Hej! Ibland funderar jag över om B-ponnyerna var större förr eller om det var vi som var mindre… Jag har ingen aning men jag tror helt enkelt att B-ponnyerna var lika små då och vi var lika stora men att man kanske tilläts vara längre när man red. För visst kunde fötterna få hänga halvvägs nedanför ponnyns mage utan att det spelade någon roll.

När UPK startade upp ridskolan på Lunda så hade vi många B-ponnyer, jag kommer inte ihåg exakt hur många men det var långt fler än den enda vi har idag. Under slutet på åttiotalet och en bit in på nittiotalet hade vi alla dessa B-ponnyer. Så rätt vad det var en dag märkte vi att vi behövde ponnys av lite större storlek. Så vi fick inrikta oss på att köpa C och D-ponnys istället.

Det i sin tur ledde till att vi plötsligt hade en hel hög med små söta B-ponnysadlar till övers. Dem fick vi sälja i andra hand och så fick vi köpa nya med större säte. Sadelhandlaren gjorde stora ögon när vi lämnade in ett berg av svarta och bruna stubbensadlar i hans affär.

Ja, sadlar förresten. För någon vecka sedan när jag skrev om galoppturen på min kusins gotlandsruss sa jag ju att hon förmodligen skulle läsa historien och skratta i mjugg. Det gjorde hon också. Med kommentaren ”Vi var mest förvånade över att du ville ha sadel när du red!”

En gång berättade hon för mig att på hennes ridskola på Gotland hade de inte några sadlar. Man red barbacka. Sadlar var hårdvaluta och det fanns bara ett par stycken som man fick lov att låna någon sällsynt gång. I alla fall är det vad jag minns att hon sa. Men det var väldigt länge sedan och jag är medveten om att saker förvrängs i hjärnkontoret.

HU! Utan sadel betyder att man rider barbacka… Jag själv har pensionerat mig från barbacka ridning för all framtid. Men jag har ett svagt minne av att jag tyckte det var skoj att rida barbacka för runt trettio år sedan eller förmodligen mer.

Kanske var hästarna mjukare då…

Även en pensionär kan förstås göra undantag. På julshowen förra året red jag ju barbacka under min voltigeuppvisning. Men jag bestämde mig rätt så snabbt efteråt för att det var sista gången. Speciellt iklädd lila velourdress.

Trodde jag…

För en månad sedan fick jag en fantastisk förfrågan. Som ni säkert vet så arrangerades SM i voltige i Uppsala i år. I ett mail fick jag frågan om jag kunde tänkas utföra min uppvisning än en gång under deras invigning. Oj, vad sugen jag blev. För att inte tala om min linförare Sara. Tänk på att det här med all säkerhet är den enda chans vi får i livet att uppträda på ett voltige SM, sa hon.

Men jag tog till sist beslutet att hålla fast vid att jag är pensionerad från liknande upptåg. Dessutom var min velourdress så tajt att vi var tvungna att klippa upp den när den skulle av efter showen… Och den lilla fuxponnyn som utförde den största prestationen i numret är just för tillfället mer intresserad av att rymma ur hagen än att springa runt med mig och en uppstoppad docka på ryggen. Dockan i sin tur tillbringar sin tid i vårt julshowsförråd. Hans huvud sitter lite löst efter uppvisningen och bör sys fast med lite grövre tråd.

Så det blev ett nej och shettis-agilityn fick rycka in på SM i stället. Det var förmodligen aningen mer sevärt! När det gäller rymmare så läste jag någonstans om att man kan fästa en stålantenn på grimman. När hästen kryper under staketet tar antennen i eltråden. Det brukar tydligen fungera hyffsat på shettisrymmare.

Huruvida en New Forest är medveten om han är en New Forest eller en Shettis vet jag däremot inte.