Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under maj 2011

Av Ulrika Pernler - 19 maj 2011 14:10


Hej! En tävling märker man som ryttare och besökare mest av just på tävlingsdagen. Men det ligger alltid många timmar och dagar av förberedelser bakom varje tävlingsarrangemang och människorna bakom sliter fram till sista stund. Har man varit med och arrangerat tävlingar så är man oftast lite mer ödmjuk inför arrangemangen och förstår att det kan vara svårt att få allt att löpa smärtfritt precis hela tiden.


Jag kommer aldrig glömma den där gången när vi skulle arrangera hopptävlingar på vår stora utebana och vi skulle alla samlas på eftermiddagen dagen före för att bygga bana. Just den dagen hällde regnet minst sagt ner och när det närmade sig samlingen så övergick hällregnet till ett slagregn. Hela marken stod under vatten och Gabbi och jag var dyblöta och tänkte att i det där vädret kunde ju inte en människa våga sig ut.


Precis på klockan när vi skulle börja så såg vi i stort sett varenda träningselev komma vadandes i sjöarna över banan. Jag tror aldrig vi har varit så många som hjälpts åt. Det var blött och geggigt och vi skrattade och grävde diken för att leda bort vatten. Vi var grymt imponerade över tjejerna! Det är en insats som jag aldrig glömmer.

Ibland händer det konstiga grejor också… Det här skulle jag aldrig berätta om jag inte var rätt så säker på att det är preskriberat! Det var ett antal år sedan och vi skulle arrangera dressyrtävling för häst. Kvällen före samlades vi för att bygga dressyrstaket och sätta i ordning allt runt omkring.


Jag och några till tog tag i staketbyggandet vilket vi ansåg oss vara experter på. Vita brädor med klossar i ändarna. Hur svårt kan det vara? Vi hade också ett sånt där måttband som man rullar ihop med en vev. Det var väldans långt och gult.


Vi byggde, vi bar och vi mätte. Efter den första långsidan gick det åt pipsvängen med måttbandet… Det blev ett enda stort gult trassel och vi kastade den åt sidan. Så fick vi förlita oss på våra expertkunskaper istället.


Vi byggde klart och gick hem och inväntade tävlingsdagen där flera av oss skulle delta dessutom. Nästa dag vaknade vi till fint väder och fulla klasser på våra dressyrtävlingar. Domaren kom och klassen drogs igång. Alla red så fint de bara kunde och domaren dömde.


När bara en enda ryttare återstod kom en person till sekretariatet och sökte tävlingsledaren. Ryttaren hade upplevt måtten på banan som konstiga och när sista ryttaren ridit så gjordes en kontrollmätning. Det var då vi upptäckte det… Vi hade byggt kortsidan med en bräda för litet… Det saknades således ett antal metrar… Åh, vad pinsamt det kändes. Vi försökte alla skylla på varandra som det sig bör. Men faktum kvarstod, banan var för smal.  


Det som förundrar mig är att ingen utom denna enda person hade reagerat på hela dagen. Varken ryttare eller domare…


En bana med fel mått kommer i alla fall aldrig mer uppenbara sig hos Uppsala Ponnyklubb. Det är då säkert! Dessutom vet jag nu att man som domare har ansvar för att kontrollera banor och kringarrangemang på den tävlingsplats dit man kommer. Så just måtten på banan kollar jag extra noga när jag ska döma en dressyrtävling.


När ni ändå läser så skulle jag vilja uppmana er att hjälpa oss med en sak. Tävlingskommittén är ute efter en sjukvårdare till söndagens hopptävlingar. Din uppgift är att finnas på tävlingsplatsen och rycka in vid behov av sjukvårdare. Du måste ha sjukvårdsutbildning. Eventuellt kan passet delas på hälften så att man tar en halvdag var. Hör gärna av dig till ”TK” på deras mail: upk_tavling@telia.com  


I övrigt hoppas jag ni är många som kommer och hejar på vårt ponnylag som deltar i finalen i division III på hemmaplan på söndag. Det kommer att bli fartfyllt och spännande! Tävlingarna startar klockan åtta!


Är du nyfiken på hur det är att vara funktionär men inte har anmält dig till funktionärsstaben? Passa på att komma ut och gå bredvid någon av våra funktionärer på plats. Det är roligt att vara med!


Välkomna!


ANNONS
Av Ulrika Pernler - 17 maj 2011 13:13

Hej! På söndag arrangerar Uppsala Ponnyklubb finalen i division III hoppning för ponny. Funktionärslistorna ligger ute på vår tävlingssida. Har du en stund över och vill komma och hjälpa oss så är det bara att höra av sig till mailto:upk_tavling@telia.com . Bland annat så saknas det en sjukvårdare (eller två om man vill ta halva dagen var).


Ikväll kommer Charlotta Ingvarsdotter som är domare i Working Equitation och undervisar oss instruktörer i ämnet. Det ska bli jätteroligt och jag har sett fram emot den här kvällen länge.


Lotta ska gå igenom själva grenen mer ingående och sedan kan vi utveckla våra "WE-hinder" och även bygga några nya. Efter det blir det som ni förstår en ny chans att prova på Svenska Ridsportförbundets senast tillkomna gren.


Hoppas ni elever är nyfikna på att prova WE och att ni som provade redan under höstterminen ser fram emot lite nya utmaningar. 


På bilderna nedan är det min träningsgrupp som testar höstens WE bana.


       

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 16 maj 2011 12:36

 

Hej!


Skötarridningen på Eke låg på söndagsmorgonen. Pappa skjutsade Gabbi och mig till stallet och vi klev ur bilen på stallplanen med mattermosen i en kasse. Det skulle bli en lång och rolig dag!


Från början fick jag inte rida Sirro på skötarridningarna. Han var rädd för bilar och för att komma till skogen var man först tvungen att rida en bra bit längs med vägen. Jag tyckte det var lite orättvist och trodde nog visst att jag skulle klara av det men jag sa inget till min ridlärare. Idag är jag väldigt tacksam att det var stallpersonalen som stod för besluten och gav mig en säkrare häst att rida på.


Efter en lång väntan kom ändå den tid då jag blivit så duktig fick ta Sirro på skogsturen och det fanns nog ingen lyckligare skötare än jag.


Vid det laget hade min pappa dessutom legat på ägaren av gården om att upplåta en del av sin åkermark för att göra en ridväg som gick till skogen där vi brukade rida. Så ridskolan fick till slut en inhägnad stig i kanten på åkern. Det kändes bra. Speciellt när det var dags för barnridning och vi kunde leda hästarna där istället för längs med vägen.


Gabbi och jag gjorde i ordning våra hästar och satt upp tillsammans med ett gäng andra tjejer. Sedan gick färden mot älgskogen. Ibland såg vi faktiskt älgar där och en gång kom vi till och med emellan en älgko och hennes kalv. Oj, så arg hon blev. Vi vände snabbare än ögat och gav oss av…


Älgskogen var inte så värst stor men efter många års ridande där så fanns det gott om stigar och vi kryssade oss fram genom skogen. Det fanns några små gräsplättar där man kunde trava runt ett par varv och en liten backe att rida upp och ner för. Men det bästa var nog att få sitta på hästryggen och drömma om att det var ens alldeles egna häst man satt på.


Vi fick rida i en timme och så klart ville vi rida varenda minut av den tiden. Så vi red fram och tillbaka på stigarna i skogen och höll ögonen på tiden. Vi hade exakt koll på hur många minuter det tog att skritta tillbaka till stallplanen för kom man försent blev det förstås bassning.


Sedan skulle hästarna skötas av och släppas ut i hagen. Vi putsade och gjorde rent munderingen. Hade vi ridit så hjälpte vi också till att göra färdigt i stallarna. Hämta spån till spiltor och boxar, fylla på vatten i hinkar och sopa rent gången. Det luktade så gott av det nya spånet.


När stallet var klart började barnridningen. Alla som ridit skötarridning hjälptes åt att leda hästar och små barn på en runda i skogen. Fast som jag minns det så fanns det en och annan smitare redan på den tiden… När det var vackert väder var det i alla fall härligt att gå bredvid någon av ponnyerna och höra hovtrampen på stigen.


Efter barridningen var det så skönt att äntligen sätta sig ner och äta makaroner och korv ur mattermosen. Jag kan inte fatta att vi tyckte det var så gott med ljumna makaroner och de där korvarna som hade legat halva dagen. Det måste ha varit friskluften!


Vi satt en bra stund på bänken framför stallet och solen sken. Så tittade jag på klockan, drog upp en tjugofemöring ur ridbyxfickan och sprang in till telefonautomaten som fanns i stallet. Jag måste ju ringa till pappa och säga att vi ville vara kvar i stallet ett tag till. Klockan två kunde vi få hjälpa till att ta in ponnyerna från hagen och sedan måste jag ju hinna rykta Sirro också!  


Av Ulrika Pernler - 15 maj 2011 19:19


Hej och hoppsan! Idag vart det lite storm på klotterplanket. En välmenad sådan förstås eftersom vi har satt upp en lapp i stallet och lagt ut annons på vår Wallie E som är till salu. ”Vaaarföööör” och ”han som är så snäll” var några av kommentarerna.


Wallie är den fina stora fuxen med ljus man och svans och en rak bläs som går ända ned på mulen.  En hingst smet in till ett sto hos uppfödarna Eriksson i Tomelilla. Så föddes elva månader senare en liten fölunge med Nordsvensk och halvblod i ådrorna. Eftersom pappan hette Valter och mamman Wilma så fick fölet förstås heta Wallie med E på slutet som alla hästarna ”Eriksson”.


Och visst är Wallie snäll! Han är faktiskt fantastiskt snäll och helt underbar till och med. Alltid glad och med glimten i ögat. Man kan inte gå förbi hans box utan att stanna och snacka en stund. Stor och stabil är han i byggnaden och med den Nordsvenska arbetshästen i ådrorna kunde man kanske tro att han skulle vara tung och klumpig. Men det är han inte. Han är pigg, har en jättefin och lätt galopp och gillar att hoppa.


Men nu är det så att vi har haft Wallie i utbildning i åtta månader nu och han har utvecklats mycket. Men han är fortfarande alldeles för känslig för att sättas in i lektionsverksamheten. En lektionshäst måste vara trygg med att eleverna inte tappar balansen, sitter snett eller gör lite fel. Vi har haft känsliga hästar förr och det brukar gå över med lite träning. Av erfarenhet vet vi att det brukar ta ungefär tre månader tills hästen är inskolad. Därför är vi efter åtta månader tveksamma till om han kommer att klara av att gå med många olika ryttare och då känns det bättre att han får en alldeles egen ryttare som han vet var han har. : )


Så är läget och som alltid så måste hästarnas behov gå före människornas. Jag är säker på att vi kommer att hitta en alldels förträffligt trevlig människa åt Wallie!


Annonsen ligger här: http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=478810&inriktning=&typ=5



      

Av Ulrika Pernler - 13 maj 2011 13:54

 

Hej! Den här årstiden brukade vi ta med oss hästarnas vojlockar och träns för att sätta oss på baksidan av stallet vid ridskolan på Eke Gård. Där satt vi skötare i solen och putsade tränsen eller kardade vojlockar medans vi pratade och fnissade. Ibland satt vi bara där lutade mot stallväggen och lät solen göra gott.


Janne var så noga med att det inte fick vara något spring genom bakdörren på stallet. Vi skulle gå runt annars blev det bassning. Det hände att vi smet genom dörren ändå när vi trodde att ingen såg. Det var väl i stort sett det enda bus vi vågade oss på. Dessutom så blev vi alltid upptäckta!


På baksidan fanns också ”barackstallet”. Helt enkelt en gammal barack som var ombyggd till utomhusstall med plats för fyra hästar. Hästarna hade halvdörrar och kunde stå och se ut över omgivningarna. Det var rofyllt att se på hästarna som stod där. Victor flyttade ut i barackstallet någon gång under det sista året som ridskolan fanns där på Eke. Han hade fått problem med luftrören och mådde bra i friska luften. Det var lite ensamt att sköta om honom därute men också skönt ibland att få lugn och ro.


Den tiden som jag inte tillbringade i spiltan hos Sirro var jag antingen i uteboxen hos Victor eller så satt jag väl som sagt där på baksidan och njöt av att sommaren var på väg. Vi hade uppvikta ridbyxben och tygskor och vi skrattade mycket.


Vi red på utevolten och gruset knastrade under hovarna. I hagarna bredvid lyste maskrosorna gula och borta på udden fanns det där uthoppet som jag så gärna ville prova.


Ridskolan var inrymd i en gammal ladugårdsbyggnad och det fanns inga utrymmen för oss att ha våra saker. Därför fanns ett par baracker uppställda på stallets framsida där inne fanns krokar där vi kunde byta om och hänga upp våra väskor, påsar och kläder.


Jag kommer ihåg att det en period försvann mat ur påsarna som vi hade där. Smörgåsar var borta och mattermosen tom när vi satt oss för att äta lunch. Vi blev så arga när maten var borta och vi fick gå hungriga den dagen. Efter ett tag upptäcktes det att en av flickorna i stallet smög in och åt upp våra matsäckar. Idag när jag tänker tillbaka så tycker jag det känns så fruktansvärt sorgligt att det fanns någon stackare som var så hungrig att den måste smyga runt och äta upp andras mat.


På en ridskola finns det alltid plats för alla och några som kommer till oss har det jobbigt hemma eller i skolan. Då kan stallet var en fristad där man verkligen får vara sig själv.


På ridskolan vid Lunda har vi grovt räknat runt tvåhundra besökare varje dag och ändå lyckas vi hålla en familjär stämning tycker jag. Och trots att det rör sig flera hundra personer i anläggningen varje dag så har man en önskan om att man ska kunna lägga sina saker var som helst utan att det finns risk att de försvinner.


Tyvärr har vi under en tid nu haft tråkigheter i form av att kläder och saker har försvunnit. Två gånger har det varit jackor, en gång en ridhjälm och en ridväst och nu senast ett par skor och en väska. Stölderna har inträffat under olika veckodagar och tidigt på eftermiddagen.


Det verkar inte bättre än att det finns någon som har svårt att låta bli andras saker. Någon som är intresserad både av hästgrejor och vanliga kläder av finare märken.


Ridskolan har agerat genom att sätta upp lappar om att man inte ska lämna dyra kläder eller värdesaker i omklädningsrummen. Den som inte har ett eget skåp får gärna låsa in sina saker på kontoret. Vi kan inte göra mycket annat än att hålla ögonen öppna och se till att inte lämna stöldbegärliga saker framme. Men tråkigt är det och jag hoppas det upphör nu direkt!


I och med detta så har vi funderat över om det går att få tag på värdeskåp som vi kan ha i klädrummet i stallet. Det ska i så fall vara sådana som man stoppar en femkrona i för att få ur nyckeln. Vi har nämligen provat den andra sorten förut och när vi höll med lås och nycklar så försvann dessa på ett par veckor och när eleverna själva skulle ha med sig lås så var det ingen som använde skåpen. Hör av dig till oss om du har tips på skåp.


Hoppas nu på en trevligare fortsättning på detta och passa på att ta med tränsen ut på gräsmattan för en stunds puts och fniss!

Av Ulrika Pernler - 11 maj 2011 15:08

Hej!

Idag finns en artikel med positiva tongångar i UNT och vi håller tummarna för att det ska generera i något för framtiden! Läs gärna artikeln här:

http://www.unt.se/sport/brist-pa-anlaggningar-i-uppsala-1337839.aspx 


Så något helt annat. Har ni förresten sett att det finns såna där look alike tävlingar för hundar och deras människor? Pudlar med lockiga mattar och långhåriga hundar med en husse som har lejonman. Nyligen såg jag också en look alike tävling för hästar och deras människor. Ibland brukar jag tänka på vilket djur en häst skulle vara om den inte var en häst. En svart, tuff och framåt häst skulle till exempel ha kunnat var en grizzlybjörn.


Därav bilden här nedanför. För idag tänkte jag skriva om min arbetskamrat Rafael. Och om Rafael inte hade varit en röd, söt, kortbent och alldeles lagom tjock ponny så hade han förmodligen varit en hamster. Likheten är i alla fall slående.


 

Rafael kom till ridskolan år 2000 tillsammans med sin syster Devina. Båda ponnyerna kom från Jan Johannesson på Gotland och hade alltså en väldig massa av sina syskon och kusiner i stallet redan. Rafaels pappa är den B-premierade welshhingsten Axi RW 70 som föddes 1981. Sina sista år verkade han hos Jan i hans ponnyavel och det var på en av våra hästköparresor som kortet nedan togs. Eftersom ponnyerna i Jans avel blivit väl stora så togs den lilla welshen Axi in för att "förminska" ponnyerna igen. Axi dog 2003. Rafael är nog den av våra "Axihästar" som är mest lik sin far rent utseendemässigt.



Jag tror de flesta elever som kommer till oss och rider idag ser Rafael som en lugn, balanserad och alltid snäll ponny som känns oerhört trygg att rida på. För oss instruktörer är han en klippa. Alltid snäll, lagom pigg, lagom stor och framförallt lagom tjock :) Skämt och sido så har Rafael en kroppsform som bör hållas efter. Russet i honom gör att han tillgodogör sig minsta lilla näring som passerar i hans kropp och midjemåttet sväller mer än gärna på den lilla ponnyn.


Underbar som läromästare är han och söt som socker. Men liksom sina syskon från vildhästflockarna på Gotland så gav han oss en hel del utmaningar vid inridningen som unghäst.


Rafael var nämligen väldigt bakskygg som ung. Det innebar helt enkelt att han blev rädd för alla ljud och rörelser som kom bakifrån och när han blev rädd så sprang han det fortaste han kunde i ren överlevnadsinstinkt tills problemet var borta. Jag kommer ihåg en gång när jag hade honom med på en av mina duktigare vuxengrupper och han blev rädd och sprang sitt fortaste, vilket är fort även för en tjock ponny med korta ben, tills eleven helt enkelt trillade av i en sväng. Då stannade han och pustade ut med en ljudlig suck. Så satt eleven upp och strax därpå drog han iväg igen. Inte något vidare bra beteende för en ridskolehäst där eleverna båda ska kunna låta och sitta snett och vint. Men egentligen ett normalt beteende för hästen som sådan i och med att den är ett flyktdjur.  


Det var bara för oss att börja träna. Vi har ett program som vi brukar träna med alla våra nya hästar innan de börjar jobba på riskolan. Men Rafael behövde mer träning och framförallt mer tid för att vänja sig.


Vi övade att prassla och vifta med IKEA påsar bakom honom. Även att dra dem över ryggen och baken. Vi övade att sitta rakt och snett och rida i takt och otakt. Vi smällde med locken på soptunnorna runt anläggningen samtidigt som en av oss red förbi på Rafael.  Vi övade att klappa på halsen och på sidan och på baken utan att han skulle bli rädd och vi övade likadant med piskan.


Som det gamla ordspåket berättar så "ger övning färdighet" och med hårt jobb så vande sig även den rädda Rafael vid alla dessa konstiga ljud, saker och människor. Idag, elva år senare så tror jag inte ens han skulle bli rädd om så himlen föll ner.


Rafael är den bästa häst man kan välja om man ska rida en blåbärstävling eftersom han lotsar runt sina ryttare försiktigt och lugnt. Men han har även varit ute en hel del på de "riktiga" tävlingsbanorna.


Som hopphäst har han lite formen mot sig. Då menar jag förstås inte formen i den mening man brukar prata när det gäller hästar utan mer midjemåttet. Men LD klasser skuttar han gärna och fint om han bara får igång motorn. I dressyren har han charmat både en och annan domare genom åren och gillar man ett lugnt och sansat tempo är Rafael hästen med stort R.


   



Av Ulrika Pernler - 9 maj 2011 16:05

 


Hej! Jag har inte skrivit om helgens tävlingar ännu eftersom inte alla resultat kommit ännu. Så det får bli i morgon. Så länge så får ni läsa om en tävlingsdag ur "hästskötaren" Agnetas perspektiv. :)


”Våga vägra rygga”

eller

”Hur man ser till att vinna det man VERKLIGEN behöver”


Äntligen maj, och äntligen fint väder igen! Och så lite tävlingar på det… 

Sara och jag smet med berått mod iväg från hemmatävlingen i hoppning. Vi lastade Candy redan klockan 7 och styrde sedan mot Rimbo och deras regionala dressyrtävling.


Vi har varit på tävling i Rimbo en gång förut. Då fick vi ställa oss i en lergrop, och var väl inte helt nöjda med den tilldelningen av parkering. Idag fick vi stå precis bredvid Ragges gummiservice, med en lastbil (INTE hästlastbil, en alldeles vanlig lastbil) på ena sidan och en märklig plåttunna med gallerlock på andra sidan. Spännande! Sedan skulle vi lasta ur Candy…det visade sig att vi blivit tilldelade en grop även denna gång, dock utan lera – men rampen på trailern svävade lite käckt i luften på den sida där Candy går ut! Inte bra alls! Jag ställde mig på ramphörnet så det inte skulle svaja så mycket när Candy backade ut, hon kan vara rysligt kinkig när det gäller lastning den här damen, så vi ville ju inte att hon skulle få avsmak för att traska på trailerrampen! Men det gick bra, och vi lovade varandra att hjälpas åt att komma ihåg att backa bil o trailer en meter innan vi lastade in igen.


Första klassen var en MsvC:1. Sist Sara red det programmet glömde hon bort ryggningen, fast det sista hon sa innan hon gick in på tävlingsbanan var ”jag får INTE glömma att rygga”.  Nu hade vi förhör i bilen före framridningen, och hon kom ihåg ryggningen så bra så. Skönt!

Klockan 08.53 började kyrkklockorna ringa, ”tidig högmässa i Rimbo” tänkte vi.

Candy såg fin ut på framridningen, och kl 09.16 var det dags att inta tävlingsbanan. Jag spänstade iväg på läktaren för att filma ritten, och lyckades ställa om Saras kamera från stillbild till videoinspelning, jag är ett tekniskt geni!

De började rida programmet och allt såg så fint ut så…men vänta nu, varför gör inte människan halt vid A och ryggar…???? Tror ni inte att hon glömde bort det IGEN!? Tillbaks och gör om, och så fortsätta programmet. Resten avlöpte utan missöden, och nöjd Sara och nöjd häst mötte upp utanför ridhuset. Sedan tordes inte Candy går förbi massa läskiga djur (hästar!!) i en hage vid vägen, och det var mordiska brunnslock som måste passeras också. Tur för Sara att hon har Candy som kan berätta vad man måste akta sig noga för här i världen, för uppenbarligen förstår Sara inte det själv. Jag gick femton meter bakom och låtsades som att jag inte visste vilka de var.


Sara kom i alla fall ihåg att backa bil och trailer, och sen lastade vi in Candy och jag gick och hämtade protokollet. Två minuspoäng för felridning, och dålig poäng för ryggningen eftersom Sara var aningen stressad där. Men 67,8% och upp i ledning! Där låg de kvar tills Candys lillbrorsa fick sin poäng, han drog om med tre poäng och petade ner Sara o Candy till andra plats. Det är syskonkärlek det!


Någon gång runt kl. 10 ringde kyrkklockorna igen. Märkligt!

Sara A och Schumacher var också på plats i Rimbo, de såg jättefina ut på framridningen men dessvärre blev Schumacher lite spänd inne i ridhuset. De skrapade ändå ihop 57% fast det var spöken både här o där runt tävlingsbanan, bra kämpat!


Efter att ha sett på Sara och Schumacher var det matdags! Vi hade nu bytt om till linne o shorts, och smort in oss med solskyddsmedel (vuxenpoäng!). Sara hände sina strumpor på vädring på trailerns handbroms, det såg rätt kul ut! Vi bedömde risken att någon skulle stjäla dem som minimal… Strax bakom trailern fanns bord och bänkar som vi ockuperade, och när vi ätit la vi oss på varsin bänk och solade. Sämre kan man ju ha det. Det enda som störde friden var kyrkklockorna, de ringde nu för tredje gången strax efter 11. Hur ofta har de högmässa i Rimbo??


Efter att ha grundat årets solbränna masade vi oss åter upp till framridningen, denna gång för att peppa Malin och Remi, UPKs tredje ekipage på plats. De skötte sig fint både på framridning och tävlingsbana, och de drog ihop drygt 62%, säkrade i och med det ett kval till MsvB, och hamnade lite snöpligt precis utanför placering. Snyggt!!


Vi traskade sedan fram o tillbaka några gånger mellan trailer och tävlingsplats för att kolla hur det gick med placeringarna, och när alla ridit stod det klart att andraplaceringen höll sig, och Sara o Candy fick komma in och ta emot pris! Förstapriset var ett snyggt täcke, och andrapris var ett vansinnigt flott sammetsschabrak! Och Sara behövde faktiskt ett schabrak bättre än ett täcke, så hon kunde nu sluta gräma sig över den där jädrans ryggningen – hade hon kommit ihåg den så hade ju  kanske, kanske, kanske poängen räckt till seger, och då hade hon inte fått ett nytt schabrak. Det gäller att se det positiva J.


Sedan blev det till att vänta…och vänta …Saras nästa start var kl 16.18, nu var det MsvB:4 som skulle ridas. Vi åt lite mera mat, och sedan drog jag på mig en förskräckligt ful gammal t-shirt med maskrosfläckar på, för nu skulle Candy äta sin eftermiddagsmat. Betfor, Krafft och krossad havre blandat med vatten. Hon har inget som helst hyfs när hon äter den damen, fast hon är en prinsessa! Men man har ju varit med förr, och vet när det fordras skyddskläder. Nu skvätte hon runt med sin mat av hjärtans lust, blåste bubblor i mungipan så det sprutade om det, och drällde ner hela fronten av trailern inklusive krubbhållaren (dvs mig). Jag slängde t-shirten i en soptunna efteråt…

Nu ringde kyrkklockorna igen, fast denna gång blev det bara en liten, liten ”plonk”, Sara trodde det kunde vara alternativ högmässa för de som bara är en aning religiösa.


Så var det dags för start igen, äntligen! Candy var rätt trött, men gjorde så bra ifrån sig som hon bara orkade. Det resulterade i exakt 60%, och detta lade dem på en tredjeplats när halva startfältet återstod! Så nu fick vi vänta och vänta ännu en gång. Det skulle bli sju placerade i klassen, och vi förstod nog att Sara skulle åka utanför prislistan innan det var klart, men vi tordes ändå inte åka förrän vi visste säkert. Men efter en timme så blev hon utpetad till åttonde plats, och då kunde vi lugnt åka hem. (Slutresultatet blev en 11:e plats). En mycket trevlig tävlingsdag!


/Agneta


Av Ulrika Pernler - 8 maj 2011 15:37

 


Hej! Sent på eftermiddagen tuffade de sista trailerna från vår parkering och tävlingsdagen var tillända. Måste säga att vi hade fantastisk tur med vädret men hoppas i samma veva att våra funktionärer därute på banan inte brände sönder sig i solen.


Stort tack till just alla funktionärer som var med idag och fick tävlingsarrangemanget att fungera. Många, många nya ansikten dessutom.

 

Hur gick det för laget då?

 

Det kan ni läsa här i lagledaren Maries resume: (Tack förresten också till Marie som varit lagledare för alla omgångar i div III Häst i vår.)


2011-05-08

Uppsala PK Div III omg. 3, FINALEN


En underbar dag och massa sol! Super för lite lagtävling!

Humöret på topp! Trots en lite förvirrad/stressad lagledare. (Som hade åkt hem i mellan klasserna med sin egen häst)


Tjejerna var otroligt lugna idag, undrar egentligen vad som gömde sig under ytan? Kanske var de mer nervösa än vad man tror. Men på G och tävlingssugna var de alla!


Förra omgången kom vi på en 3e plats och efter de första 2 omgångarna låg UPK på en delad tredje plats med Björklinge samt Frösåker. Lagga låg inte långt före, endast 3 poäng! Så visst hade vi chans till en pallplats!


Först ut i dagens solsken var Sara Hägg med Kastanjett.

Sara hade gjort en superfin framhoppningsrunda, så hon såg riktigt lugn och sansad ut. Men krutet fanns kvar. Över flög dem alla hinder och en bra tid satte dem med! O fel slutade Sara sin ritt med!


Hindrerna höjdes nu till 1.00m och nästa ryttare från UPK ut var Rebecca och Kalle E. Även Rebecca hade gjort en strålande framhoppningsrunda i första klassen. Rebecca såg lugn och koncentrerad ut, och kalle gjorde precis som han skulle! Rebecca fixade UPK´s andra felfria ritt!


Solen fortsatte att skina över vårat nästa ekipage, som var Hanna och Calle de Casa EuroStud.


Calle hade varit supertaggad i klassen innan, så vi höll tummarna att han skulle ha coolat ned sig lite. Hanna red en perfekt ritt och när sista hindret återstod, tror jag vi alla pustade ut lite. Tills Calle fick för sig att skrämmas lite, dock löste Hanna problemet galant och fick honom fokuserad på sista hindret, som han flög över galant! Ytterliggare en 0a och vi var klara för omhoppning!!


Sist ut hade vi även  Ulrika och Lord Em ut, som själklart även de fick rida sin runda. Tror hästarna hade pratat ihop sig innan, för tror eller ej, men Ulrika och Em gick även de felfritt!


Alla fyra hade ridit kanon rundor! Och ALLA var felfria! De kunde inte gått bättre.


Hindrerna höjdes inför omhoppningen (tror de var 1.00m samt 110, om jag inte minns helt fel) Fyra lag hade tagit sig vidare till omhoppning. Jälla, Frösåker, Tierp och Upk.


Nervösa satt vi och tittade, en efter en som red. De var blandade resultat från alla fyra lagen.


Sara kom in och red sin omhoppning. Startade mycket fint med ett bra tempo. Men fick ett stop på en av oxrarna. 4 fel slutade hennes ritt, men med en mycket bra tid, trotts sitt stopp!


Rebecca och kalle kom även dem in och med en bra fart! (Ryktet säger att de hade taggat upp ordentligt inne på framridningen innan) en liiiiten bom föll tungt till marken. Otur, men såna är ju tyvärr reglerna. 4 fel.


Hanna och Calle lade upp ett rasande tempo! Hej vad de gick! Och svänga kunde dem! Dock ville de sig inte riktigt heller för Hanna och Calle. Så en 4 blev de här med.


Sist ut var Ulrika och Em igen. Em såg superfin ut och vi höll våra tummar hårt! Första hindret inge problem, sen fick föll 2 stackars bommar ned. Och Ulrika slutade på 8 fel i omhoppningen.


Summa av sumaro så kom vi i dagens tävling på en 4 plats! Vilket jag tycker vi ska vara jättenöjda med! Alla fyra red superbra rundor!!


TOTALT I VÅRENS ALLSVENSKA KOM VI PÅ EN 3E PLATS! HURRA!!!


In på prisutdelning för att få en fin gul rosett och pris från Agria!


Super kul att få avsluta så himla bra! Både på finaldagen samt på hemmaplan!


1000 tack till alla ryttare som varit med under vårens div III! Fina rundor, fina hästar och ett glatt gäng! DET KOMMER MAN LÅNGT MED!!


Nu hoppas jag alla blivit sporrade och känner sig manade för DIV II till hösten! Annars satsar vi på Div III till våren 2012 igen!


En trevlig fortsatt sommar med sol och nya mål att uppnå!


KRAMAR en solbränd lagledare!

Marie Broxe

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19 20 21
22
23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se