Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under juli 2011

Av Ulrika Pernler - 15 juli 2011 19:37

 


Hej! I olika hästrelaterade situationer kan man behöva beskriva sin häst- eller ridkunskaper.  Jag hör absolut till den sorten som hellre är lite blygsam än brer på med vad jag kan.


Dock kan jag minnas ett par gånger då jag tagit mig vatten över huvudet…


Det ena var då jag måste gått under kategorin ”nybakt ryttare” eller helt enkelt fullständigt okunnig nybörjare. Där jag bodde fanns en hel del olika stall inom gångavstånd och jag hängde gärna lite vid stallen och tittade på de vackra och spännande hästarna. En dag var det en hästägare som uppmärksammade mig och jag fick lov att komma in i stallet och titta på hennes fina, stora skimmel.


– Kan du mycket om hästar? Frågade hon och jag nickade förstås. Jag hade ju ett helt stall hemma med plyschklädda pållar i olika storlekar.


Hon räckte över grimskaftet och sa åt mig att gå ut och beta hästen på en gräsplätt en bit bort. Om sanningen ska fram så hade jag aldrig lett en häst utom på ridskolan och då från spiltan till ridhuset vilket var en kort ”snitslad” gång, väl inramad av väggar och boxar. Men jag visste i alla fall på vilken sida av hästen man gick och spatserade på darriga ben ut på stallplanen. Hästen var jättelik och satte genast kurs mot närmsta gräsplätt.


Under den närmsta halvtimmen släpade han runt mig i närområdet med huvudet i marken likt en myrslok på jakt. Än hit än dit. Det var högsommar och gott om gräsplättar! Den stora hästen brydde sig inte ett dugg om att jag höll i andra änden av grimskaftet utan gjorde precis som han ville. Efter en stund började jag bli lite orolig eftersom gräsätandet tenderade att ske längre och längre bort från stallet.


Räddningen dök upp så småningom i form av hästägaren som förmodligen hade börjat sakna sin häst. – Har det gått bra? Frågade hon och jag nickade. Skulle bara vågat något annat… - Tack så mycket då! Sa hon och ledde den stora vita hästen
tillbaka till stallet. Några dagar senare smög jag tillbaka till stallet och knäppte
ett suddigt kort på min ”drömhäst”, Hans namn var Pikas det glömmer jag aldrig.


En annan gång när jag allt tog mig lite vatten över huvudet var hos min kusin på Gotland. Jag tillbringade en tid hos dem på sommarlovet och skulle få äran att rida på ett av familjens tre gotlandsruss. Nu vet jag att min kusin kommer att läsa det här men jag ska bara få be att påpeka att ärendet är preskriberat!


I vilket fall så hade jag en dröm om att galoppera längs ett grönt somrigt fält eller längs en lummig stig i skogen. Förutsättningarna för sådant var goda på Gotland förutom att det mesta i naturen brukade var gult på grund av torka vad jag minns.


En dag lastade vi sadlarna på cykelstyret och cyklade mot hagen för att rida. – Har du galopperat på ridskolan? Frågade kusinen och jag svarade fåordigt precis som jag oftast gjorde på den tiden genom att nicka och mumla ett ja.


Det var en bra bit till hagen och jag hann fundera en del på det där med galoppen. Jag hade galopperat på ridskolan. Två eller om det var tre gånger. Jag var inte säker för vi hade kört ”katapulten” Ni vet när man ställer upp ponnyerna på led och så får man prova en och en att fatta galopp. De rutinerade ponnyerna brukar ta ett par språng på sin höjd och sedan skrittar de den sista biten och ställer sig sist i ledet. Men jag var ju så sugen på att galoppera lite till. Som i drömmen.


Vi sadlade och satt upp på russen. Så red vi iväg. Vi red på kringelkrokiga stigar en lång stund. Så plötsligt kom en raksträcka och kusinen sa att nu var det dags för galoppen. Jag blev iskall i magen och sekunden senare satte russet av i russgalopp efter det andra russet längs vidderna. Jag höll mig krampaktigt i den krusiga manen och knep allt jag kunde med benen runt russmagen. Sjutton vad det gick!Det var inte alls som i drömmen ska jag tala om och det var säkert ingen vacker syn.


Jag har ingen aning om ifall vi galopperade femtio meter eller femtio minuter. Det var hur som helst mångfalt längre än vad jag galopperat i hela mitt liv. Jag var fullständigt slut i benen efter att ha knipit mig fast runt det stackars russet. Jag kan dessutom avslöja att det inte var det minsta tufft (som i cowboyfilmerna) att rida i blåjeans. Sömmarna på jeansen hade nämligen skavt bort skinnet längs med hela insidan av mina ben och resten av vistelsen hos kusinerna hade jag röda vätskande sår från anklarna till låren.


Tillbaka på ridskolan till höstterminen var jag rätt så nöjd med att galoppera ett par språng i katapulten…


Efter detta fann jag att det alltid är mycket smartare att ligga lite lågt när det gäller hästkunskaperna. Man tjänar på det! Det är säkrare också!


Jag hör ofta ”skräckisar” om folk som åker på turridningar och skrävlar om sina kunskaper. De brukar utan undantag få rida på en outbildad eller nyinköpt häst och det slutar alltid på samma sätt… Jag antar att de som har turridningsstallen är luttrade och vet hur man på etteffektivt sätt får folk att lära sig hålla snacket inom ramarna!


Dagens tips: Ligg lite lågt!

Av Ulrika Pernler - 14 juli 2011 21:41

Ni kanske redan har läst i tidningen om Leadersprojektet "Kentauren"?

80 ungdomar som inte har egen häst utan rider på ridskola, från åtta ridskolor i Uppland, kommer att få chansen att söka och bli antagna till detta mycket spännande projekt.  Allt som allt kommer projektet att sträcka sig över tre år och i slutänden ska ridsportens driftiga ungdomar få kunskaperna och verktygen att kombinera sitt hästintresse med eget företagande.


Massor av förberedande arbete har redan lagts ned av Nina Brunstedt från Säva Ridcenter, Görel Adelborg från Sigtuna Ridskola och Gabbi Pernler från Uppsala Ponnyklubb.


Inom kort kommer Projektet Kentauren presenteras mer ingående bland annat på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se. Datum för informationsmöte för dig som 'är intresserad att söka kommer också att anges då så håll ögonen öppna!


Kort info om projektet finns redan nu ute i media t ex på:

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=719961

och : http://www.unt.se/enkoping/eu-pengar-till-hasttokiga-1398689.aspx


En jättechans!

 

Av Ulrika Pernler - 12 juli 2011 17:07


Hej! Härligt med regnet som kom nu på eftermiddagen! Då får kanske gräset fart och växer igen. Trist för alla som har gräsmatta. Men i vanligt ordning efterlängtat av alla som har hästar på bete.


Idag har jag varit på shoppingtur och handlat blomkrukor, tomma elrör, eltejp i rött och vitt samt cement.


Jag tänkte nämligen ägna en del av semestern åt att tillverka WE-hinder (Working Equitation) till ridskolan. Det är en liten utmaning att komma på vilka meterial man kan använda och hur man kan få användning av grejor på olika sätt.


Det här ska i alla fall bli åtta stycken slalompinnar. Tejpen lindar jag i ränder som ni ser på bilden ovan. Jag satt ute och gjorde det precis innan det började regna. Så nu fick jag en väl förtjänt paus.


Sen ska jag gjuta fast pinnarna i krukorna. Det blir spännande och slutar väl med att jag gör något konstigt som fastnar med foten i cementen eller så. Om det händer tänker jag ändå inte berätta det!


När allt är klart så tänker jag ställa ut pinnarna på banan och testköra dem! Återkommer med hur det gick.


Imorse var det dags för Rolle att träffa hovslagaren. Han verkas och byter skor var sjunde vecka. det där är lite olika mellan hästar hur hovarna växer, vilken form och kvalitet dom har.


Jag passade i vanlig ordning på att rida precis innan hovslagaren kom för att göra av med lite energi (Rolles energi...) då jag vet att han har väldigt svårt för att stå stilla längre stunder. Det är ju sååååå tråkigt att inte göra nåt, bara stå där och lyfta på ett ben i all  evighet.


Han skötte sig riktigt fint idag! På det fjärde benet kröp det en del i kroppen och han stod och vred på sig och man såg riktigt hur det kliade under skinnet.

När han var klar fick han gå ut i hagen och fjanta runt ett tag.  Han testade skorna direkt med en snabb repa och tvärnit längst bort i hagen. Dom såg ut att sitta fint!


Fem av ridskolans hästar fick också fötterna fixade. Hovslagaren Tina kommer varje tisdag och verkar och skor runt fem-sex av ridskolans hästar. Vi har ju fyrtio riskolehästar så det finns alltid jobb för Tina!


Idag fick hon titta extra på Amber då vi var lite oroliga att hon fått en fångkänning. turligt nog verkade det mer som att hon fått en sul-ömhet av det torra hårda underlaget ute i hagarna. (http://uppsalaponnyklubb.bloggplatsen.se/2011/07/10/5786626-sommarplagor/ )


 Man kan tro att hästhovar är hårda som sten. Men innanför det hårda hornet sitter kötthoven som är väldigt känslig för tryck eller att det kommer in bakterier. Under hoven sitter sulan och om hästen till exempel trampar på en vass sten så kan det bli blåmärken/ blödningar där. Amber fick sina skor omlagda med en extra ditsatt sula mellan sko och hov. Så nu blir det nog behagligare för henne. Dessutom mjukar regnet upp marken ett tag nu.


Nu ska jag tejpa igen en stund. Rött och vitt!

Av Ulrika Pernler - 10 juli 2011 16:28

Hej! För oss som var hästtjejer (killar) på 70- och åttiotalen och säkert tidigare ändå så var det inget konstigt att hästarna kom in från hagen översölade med gula styngflugeägg på benen. Jag kommer ihåg att vi satt på huk och plockade äggen ett efter ett tills benen var helt rena igen. Det ingick i sommaren.


Sen blev det allt ovanligare med de gula äggen och ett tag såg man knappt till dem alls. I alla fall här i Uppsala. De sista somrarna har jag sett dem igen, enstaka och jag har varit snabb att vara där och plocka bort  dem.


Imorse kom Martina och undrade om jag kunde kolla vad det var Lizzie hade på benen. Där var dom. De små gula prickarna satt i små klungor på insidan av framknäna på hästen. Inget ställe där de bara råkar hamna utan väl uträknat eftersom när hästen kliar sig med tänderna får den med sig äggen in i munnen och där borrar sig larven in i munslemhinnan. Sedan vandrar de vidare ner i magsäcken och där bor den sen i ungefär tio månader och tar näring från det foder som hästen äter. 


När larven till slut kommer ut via hästens träck så förpuppas den och så småningom kläcks den till en fluga.


Jag har en gång sett fullgångna styngflugelarver i träcken från häst och det är tjocka, stora och otrevliga saker…


I morse så visade jag Martina ett effektivt sätt att ta bort äggen. Jag brukar numera använda en ryktsten vilket är en fyrkantig pimpsten som man kan putsa hästens päls med. Den är lite som ett sandpapper och jättebra för att få bort äggen med.


Just angreppen av styngflugan kan man hålla nere i och med att äggen är så väl synliga och därmed lätta att ta bort. Sen finns det andra parasiter som man inte ser. Dessa kan man också hålla efter genom att göra hästens betesmarker så parasitfria som möjligt.


Dels gäller det att hålla ett lagom antal hästar på markerna.


Att hålla efter hästarnas rator (bajshögar) är ett effektivt sätt. På ridskolan brukar vi regelbundet köra över alla hagmarker med en speciell puts kopplad till traktorn. Den slår sönder alla ratorna och gör att eventuella parasiter torkar ut i solen.


Har man mindre hagar så är det bra om man tar bort bajshögar regelbundet. Man rekommenderar faktiskt mockning två gånger i veckan om man har sin häst i mindre paddock eftersom det då är möjligt att hålla efter maskarnas kläckningscykler.


Men det finns fler ”sommarplågor” än styngflugelarver på sommaren. Besvärligt för hästen är alla de flygfän som utvecklats, flyger runt i luften och gärna ger sig på djuren som betar.


Myggor, knott, flugor och bromsar kan göra hästarna både stressade och trötta. Speciellt när vädret är så varmt som det är nu. Då blir flygfäna riktigt närgångna.


Vill man inte behandla hästen med något av alla de medel som finns på marknaden kan man låta den stå inne under de delar av dagen som det är som värst. Knott till exempel är som hungrigast vid skymning har jag hört. Ett ofarligt illaluktande flugmedel kan man göra av en hink vatten och en rejäl mängd pressade vitlöksklyftor som får stå och dra ett par dagar. Sedan baddar man hästen med vattnet.


Sen finns det som sagt en massa olika medel som man kan köpa och spraya, badda eller stryka in sin häst med. Men se upp! För många av medlen är starka och har karenstid för tävling och slakt!


Förutom direkt obehag så kan de flygande marodörerna orsaka hästen sår och svullnader. När vädret är varmt så utvecklas bakterier snabbt! Gör rent och smörj med någon bakteriedödande slava. Jodopax till exempel finns ju numera som gel på tub och är både lätt att stryka på och håller flugorna borta.


Sår som uppstår när det är varmt på sommaren måste tas om hand direkt och ordentligt. Av ett litet sår blir det snabbt ett ”sommarsår” om man inte gör något åt det. Ett sommarsår blir väldigt svårläkt och växer snabbt när flugorna kalasar i det. Sen kommer infektionen som ett brev på posten och hästens kan bli riktigt dålig. 


Ett annat gissel när det blir så här varmt och torrt är att marken blir hård samtidigt som fukten i hästens hovar avdunstar och hovarna blir torra, hårda och spricker sönder. När hästen springer på den hårda marken så slits hovarna, och lederna påfrestas. Tappskor och ledsmärta eller inflammation kan bli facit av det. Se till att hovslagaren kommer lite oftare och kan se till att hästens hovar och leder mår bra och tänk på hur du rider på de olika underlagen som erbjuds. 


Summan av kardemumman: Njut av sommaren men håll samtidigt lite extra koll på din häst!

Av Ulrika Pernler - 8 juli 2011 20:01

Vanligt förekommande åsikt: Dressyrryttare rider dressyr eftersom dom är rädda för att hoppa...


Sanningen: Dressyrryttare hoppar lika mycket som hoppryttare. Det är bara det att de inte behöver bygga fram några hinder.


               

Av Ulrika Pernler - 6 juli 2011 16:51

Hej! Igår kväll fick jag telefonsamtal från Irland och Gabbi som är på "hästsafari". Ni som läst här förut vet redan att hon skulle iväg på en resa för att köpa några nya ridskoleponnyer. Nu är hon alltså där sedan i lördags och jag har väntat ivrigt på att få höra något från henne. Jag menar Irland är ju väldigt grönt så det måste vara lätt att komma vilse bland alla gröna kullar och fält.


Gabbi hade blivit inkvarterad i ett av Padraigs hus där hon fick bo över natten och dagen efter hade de varit ute och tittat på ponnyerna när de blev ridna. Den första dagen visades hästarna barbacka på stallplanen och sedan sadlade när de hoppade en hinderbana. Det var Padraigs barn och möjligtvis deras kusiner som red och den yngsta var tio år bara.


Sen fick Gabbi se hästarna en gång till dagen efter och då visades de ute på fälten över terränghinder. Hon hade fått många fina ponnys visade för sig berättade hon i telefonen.


Tre stycken ponnys är därmed utvalda för transport till Sverige och oss. De kommer att anlända i början på augusti. Jag har faktiskt ingen aning om vad de heter. Jag tyckte inte det var någon idé att fråga då jag misstänker att de inte har namn som understiger tjugoåtta bokstäver.


Däremot hann jag uppfatta att det var en fux, en borkfärgad och en skäck och att de alla var femåriga valackar. Nu blir det en spännande väntan innan de anländer!


Efter lunch åkte jag över till Picador på betet för att ge honom sitt kraftfoder och se över honom så att han mår bra. Beteshagen ligger på andra sidan vägen från stallet sett och det är några hundra meter dit. De tidigare dagarna har jag tagit in honom i stallet en stund men idag var vädret så skönt att jag tänkte ge honom fodret i hagen istället.


Han hade naturligtvis redan uppfattat att det var hans tur att få uppmärksamhet för så fort jag visade mig runt husknuten så började han traska mot grinden.

Han käkade upp allt fodret och stoppade sedan sin geggiga mule i min ficka för att hämta sina sockerbitar.


Jag borstade honom och satte skyddande salva på några små bromsbett. Så stod vi och pratade en stund medan jag fyllde på färskt vatten i hans dricktunna. Rätt vad det var så kände han sig klar och vände sig om och traskade iväg bort till sina ston igen.


Just nu är det många hästar som njuter av sitt bete. Men den senaste veckan har det börjat komma mycket broms så det gäller att se över hästarna ofta eftersom bromsen både är irriterande och kan äta upp riktigt fula sår på hästarna.


Är det väldigt besvärligt brukar det vara skönt för hästarna att komma in i stallet de timmarna när bromsen är som värst.


Nu blir det nästa stall och Rolles tur att skötas om. Han står däremot inne på nätterna eftersom han minst sagt hatar flygfän och bara står ut i hagen en viss tid varje dag. Sedan får han spunk och rusar runt som en tok för att springa ifrån läskigheterna.


Hoppas ni alla njuter av sommarvärmen!


     

Av Ulrika Pernler - 4 juli 2011 15:47

Hej! Alla som har häst vet att på sommaren ska stallarna skuras från golv till tak. Givetvis är en av anledningarna att få bort all smuts som samlats under vintern. Matrester, spindelnät, damm och ren skit om man får säga så. Men den andra och viktigaste anledningen är att få bort bakterier som gömt sig mellan brädor och i hörn. Vi går på bakterierna med vatten och rengöringsmedel och sedan descinfinseras alltihop som avslutning. Så även om det är tråkigt att skura så är det viktigt för att hålla sina hästar friska och välmående.


På den ridskolan jag höll till som barn så skurade vi med hink och rotviska. Ja vi tog faktiskt gamla färdiganvända hästborstar. Så skurade vi bräda för bräda från golv till tak medan vi sjöng på lite fina sommarlåtar. Det var jobbigt att skura men kul att se stallet bli fint.


När jag var i tonåren hade jag min häst uppstallad i den gamla Linnégården i Uppsävja. Gården var K-märkt så där fick man också gå på försiktigt. Så skurandet med rotborste och hink fortsatte även där. Från golv till tak... Varje sommar. Jag har skurat många brädor i mina dar.


I helgen som just passerade så var det dags för ridskolan på UPK att ta itu med skurandet. Vi har som ni vet plats för hela femtiotvå hästar i stallet. som tur är så är inredningen gjord av ett material som tål högtryckstvätt så skurborstarna är ett minne blott. Eller åtminstone nästan. Krubbor och vattenkoppar måste ju göras rent lite för sig.


Vi kallade in hela personalstyrkan både lördag och söndag. Så hyrde vi industrimaskiner. Högtryckssprutor, vattendammsugare och lite annat. Klockan sju i lördags körde vi igång. Erica fattade tag om högtrycken. Hon är ju van vid den normalstora högtrycken som vi har i stallet så jag tror hon blev lite förvånad över den hyrda... I vilket fall så flög hon tvärs över gången när vattnet kom på. Det var bra tryck i dom grejorna!


Tidig eftermiddag på lördagen var hela stalldelen färdigtvättad. Det har aldrig gått så fort att få rent inredningen. Personalen dammsög vatten och fixade lite annat städ. På söndagen fick de som jobbade spreja på virkon som är ett bakteriedödande medel på alla stallytor.


Det var nog den bästa och mest effektiva sommarstäd vi någonsin gjort!


Den här veckan är jag hästvakt åt min fina Picador som är på bete. En så gammal häst (27 år) behöver lite extra tillsyn så varje dag får han komma in i stallet en stund och äta lite extra foder och ses över. Idag fick han komma in mitt på dagen. Han såg mig redan när jag var tvåhundra meter från hagen och kom traskande mot grinden. När jag hade kopplat på grimskaftet var det bara att försöka hålla jämna steg mot stallet. Rasmus var med och var tvungen att springa för att hinna med. Ska vi springa, verkade Picador undra och så började han trava.


Vi utfodrade, borstade och bjöd på lite extra godis. Sen fick han gå ut i hagen igen. Han knatade direkt bort i den andra änden av sin hage för att kolla att stoflocken var där den skulle. Sen kom han tillbaka och ville ha lite mer godis.


Jag kommer ihåg en sommar när han precis fyllt tre och jag hade honom på bete vid den nya anläggningen vid Jälla som var under byggnation. Han gick på den äng som är nuvarande vinterhagen för våra ponnyer. Där hade bara kossor betet förut och vi hade fått förbereda hagen genom att slå ner stolp och rulla upp gammal taggtråd.


Jag skulle ta in honom för att sköta om honom litegrand. Precis när jag gick mot hagen såg jag Picador gå fram emot en stor sten och sänka huvudet för att titta på något. Så flög han rakt upp i ett stort språng och fnös högt. Efter en stund gick han fram igen och sänkte huvudet på samma sätt. Och så flög han rakt upp i luften och sprang runt i några galoppsprång.


Han hade blivit ormbiten! Vi såg ormen och förstod direkt vad som hade hänt. Picadors favoritsyssla som unghäst var nämligen att leta upp bra pinnar som han kunde bära runt i munnen. Han brukade ta fart och sen dänga till de andra hästarna med pinnen för att få dem att röra på sig. Den här gången hade han letat upp fel pinne...


Den där dagen hade jag kameran med mig och tog ett par bilder i hagen. Man kan se på bilderna att Picador har börjat svälla upp en bit bakom mungipan. Men det var bara början.


Det är inte helt ovanligt med ormbett elelr jordgetingbett på sommaren. När hästarna går i högt gräs så kan de få bett antingen i benet eller vid munnen eftersom de går med huvudet i marken. Det brukar se ungefär likadant ut med svullnad och värme.  


Det brukar inte vara någon fara med bett på häst men är det orm så tycker jag att man alltid ska ringa och rådfråga veterinär. Även om den omedelbara svullnaden ger sig så händer det att giftet påverkar inre organ. 


Jag är glad att jag gjorde ringde veterinär där gången när Picador blev biten. Förmodligen fick han i sig mycket gift för den lilla svullnaden som syns på bilden spred sig snabbt och snart var hela huvudet svullet och liknade mest en ballong.


Picador hängde med huvudet och dreglade och hade svårt att andas. Så det blev behandling med bland annat kortison och efter ett par dagar var han precis som vanligt igen även om han fick ta det lugnt ett tag.


Ormgrejen fick honom däremot inte att sluta leka med pinnar. Den leken och flera andra höll han fast vid många år framöver. En annan lek som han gillade var att stå och vänta på att någon av kompisarna i hagen skulle bli sugen på att rulla sig. Så fort en häst la sig ner på marken tog han sats och galopperade i full fart mot den och hoppade sen i ett snyggt språng över den stackaren.


   

Av Ulrika Pernler - 1 juli 2011 16:39

Hej! År 2001 köpte vi en liten flock med hästar från Jan Johannesson på Gotland. Som ni vet så var det inte första gången vi tog hem ett gäng "Gottisar". Under åren så har det funnits någonstans mellan tjugo och tjugofem fina ridskolehästar som härstammat från Gimmic och Axi i huvudsak och som föddes i frihet i den stora lösdriften på Gotland hos Jan. Friska, starka och sunda har de varit Gotlandshästarna, men de har också haft litegrand av "vildhästen" i sig, speciellt vid inridningen.


Nåja, 2001 kom tre små ponnyer med färjan till fastlandet. De hette O'boy, Drutten och Saffran och var alla födda 1997. Till skillnad från de tidigare hästarna från Jan som de flesta varit efter halvblodshingsten Gimmic så var dessa efter welshhingsten Axi RX 70.


Vid den tiden behövde vi ponnyer av lite mindre storlek och det verkade lovande med den nya hingsten eftersom de tidigare Gimmic-hästarna tenderat att växa över ponnymåttet.  


Jag tilldelades huvudansvaret för Drutten som "inridningshäst" och vad jag minns så skulle Therese ha ansvaret för O'boy och Linda eller Erica för Saffran. Den första veckan lät vi ponnyerna acklimatisera sig ute i hagen. Därefter var det dags att börja hantera dem lite försiktigt. Tränsa, leda och så småningom longera och förbereda med sadel för uppsittning.


Vad det gällde Drutten så blev perioden hos oss på UPK väldigt kort. Redan efter ett par dagar uppvisade han klara symptom på fång och vid undersökning så visade det sig att han förmodligen haft problemet tidigare. Kanske var det russblodet i honom som spökade. Han blev i vilket fall inte kvar på ridskolan utan byttes så småningom ut mot en annan ponny. Det kan ha varit Donn, men jag är inte helt säker.


Invänjningen av utrustningen gick bra med de andra två hästarna. Vi var ju vid det här laget vana vid att hantera och skola in "Gottisar" så ett och annat utbrott a la rodeohäst var inget som upprörde oss.


Snart var det dags för uppsittning och vid det laget skulle det komma att vara Saffran som utmärkte sig... Det där med att ha någon på ryggen var inte precis vad han hade tänkt sig.


Vi följde våra rutiner med longering och sedan hjälptes vi åt att vänja hästarna vid rörelse i det yttre synfältet genom att stå på sidan från marken och på pall och vifta med armarna, vi strök med handen längs bakdelen och ryggen och det hoppades upp och ner från pallen. Nästa steg var att luta sig över sadeln och så småningom lägga tyngd över ryggen genom att ligga på mage i sadeln.


Sedan kom det "kritiska" momentet att lägga över benet och sätta sig i sadeln. Något framåtlutad över hästen för att inte skrämmas med rörelser och tyngd.

Det var då Saffran tog fram "vildhästen" i sig och exploderade. Jag tror det var Linda eller Erica som satt där uppe första gången men det tog inte många sekunder innan hon fick smaka på spånet i ridhusbotten. Så fortsatte det.


Det var bara att backa lite igen och fortsätta öva att hänga över ryggen och flaxa med armar och prassla med grejor.


En dag tyckte vi att Saffran var mogen för uppsittning igen. Therese skulle vara "pilot", Gabbi skulle hålla i longerlinan och jag skulle hålla i foten på Therese när hon satte sig från hängande till sittande position.


Vi longerade en stund och sedan fick Therese prova att ligga på magen ett par gånger över sadeln. Saffran såg skeptisk ut men skrittad runt med henne på spåret.


Okej, då var det dags. Vi ställde upp ponnyn på medellinjen. Jag fattade tag om Therese:s underben och hon tog försiktigt tag i framvalvet och bakvalvet med händerna. Gabbi höll i linan. Försiktigt lyte jag henne i läge för att hon skulle kunna föra benet över bakdelen och sedan satte hon sig sakta ner i sadeln med överlivet lite framåtlutat. Saffran stod helt stilla.


Vi andades ut. Så skulle vi prova att skritta några steg. Någon av oss gjorde en liten försiktigt smackning... PANG! Så bar det av. Linan löpte snabbt ur handen på Gabbi som trots allt gjorde allt hon kunde för att hålla emot. Jag stod hjälplös kvar och såg på. Men det var nog värst för Therese.. för hon satt ju på... åtminstone några långa sekunder innan hon efter ett jättelikt bocksprång for i en vid båge upp bland takstolarna och sedan landade med en dov duns i spånet.


Vi hörde luften pysa ur hennes lungor och Saffran drog iväg på egna äventyr. Therese låg en liten stund på rygg och drog sedan in ny luft och reste sig upp.


Efter det fick det bli en liten vila för Saffran och sedan gjorde vi helt enkelt en omstart. Så småningom gick det faktiskt bra att börja rida honom och några månader senare fungerade han som vilken unghäst som helst.


Det har gått tio år sedan Therese:s luftfärd och Saffran är en omtyckt ridskoleponny som går med elever på alla nivåer. Nuförtiden busar han i princip bara om han blir riktigt laddad på tävlingsbanan men så är han också fjorton år.


I tävlingssammanhang syns Saffran mest på hoppbanan. Han kan sin sak även om han med åren blivit lite bekväm och kan passa på att stanna på tävlingshinder om ryttaren inte är med och rider. Han är en bra "första" tävlingshäst på det viset för ju mer rutinerad ryttaren blir desto fler framgångar kommer på banan.


Saffran har också tävlat en hel del dressyr och kan ibland "glömmas" bort i dressyrsammanhang. Bland annat har han tävlat upp till LB dressyr med Linnea W och varit laghäst i de Allsvenska serierna i både division III och division II.


Det är alltid roligt att minnas tillbaka när det gäller de ridskolehästarna som varit med länge i verksamheten. Även de hästar som alltid känns trygga och som man nästan tar för givet har varit unga och busiga en gång i tiden.


         

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards