Hej! I olika hästrelaterade situationer kan man behöva beskriva sin häst- eller ridkunskaper.  Jag hör absolut till den sorten som hellre är lite blygsam än brer på med vad jag kan.

Dock kan jag minnas ett par gånger då jag tagit mig vatten över huvudet…

Det ena var då jag måste gått under kategorin ”nybakt ryttare” eller helt enkelt fullständigt okunnig nybörjare. Där jag bodde fanns en hel del olika stall inom gångavstånd och jag hängde gärna lite vid stallen och tittade på de vackra och spännande hästarna. En dag var det en hästägare som uppmärksammade mig och jag fick lov att komma in i stallet och titta på hennes fina, stora skimmel.

– Kan du mycket om hästar? Frågade hon och jag nickade förstås. Jag hade ju ett helt stall hemma med plyschklädda pållar i olika storlekar.

Hon räckte över grimskaftet och sa åt mig att gå ut och beta hästen på en gräsplätt en bit bort. Om sanningen ska fram så hade jag aldrig lett en häst utom på ridskolan och då från spiltan till ridhuset vilket var en kort ”snitslad” gång, väl inramad av väggar och boxar. Men jag visste i alla fall på vilken sida av hästen man gick och spatserade på darriga ben ut på stallplanen. Hästen var jättelik och satte genast kurs mot närmsta gräsplätt.

Under den närmsta halvtimmen släpade han runt mig i närområdet med huvudet i marken likt en myrslok på jakt. Än hit än dit. Det var högsommar och gott om gräsplättar! Den stora hästen brydde sig inte ett dugg om att jag höll i andra änden av grimskaftet utan gjorde precis som han ville. Efter en stund började jag bli lite orolig eftersom gräsätandet tenderade att ske längre och längre bort från stallet.

Räddningen dök upp så småningom i form av hästägaren som förmodligen hade börjat sakna sin häst. – Har det gått bra? Frågade hon och jag nickade. Skulle bara vågat något annat… - Tack så mycket då! Sa hon och ledde den stora vita hästen
tillbaka till stallet. Några dagar senare smög jag tillbaka till stallet och knäppte
ett suddigt kort på min ”drömhäst”, Hans namn var Pikas det glömmer jag aldrig.

En annan gång när jag allt tog mig lite vatten över huvudet var hos min kusin på Gotland. Jag tillbringade en tid hos dem på sommarlovet och skulle få äran att rida på ett av familjens tre gotlandsruss. Nu vet jag att min kusin kommer att läsa det här men jag ska bara få be att påpeka att ärendet är preskriberat!

I vilket fall så hade jag en dröm om att galoppera längs ett grönt somrigt fält eller längs en lummig stig i skogen. Förutsättningarna för sådant var goda på Gotland förutom att det mesta i naturen brukade var gult på grund av torka vad jag minns.

En dag lastade vi sadlarna på cykelstyret och cyklade mot hagen för att rida. – Har du galopperat på ridskolan? Frågade kusinen och jag svarade fåordigt precis som jag oftast gjorde på den tiden genom att nicka och mumla ett ja.

Det var en bra bit till hagen och jag hann fundera en del på det där med galoppen. Jag hade galopperat på ridskolan. Två eller om det var tre gånger. Jag var inte säker för vi hade kört ”katapulten” Ni vet när man ställer upp ponnyerna på led och så får man prova en och en att fatta galopp. De rutinerade ponnyerna brukar ta ett par språng på sin höjd och sedan skrittar de den sista biten och ställer sig sist i ledet. Men jag var ju så sugen på att galoppera lite till. Som i drömmen.

Vi sadlade och satt upp på russen. Så red vi iväg. Vi red på kringelkrokiga stigar en lång stund. Så plötsligt kom en raksträcka och kusinen sa att nu var det dags för galoppen. Jag blev iskall i magen och sekunden senare satte russet av i russgalopp efter det andra russet längs vidderna. Jag höll mig krampaktigt i den krusiga manen och knep allt jag kunde med benen runt russmagen. Sjutton vad det gick!Det var inte alls som i drömmen ska jag tala om och det var säkert ingen vacker syn.

Jag har ingen aning om ifall vi galopperade femtio meter eller femtio minuter. Det var hur som helst mångfalt längre än vad jag galopperat i hela mitt liv. Jag var fullständigt slut i benen efter att ha knipit mig fast runt det stackars russet. Jag kan dessutom avslöja att det inte var det minsta tufft (som i cowboyfilmerna) att rida i blåjeans. Sömmarna på jeansen hade nämligen skavt bort skinnet längs med hela insidan av mina ben och resten av vistelsen hos kusinerna hade jag röda vätskande sår från anklarna till låren.

Tillbaka på ridskolan till höstterminen var jag rätt så nöjd med att galoppera ett par språng i katapulten…

Efter detta fann jag att det alltid är mycket smartare att ligga lite lågt när det gäller hästkunskaperna. Man tjänar på det! Det är säkrare också!

Jag hör ofta ”skräckisar” om folk som åker på turridningar och skrävlar om sina kunskaper. De brukar utan undantag få rida på en outbildad eller nyinköpt häst och det slutar alltid på samma sätt… Jag antar att de som har turridningsstallen är luttrade och vet hur man på etteffektivt sätt får folk att lära sig hålla snacket inom ramarna!

Dagens tips: Ligg lite lågt!