Hej! Idag tänkte jag fortsätta att presentera ytterligare en arbetskamrat till mig. Förra veckan var det ju 88:an Putte som fick berätta lite om sitt liv. Idag går jag vidare med den första av tre 89:or på ridskolan.

Det vill säga Dutch, den snälla bruna hästen som i år gör sitt sjuttonde år som ridskolehäst och som fyller tjugotvå år i år.

Dutch är en i den långa raden av Gotlandsfödda hästar och ponnyer som har bott och bor hos oss på Uppsala Ponnyklubb. Hans pappa hette Kilroy Crest och var ett fullblod. Hans mamma Dixie var korsning mellan Svenskt Halvblod, russ och engelsk ridponny.

Dutch är en liten häst på ungefär 160 centimeter i mankhöjd, men han har ett otroligt stort hjärta som bankar därinne i bröstet. Numera går han mest ponnylektioner även om han gör ett och annat inhopp på vuxengrupper. Jag skulle nog vilja säga att det ändå är nog med ett litet barn i sadeln som han trivs allra bäst och han man kan se honom bära runt dem så försiktigt och han är väldigt noga att de hänger med i svängarna.

Dutch är verkligen den allra bästa kompisen för vem som än vill. Han ställer så snällt upp på att bli borstad, pyntad och omskött av alla som besöker honom. Jag tror inte att någon någonsin har sett honom göra en arg min.

För de elever som ridit länge på ridskolan så finns vetskapen om allt som Dutch har åstadkommit under de sjutton år som han varit här. Men de som är yngre och nyare har bara sett honom som den snälla goa gamla farbror han är. Därför vill jag berätta några saker för er och jag tror det gör att den lilla hästen växer ytterligare i era ögon.

En duktig tävlingshäst har han alltid varit och ännu idag så gör han ett och annat inhopp på klubbtävlingarna. Dutch har tävlat i både hoppning och dressyr även om det var dressyren som kanske blev hans starkaste gren. Jag har själv tävlat honom en del men allra mest är det nog Sara Husèn och Dutch som har kamperat. Dutch är startad till och med de högsta LA-klasserna på Regional nivå och har ingått i många laguppställningar under årens lopp.

Även om jag nu säger att dressyren har varit hans starkaste sida så var det faktiskt i hoppningen han gjorde sin ”största” start. Ett år i slutet på nittiotalet så arrangerades en världscupomgång i modern femkamp hos oss på Uppsala Ponnyklubb och ridskolan stod som värd för arenan och alla de hästar och ryttare som kom för att tävla. Till och med TV var på plats och rapporterade. Vi lät två av våra ridskolehästar delta i tävlingen, den ena var Calimero och den andra förstås Dutch.

Det var en häftig tillställning. Bansträckningen gick över femton språng per runda och hästarna lottades ut till två ryttare var med olika nationaliteter. Dutch skötte sig förstås utmärkt och vi var så stolta över honom!

Men innan Dutch kunde gå någon internationell hopptävling så var vi förstås tvungna att rida in honom. Det skedde ett par år tidigare och var ingen lätt resa. Dessa hästar som vi köpte från Gotland var i princip ohanterade. De gick ute i stora flockar året runt och blev friska och starka individer.

Nästa utmaning var att ”tämja” hästarna och Dutch var inte riktigt med på att bli tamdjur. :) Ganska snart så fick han smeknamnet ”skutt och prutthästen” på grund av sitt sätt att ta sig fram, med eller utan ryttare på ryggen. Ofta började passet med ryttare och slutade utan… Vi fick en hel del minnesvärda åkturer och jag mins speciellt en gång när jag satt högt uppe på läktaren som åskådare och plötsligt fick se hela Dutch med sin ryttare i ett snyggt krumsprång mitt framför ögonen. Snacka om att han fick bra höjd i den lilla runda kroppen!

Även om han hade lugnat sig åtskilligt när han var färdiginriden och började arbeta i lektionsverksamheten så kunde han få lust att lägga av några bockar då och då. Faktum är att han fortfarande kan göra det om han får vara med på en tävling eller något annat som han tycker är extra roligt.

Jag kommer fortfarande ihåg den kvällen som ”89- Gottisarna” anlände till ridskolan. Vi hade väntat på transporten under dagen och det hade hunnit bli mörkt ute innan hästarna anlände. Då de var vana att gå i flock så hade de fått stå i flock även under båtresan över till fastlandet. Det hade gjort dem trygga och lunga vid första anblicken.

Eftersom mörkret hade fallit så bestämde vi oss för att flocken skulle få gå i ridhuset över natten. Det kändes alltför riskfyllt att släppa hästarna i en hage som de inte kände till när det var mörkt. Ur lastbilen och direkt in i ridhuset klev Dutch, Canon, Pajas, Mitch, Calippo och Kilroy Crest. Den sistnämnda var samma hingst som hade verkat hos Jan och som var far till Dutch och Canon. Nu var han dessbättre kastrerad.

Dagen efter föste vi hästarna genom en provisorisk gång till den hage där de skulle gå under karantänen. Tyvärr hände en tråkig sak efter bara ett par dagar. Kilroy började visa tecken på att må dåligt och inom en kort tid blev han mycket sjuk. Det skulle visa sig att han drabbats av en stor inre blödning i buken och efter en tid fick han avsluta sina dagar hemma hos oss. Varför han fick blödningen kunde vi aldrig få reda på.

Kvar var resten av flocken som vi tog oss an och red in under sommaren. Samtliga hästar i den flocken kom att arbeta många, många år på ridskolan. Förutom Dutch så finns fortfarande Calippo kvar och om honom ska jag berätta nästa gång.

Hej! 

Ronaldhino har fått ta det lite lugnt ett par dagar eftersom det känns dumt att anstränga honom ifall han skulle ha någon förkylning i kroppen. Så jag har skrittat och travat lite och passat på att göra en och annan krumelur.

Jag vet inte om jag har varit otydlig när jag har försökt förmedla det till min häst men han verkar inte ha förstått överhuvudtaget varför man plötsligt ska ta det lugnt. Vi är helt enkelt av olika åsikter i den frågan.

Inte har jag kunnat dra ner på kraftfodret heller vilket annars är det första man gör om hästen ska ta det lugnt. Men nu är det så att ”Rolle Racer” i stort sett bara äter hösilage. Havre får han bara en pytteliten skvätt i botten på en hink för att det ska skramla lite i hans krubba också vid utfodringarna. Något annat får han inte för då skulle väl han springa i ljusets hastighet.

Ända sedan inridningen så har jag fått jobba en hel del med Ronaldhinos bakskygghet. Det innebär att han reagerar väldigt starkt och kvickt på saker som händer utom synfältet i bak även om det har blivit bättre med all träning. Bland annat tycker han inte om när det kommer plötsliga ljud eller rörelser. När vi möter en annan människa eller häst som går förbi kan han bli väldigt spänd när dessa lämnar synfältet.

Det där är saker som vi har övat sedan dag ett. Från början kunde han bli så rädd att benen vek sig om man klappade honom på bakdelen utan att han var förberedd till exempel. Idag är det mycket bättre men han kan fortfarande reagera starkt vid vissa situationer.

Jag är ju av den åsikten att jag hellre låter mina hästar vänja sig vid stök och ljud än att det ska vara knäpptyst runtomkring när man rider. Att vänja Ronaldhino verkar dessvärre vara ett livslångt projekt. Men vi jobbar på!

När han blir extra pigg så blir han desto mer ljud- och rörelsekänslig och idag var tydligen dagen då bägaren var full.

Mitt på ena långsidan av ridhuset finns en passage med en dörr som leder ut till parkeringarna. Den dörren används flitigt av alla våra besökare eftersom det är den närmaste vägen in till omklädningsrummen. Ronaldhino ägnar ofta stor uppmärksamhet åt att hålla koll på om dörren öppnas eller framförallt stängs. Om dörren stängs när han är i närheten är det bäst att fly för allt vad tygen håller för säkerhets skull. Ibland är det svårt att tro att han bara har två öron med tanke på allt han hinner uppfatta.

Enligt naturens oskrivna lagar så smäller det naturligtvis bara i dörren precis i det ögonblicket man har passerat mitten av långsidan och hästens lättskrämda bakdel är vänd mot faran. Då får man sig en åktur…

Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte låta mig irriteras av sådant som jag inte kan påverka. Så utan att bli det minsta irriterad (…) gjorde jag sex fartfyllda resor genom ridhuset imorse. Den sjunde dörrsmällen flög jag helt enkelt av och landade som ett ”kylskåp på fall från åttonde våningen” i spånet.

Eller innan jag landade så försökte jag faktiskt göra upp en plan. Det gick sådär…

Den där sjunde dörrfärden började nämligen med ett gigantiskt hopp åt sidan och sedan följdes det av någon slags panikartad skänkelvikning i en helt obekant gångart. Redan efter det gigantiska sidohoppet så satt jag vertikalt ut i luften från hästen sett med bara en fot i inre stigbygeln och en hand i den inre tygeln. Det andra benet var snyggt lyft rakt upp i luften. Jag såg precis in under magen på hästen och den lösa armen svajade graciöst i otakt med hela uppvisningen.

-          Det är nog lika bra att släppa taget, tänkte jag och släppte.

Fallet blev inte speciellt högt och inte speciellt snyggt heller för den delen. Jag hade visualiserat innan hur jag skulle landa snyggt på fötterna men jag landade rakt på ändan och ”Rolle Racer” tvärnitade förvånat när han märkte att han tappat något viktigt.

Bara att borsta av sig och hoppa upp igen. Imorgon får visst det bli lite mer av ett vanligt pass för att rasta bort en del energi…

Väldigt vackert väder var det imorse också och jag tog lite kort på våra glada hästar. Tyvärr fick jag ge upp ganska snabbt då det började snöa. Men några kort blev det och en undran också… Håller Moki på och sparar till ”slutspelsskägg”?

Hej! Chockartat med 22 minusgrader vid uppstigningen imorse. (Fast inte inomhus dock!) Jag ska inte nämna den där årstiden som börjar på "S" utan istälelt njuta av den vackra solen och klara luften idag. Med ett par tjocka termobyxor och stickad mössa.

Igår hade vi årsmöte på klubben och en tapper skara var samlad för att gå igenom dagens punkter och kanske också för att äta av den traditionella smörgåstårtan.

Mötet flöt på fint och årsmötet blev en ganska kort tillställning. Uppdaterad lista över styrelsen, då ungdomsrepresentanterna byttes ut, kommer på hemsidan imorgon.

Anågende den förmodade förkylningen i stallet så tempar vi våra femtio hästar varje dag och hittills har en häst haft 38,9 (i fredags) och två hästar 38,3, (i  fredags) övriga hästar har inte haft någon feber, men ett par hästar hostar lite lätt.

Det gör att vi hoppas och tror att vi inom kort kommer vara symtomfria men vi kommer att tempa alla hästar hela denna vecka också för att vara säkra på att inga fler får feber.

Anläggningen är därmed stängd för utomstående hästar under vecka 7 samt vecka 8 tom fredag, då det har gått två veckor sedan senaste febern (om inga fler insjuknar).

Klubbdressyren på söndag den 20 februari kommer att hållas men endast för våra lektionsryttare.

Till klubbhoppningen den 27 februari hoppas vi att anläggningen är öppen igen, vi återkommer om det när vi ser utvecklingen på förkylningen.

VIKTIGT! Kom ihåg att byta kläder när du vistas i olika stall för att undvika att få med dig eventuella smittor mellan de olika stallen. Kom ihåg att även, skor, hjälmar mm behöver rengöras.

Några som är desto mer förkylda är vi i personalen. Vi drar dock inte runt med någon hästbakterie utan en alldeles egen människobakterie. Så håll avstånd!

Till mina elever ikväll säger jag bara; ta med er ett gott humör för vi ska leka!

Hej! Jag tar på mig skulden för hela snöovädret! Det beror nämligen på att jag lade ut sommarbilder häromdagen och då blir det så här. Vädret ska liksom ge igen. Så vill ni vara arga på någon över att ni fick gräva fram bilen imorse eller ännu värre att ni tvingades vara lediga från skolan för att ni var insnöade, ja då har jag förmodligen del i det hela!

Själv bor jag nära jobbet och har kunnat promenera fram och tillbaka under dagens olika arbetspass. Fast speciellt skönt kan jag inte säga att det har varit.

Hästarna gick lite motvilligt ut i hagen imorse. Fast Aigle han tyckte det fick vara nog med hage redan vid tiotiden. Då hoppade han över staketet och bad om att få komma in i stallet istället. Det fick han såklart :) Sedan stod han därinne och mumsade hö och mådde gott i stallvärmen.

Han hade sällskap inne av Lola som hade lite feber imorse. Några av våra hästar har hostat under ett par dagar och därför har vi fört templistor för att hålla koll på läget. Inga andra hästar har visat någon tempförhöjning men som sagt hostar några av dem och förmodligen har vi fått in en förkylning i stallet. Vi har lagt ut info om det på hemsidan och även satt lappar på stalldörrarna så att ni som även håller till i andra stall är informerade.

Med det så passar jag på  att än en gång lägga ut en påminnelse om hur viktigt det är att byta kläder när man går mellan olika stallar och att stanna hemma med sin häst om den visar några som helst symptom på snuva eller annat som inte är som vanligt.

Vi fortsätter hålla koll på våra hästar och uppdateringar om läget kommer på hemsidan. Förhoppningsvis så blåser det över snabbt och hästarna slipper jobbigare symptom som snor och hög feber.

Igår fick jag ett så bra idéförslag om vad jag kan skriva om ifrån en av bloggens läsare. ”Hej! Det skulle vara superroligt om du kunde berätta lite historier om de nuvarande anställda på ridskolan. Alltså hästarna. ;)”

Jamen det tyckte jag också. Ridskolehästarna har ju en massa att berätta. Speciellt de äldre hästarna som hunnit vara med en del.

Så jag tänkte att jag börjar bakifrån med den äldsta hästen i stallet. Eller han är egentligen en ponny förstås i kategori C med sina 136,7 centimeter över backen. Putte heter han och han köptes in till ridskolan 1996 vilket är femton år sedan. Då var han åtta år gammal och i år fyller han tjugotre år.

Vi köpte Putte på vintern och jag kommer ihåg att det var snö men mest is och därför svårt att provrida eftersom hästhandlaren i Bollnäs inte hade något ridhus. Det blev så att vi red Putte lite fram och tillbaka längs en istäckt väg i skritt och lite trav, Han verkade snäll och hade den storlek som vi tänkt oss. Så vi lastade in honom och tog med honom hem till ridskolan. Kanske inte precis som man brukar göra när man köper häst. Men ibland får man en bra magkänsla direkt. Det köpet har vi aldrig behövt ångra!

Putte är en sådan där häst som är kärnfrisk mest hela tiden. Ett kortare avbrott efter en sträckning hade han för ett par år sedan. Men efter lite vila kom han igång igen som vanligt. Han har också haft ont i magen någon gång men det var många år sedan nu.  Jag skulle nog vilja påstå att han fortfarande är i sina bästa år.

Putte är en fantastisk läromästare. Rutinerad och rolig att rida. Hans starkaste sida har alltid varit hoppning och han har tävlat ända upp till LA hoppning och varit med upp till Division 1 i lagtävlan. Även om han fortfarande är pigg och gillar att lägga upp tempot så är det inget mot när han var ute och tävlade i klubbens färger.

På bilden i bloggen idag så står Putte längst till höger av hästarna. Bilden är från 1998 och laget har just kommit trea i hoppfinalen.

På senare år började Putte tycka att det var besvärligt att åka transport. Han blev stressad och svettig. Därför tävlar han numera bara på hemmaplan för att slippa det stressmomentet.  Men tävla tycker han är hur kul som helst även om han mest hoppar i de lite lägre klasserna idag. Lite måste man väl ändå trappa ned om man har fyllt tjugotre år.

På klubbtävlingar och kurser kan jag lätt säga att han är en av de hästarna som önskas mest av våra elever. På julshowen brukar han ställa upp på det mesta. Han har varit både pepparkaksgubbe och tomte och i julas fick han galoppera runt i manegen med en krokodil på ryggen.

Sin ålder är inget som Putte tänker på. På lektionerna är han lika pigg som han alltid har varit. En annan situation där Putte visar att åldern inte har någon betydelse är när det är dags för utfodring i stallet. Då blir han som en tjur på rodeo och många är de elever som under åren stått utanför hans box och tittat med stora ögon och undrat om han blivit stucken av en geting.

Putte han galopperar runt i boxen så halmen yr. Så skrapar han hårt med frambenet i golvet och avlutar med att ställa sig högt på bakbenen för att visa hur hungrig han är. Hans boxgrannar brukar inte bry sig så värst mycket om honom. De tittar lite i ögonvrån och suckar över hur han orkar hålla igång så där år efter år.

Dom gånger jag sätter mig på läktaren för att titta på någon av barnlektionerna så blir jag så glad av att se Putte knalla runt därnere på spåret med någon ny liten ryttare på ryggen. Tänk ändå så många det måste vara som har fått sitta på hans rygg under åren och fått ta del av allt som han har att lära ut.

Hej! Ute snöar det "vertikalt" och vinden viner runt husknuten. Hoppas bara mina elever kan ta sig till sina ridlektioner ikväll så jag får "skälla" lite på dem. I värsta fall får jag väl vända mig mot speglarna och skälla lite på mig själv istället.

Vad passar bättre en sån här dag än att lägga ut sommarens aktiviteter på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se ? Det blir ett femtontal olika läger att välja på och jag lovar att det finns något för var och en.

Vi upprepar natruligtvis förra årets "Prova på läger" för barn som kanske vill börja rida men skulle vilja prova lite först, Tipsa vänner med yngre barn om detta!

På övriga läger kan man rida dressyr, hoppa eller få en mysig tur i  skogen. Eller så väljer man ett läger där man får göra alltihop. Välj själv vad som passar just dig.

Några olika nyheter provar vi på så klart. Du kan läsa allt om sommaren här .

Innan det blir sommar så är det ju påsklov. I år är lovet vecka 16 och vi har inga ordinarie lektioner under den veckan. Måndagen den 25/4 börjar ridskoleverksamheten igen och då är det ridning på vanlig tid trots att den dagen är röd. En hel del olika kurstillfällen blir det under lovet och mer om dem hittar du här.

Innan det blir påsklov så ska vi ju hinna med sportlovet. På sportlovet har vi lektioner enligt vanliga schemat så om du ska resa bort så kom ihåg att avboka din lektion. Under dagtid på sportlovet så kommer vi att hålla teorikurser för dig som vill lära dig mer om hästarna och hur du ska ta hand om dem på rätt sätt.

Om teorikurserna kan du läsa mer här.

Dags att skotta fram bilen och ta sig till jobbet!

Hej! När jag hade ridit ett tag på ridskolan så kom jag på att jag skulle skriva ner precis vad vi hade gjort på lektionen. På så sätt kunde jag ju repetera det vi övat på och så kunde jag snabbare bli så där duktig som de där eleverna som jag brukade sitta och titta på när de red lektion på söndagseftermiddagarna.

Att rida och samtidigt skriva skulle bli svårt insåg jag rätt så snabbt. Därför så gott som tvingade jag med mig en kompis till stallet som inte var det minsta intresserad av hästar eller ridning. Hon fick en svart bok och en penna i handen.

 - Skriv ner allt vi gör, sa jag. Så sprang jag iväg till uppropet och lämnade kompisen på den kalla läktaren,

Och kompisen skrev, sida upp och sida ner. I bilen på väg hem tog jag boken och började läsa vad hon skrivit.

”Nu rider dom runt och runt. Och nu rider dom runt åt andra hållet. Och nu tror jag dom rider röra…”

Jag stirrade lite argt på den ”dumma” kompisen som inte hade sett ett dugg av vad vi egentligen gjorde. Men idag tänker jag att det självklart måste ha varit precis så det tedde sig för en som inte hade ett tränat öga för hästar och ridning. Att vi hade gjort halvhalter och snett igenom hade inte sagt henne ett dugg.

Jag kan ju jämföra med mina söners Gokartåkning. När de började fick de starta upp i den enklaste klassen. De bilarna gick förstås lite långsammare och det var inte minst jag glad för när jag såg de äldre förarna susa förbi i över hundra kilometer i timmen på rakan.

Alla förare körde samma bansträckning men naturligtvis i olika klasser beroende på vad de satt i för bil. Trots det så fick sönerna tåla att bli både omkörda och varvade av förare i samma klass i början. Då kunde jag ibland undra om de fått en sämre bil, om motorn var dålig eller om något filter hade sotat igen. Men ganska snart insåg jag att det helt enkelt berodde på att de förarna som kört länge hade lärt sig hur man skulle vinna några tiondelar av en sekund genom att ta kurvan på rätt sätt eller bara genom att gasa eller bromsa i rätt millisekund.

Det tog sin tid men sedan kunde även jag börja se de olika vinnande spåren på banan.

På en ridskola lär vi barn och vuxna att rida. Har man aldrig suttit på en häst så går den första utbildningsfasen ut på att lära ryttaren hitta sin balans uppe på hästens rygg. Den perioden tar längre tid än vad man kan tro. Rider man en gång i veckan under terminerna och inte har någon hästvana i botten så är det år vi talar om.  Men faktum är att man inte kan börja kräva saker av hästen förrän ryttaren är tillrätta i sin sits. Det är därför det är så viktigt att ryttarens grundridning är befäst innan man börjar prova på svårare saker.

En ridövning kan ofta ridas av ryttare och hästar i olika utbildningsstadier men ridläraren har förstås helt olika krav på hur den ska utföras.

Ta bara en så enkel sak som att rida ett varv på fyrkantsspåret. Alla känner vi igen det karakteristiska ”bananspåret” som uppträder efter en nybörjarlektion. Hästarna brukar ha traskat runt i exakt samma spår under hela timmen och på kortsidorna ser man ett långt böjt spår utan tillstymmelse av varken hörn eller rakriktning. Åt nybörjaren så ”styr väggarna” hästen och ryttaren lägger all sin koncentration till att sitta stadigt och säkert högt upp på en häst som rör sig likt hela havet stormar.

När man ridit lite längre så kan det hända att ridläraren ställer ut koner i hörnen för att börja staka ut något som liknar hörn. Och ännu lite senare i utbildningen så förklarar ridläraren vad en halvhalt är men då måste eleven ha kommit så långt att den kan styra över sin kropp och sina hjälper.

Ett varv på fyrkantsspåret för en väldigt erfaren ryttare kan innebära att på ett enda varv rida halvhalt och samla sin häst för en djup hörnpassering. Sedan räta ut och rida med större steglängd ut på långsidan. Räta upp sig och börja samla i god tid innan sista bokstaven för att göra en ny halvhalt och rida en djup hörnpassering. Därefter rida samlad trav i en högre form under kortsidan. Så en ny halvhalt och hörnpassering innan nästa långsidas ökade trav. En mjuk upptagning innan det fjärde hörnet rids och så återigen samlad trav på kortsidan.

Det är precis samma sak i hoppningen. Ett hinder på långsidan kan ridas på alla nivåer. För ryttarna som fortfarande befinner sig i det första stadiet, att befästa balans och kroppskontroll så är det nog så svårt att komma upp i lätt sits, rida rakt fram och pricka hindret, följa med när hästen lyfter lite på benen och sedan hålla igång längs spåret en bit till.

I det här stadiet så gör ridskolehästarna ett fantastiskt jobb och vi ridlärare brukar bli alldeles varma i hjärtat när vi ser hur en häst saktar in lite för att stämma av språnget åt en liten ryttare som har fullt sjå med att hålla i sig i manen. Eller när en annan häst saktar av efter hindret precis i tid för att fånga upp en ryttare som börjat tappa balansen.

Det där märker ryttarna oftast ingenting av. Men vi ser!

När man ha ridit längre så höjer ridläraren kravet på ryttaren genom att kräva en bättre väg mot hindret, att ryttaren har stadig och fin balans i sin sits, håller rätt tempo i gångarten, följer med i språnget och håller igång och rider den rätta vägen efter landningen.

Den rutinerade ryttaren rider kanske hindret innanför spåret. Ryttaren förbereder hästen för anridningen genom hitta god balans, hålla rätt fart mot hindret, se avståndet, stämma av med en halvhalt i rätt tid, följa hästen väl i språnget, landa i rätt galopp, hålla en fin rytm vidare längs spåret och göra en balanserad och mjuk inbromsning.

För kompisen som står däruppe på läktaren och skriver i den svarta boken och som egentligen inte gillar hästar och bara blivit medsläpad av en hästfrälst polare eller för pappan som suttit med näsan i kvällstidningen eller för mormor som gillar bowling men har lovat att skjutsa barnbarnet till ridskolan så rider alla därnere i manegen fortfarande bara runt och runt.

Inte konstigt att några tycker att titta på dressyr är som att se målarfärg torka. Det behövs bra ögon från en hästfrälst för att verkligen se :)

Hej! Idag vill jag prata om prisbucklor. När man rider en tävling med sin häst så gör man det dels för att stämma av sin utveckling men också för att man suktar efter den där rosetten som hängs på hästen och så prisbucklorna som man kan rada upp därhemma och sedan stolt gå och snegla på.

Hemma hos mig är det bara jag själv som går och sneglar på mina bucklor. Övriga i familjen är helt ointresserad av dem. Därför står de där prydligt uppradade i sitt skåp i mitt arbetsrum och då och då vänder jag på huvudet och ger dem en stolt blick.

Att mina kära bucklor får så lite uppmärksamhet från övriga i min familj tror jag beror på att sonen i familjen tävlar i racinggrenen och där är det andra bucklor som gäller… Att komma in i sonens rum är lite som att komma in i en skattkammare i en Indiana Jonesfilm. Det är halvmeterhöga bucklor i långa rader i guld och silver. Man blir bländad och gör bäst i att beträda rummet iklädd solbrillor av god kvalitet. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk ändå.

Men så tänker jag realistiskt att hur skulle man kunna rida ett ärevarv på en explosionsfärdig häst med en halvmeterhög buckla i handen…? Det vore farligt!

Å andra sidan tänker jag att jag kunde hoppa över ärevarvet bara jag fick bucklan…!

Men det är bara att acceptera att en ridbuckla ska gå att ha i fickan för säkerheten skull. Fast för det mesta hinner man inte få ner bucklan i fickan förrän hästen sticker iväg på ärevarv. Man sitter där livrädd, studsar upp och ner och plockar med tappade tyglar, bucklor och det där kuvertet med prispremien.

Precis när man har rätat upp sig och inser att man nog överlever den här gången också så är ärevarvet slut och man har inte ens varit i närheten av att få ner något i fickan.

Bucklor…

De står där i sitt skåp och glänser lite lagom och samlar en hel del damm. Rätt så fina! Tills man tittar närmare på dem…

Jag beslutade mig för att ta en riktigt nära titt på mina priser för att riktigt känna mig stolt över dem. Vem är det som gör bucklorna till ridsport egentligen…?

Här kommer ett par bilder med tillhörande funderingar. Observera att jag är väl medveten om att klubbarna som delade ut priserna inte har designat dem, så inget personligt där! Då vissa av priserna är gamla så minns jag inte riktigt när jag vann dem. Men jag har gjort några kvalificerade gissningar ändå. Varsågoda:

Den här gillar jag. Den är fin och jag har förmodligen vunnit den vid VM i stolsits.

På denna står det klubbmästerskap så då är det väl så. Det borde ha varit klubbmästerskapet i dåligt sadelläge eller om det var KM i underhals. Jag vet faktiskt inte riktigt. Snygg är den iallafall! 

Denna gillar jag också. Det är en hopphäst på bilden och det är tufft tycker jag. Speciellt som jag vann den som förstapris i en dressyrklass.

Dagens sista foto är nog mitt allra finaste pris. Det borde vara från när jag red OS för åringar iklädd bara långkalsonger, benvärmare och en hatt som verkar ha legat under huvudkudden ett par år. Det var en minnesvärd dag!

Ja, fler fina priser finns i mitt skåp ska ni veta. Dem njuter jag av i min ensamhet i mitt arbetsrum medan resten i familjen står och speglar sig i motorprisernas glans.

Jag säger bara; Häst är bäst!