch har tävlat i både hoppning och dressyr även om det var dressyren som kanske blev hans starkaste gren. Jag har själv tävlat honom en del men allra mest är det nog Sara Husèn och Dutch som har kamperat. Dutch är startad till och med de högsta LA-klasserna på Regional nivå och har ingått i många laguppställningar under årens lopp.

Även om jag nu säger att dressyren har varit hans starkaste sida så var det faktiskt i hoppningen han gjorde sin ”största” start. Ett år i slutet på nittiotalet så arrangerades en världscupomgång i modern femkamp hos oss på Uppsala Ponnyklubb och ridskolan stod som värd för arenan och alla de hästar och ryttare som kom för att tävla. Till och med TV var på plats och rapporterade. Vi lät två av våra ridskolehästar delta i tävlingen, den ena var Calimero och den andra förstås Dutch.

Det var en häftig tillställning. Bansträckningen gick över femton språng per runda och hästarna lottades ut till två ryttare var med olika nationaliteter. Dutch skötte sig förstås utmärkt och vi var så stolta över honom!

Men innan Dutch kunde gå någon internationell hopptävling så var vi förstås tvungna att rida in honom. Det skedde ett par år tidigare och var ingen lätt resa. Dessa hästar som vi köpte från Gotland var i princip ohanterade. De gick ute i stora flockar året runt och blev friska och starka individer.

Nästa utmaning var att ”tämja” hästarna och Dutch var inte riktigt med på att bli tamdjur. :) Ganska snart så fick han smeknamnet ”skutt och prutthästen” på grund av sitt sätt att ta sig fram, med eller utan ryttare på ryggen. Ofta började passet med ryttare och slutade utan… Vi fick en hel del minnesvärda åkturer och jag mins speciellt en gång när jag satt högt uppe på läktaren som åskådare och plötsligt fick se hela Dutch med sin ryttare i ett snyggt krumsprång mitt framför ögonen. Snacka om att han fick bra höjd i den lilla runda kroppen!

Även om han hade lugnat sig åtskilligt när han var färdiginriden och började arbeta i lektionsverksamheten så kunde han få lust att lägga av några bockar då och då. Faktum är att han fortfarande kan göra det om han får vara med på en tävling eller något annat som han tycker är extra roligt.

Jag kommer fortfarande ihåg den kvällen som ”89- Gottisarna” anlände till ridskolan. Vi hade väntat på transporten under dagen och det hade hunnit bli mörkt ute innan hästarna anlände. Då de var vana att gå i flock så hade de fått stå i flock även under båtresan över till fastlandet. Det hade gjort dem trygga och lunga vid första anblicken.

Eftersom mörkret hade fallit så bestämde vi oss för att flocken skulle få gå i ridhuset över natten. Det kändes alltför riskfyllt att släppa hästarna i en hage som de inte kände till när det var mörkt. Ur lastbilen och direkt in i ridhuset klev Dutch, Canon, Pajas, Mitch, Calippo och Kilroy Crest. Den sistnämnda var samma hingst som hade verkat hos Jan och som var far till Dutch och Canon. Nu var han dessbättre kastrerad.

Dagen efter föste vi hästarna genom en provisorisk gång till den hage där de skulle gå under karantänen. Tyvärr hände en tråkig sak efter bara ett par dagar. Kilroy började visa tecken på att må dåligt och inom en kort tid blev han mycket sjuk. Det skulle visa sig att han drabbats av en stor inre blödning i buken och efter en tid fick han avsluta sina dagar hemma hos oss. Varför han fick blödningen kunde vi aldrig få reda på.

Kvar var resten av flocken som vi tog oss an och red in under sommaren. Samtliga hästar i den flocken kom att arbeta många, många år på ridskolan. Förutom Dutch så finns fortfarande Calippo kvar och om honom ska jag berätta nästa gång.