Jag förväntar mig ett svar från Uppsala kommun om varför ungdomar inte likabehandlas!

Kommunen subventionerar de ungdomar/föreningar som utövar sin idrott i kommunala anläggningar jämfört med de som är hänvisade till föreningsägda anläggningar. Det rör sig om ett stort antal miljoner kronor varje år.

För två månader sedan skrev jag ett inlägg på insändarsidan där jag redovisade min syn på kommunens bidragssystem vad gäller obalansen mellan föreningsägda anläggningar och anläggningar som hyrs ut av kommunen.

Som ordförande i Uppsala Ponnyklubb sedan tjugo år kan jag konstatera att de stora förlorarna i ”bidragskarusellen” så här långt är de ungdomar som är medlemmar i föreningar som bedriver verksamheten i egen anläggning.

Trots att fritids- och naturvårdsnämnden under lång tid diskuterat kommunens bidragssystem har ingen företrädare för våra förtroendevalda valt att kommentera min insändare och redovisat var man står i frågan.

Det är tråkigt med tanke på att såväl kommunfullmäktige som nämnden producerat ett antal ”policydokument” där man lyfter fram vikten av att barn- och ungdomars aktiviteter blir likabehandlade. Därför gör jag ett nytt försök där jag vinklar frågan på ett annat sätt.

Kommunens stöd till föreningslivet sker i princip på två sätt nämligen genom bidrag och subventioner. Subventionerna tror jag inte många tänker på men det är dessa som skapar den stora ekonomiska obalansen.

Beroende på vilken kommunal idrottsanläggning som avses bidrar föreningslivet med 5-10 procent av kommunens totala kostnad i form av markeringsavgifter (hyror). Resterande 90-95 procent betalar kommuninnevånarna över skattsedeln.

Jämför man detta med vår situation, som innehavare av en föreningsägd ridanläggning, så är situationen den motsatta. Vi får ett bidrag i form av ett anläggningsstöd från kommunen som uppgår till 5 procent av våra lokalkostnader. Resterande 95 procent måste våra ridande ungdomar stå för! För Uppsala Ponnyklubbs del handlar det om miljonbelopp.

Obalansen är givetvis helt oacceptabel och som jag ser det strider det också mot tidigare nämnda ”policydokument”.

För att bli konkret vill jag redovisa följande exempel:
Behov finns av tid i sporthallar för barn- och ungdomsidrott och då fram för allt inom basketen. Kommunen hyr tid i Svettis motsvarande 1 850 timmar till en kostnad av 850 000 kronor totalt eller 450 kronor per timme. Aktuella föreningar får betala 40 kronor i timmen i markeringsavgift (hyra). Resten subventioneras. Kostnaden per deltagare torde då bli 2-3 kronor. Utan skattesubvention skulle kostnaden ligga på 25–35 kronor per deltagare.
Det vore hutlöst, skulle säkert många basketfrälsta säga. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt måste jag säga att våra ungdomar betalar 60-80 kronor i ”markeringsavgift” varje gång de sitter upp på en häst därför att fören­ingsdrivna anläggningar inte är skattesubventionerade.

Jag är inte ute efter några försämringar för andra ideella föreningar som arbetar med barn och ungdomar. Mitt syfte är enbart att få kommunen att kompensera de ideella föreningar som till stora kostnader driver egna anläggningar utan skattesubventioner. Kostnaderna för våra ungdomar att bedriva sin fritidsverksamhet bör vara neutral, åtminstone vad gäller lokalkostnaden.

Mitt förslag är att vi som har föreningsägda anläggningar erbjuds att boka upp all ”tillgänglig” tid i anläggningen till en kostnad av ”normal” markeringsavgift på 40 kronor i timmen. Då får kommunen en hundraprocentig beläggning vid anläggningen, vilket är ovanligt. Drift- och underhållskostnader därutöver subventioneras av kommunen.

För vår del skulle det innebära att vi betalar in drygt 200 000 kronor till kommunen i form av markeringsavgifter och kommunen subventionerar våra drift- och underhållskostnader med 2 miljoner kronor. Tid vi inte själva behöver kan andra intressenter hyra för 40 kronor i timmen.

Genom det här arrangemanget blir våra ungdomar i viss mån likabehandlade med andra ungdomar.

Min förhoppning är att någon ansvarig politiker eller ledande tjänsteman tar sig tid att förklara för våra ungdomar varför de inte kommer i åtnjutande av de skattesubventioner som ungdomar inom andra idrotter får.

Varför ska det kosta tjugo gånger mer att få tillgång till en uppsandad manege i ett ridhus jämfört med en konstfrusen isbana i en ishall bara för att rid-huset ägs av en ideell förening och ishallen av kommunen?

Under åren har tusen och åter tusen timmar lagts ned i ideellt arbete för att hålla vår anläggning i ett bra skick.

Jag förväntar mig ett svar från kommunen.

Lars Pernler
ordförande i Uppsala Ponnyklubb