Hej! Många ston behöver stort utrymme för sina egon. Nu vill jag inte generalisera, men ofta är det så att ston är tydliga med att tala om hur de vill ha saker och ting och det är inget fel med det. Jag gillar faktiskt hästar som är tydliga. Dessa är bra mycket lättare att förutsäga än sådana som inte gör något väsen av sig förrän "hinken svämmar över". 

På ridskolan har vi idag bara fyra ston av totalt fyrtioen ridskolehästar. Anledningen är att våra hästar måste ha tålamod att hanteras av många olika människor som i många fall inte ännu lärt sig läsa av hästar ännu och då är valacker ofta lite enklare.

Ett av våra fyra ston är Lola E. I år fyller hon fjorton år och hon är född hos Erik Eriksson vilket också är anledningen till bokstaven "E" i hennes namn. Syster till våra övriga "E-hästar". Lola är en fantastisk häst på många sätt och vis. Hon kom till oss 2004 som sexåring. Då var hon bara lite riden och vi satte henne i utbildning ett tag innan hon fick gå in i riskoleverksamheten. 

Som unghäst så hade hon lite jobbigt att hushålla med sin energi och sina stora gångarter. Hon rörde sig stort och hoppade stort samtidigt som hon var väldigt känslig för hur ryttaren följde med och vi funderade väl en del på om det kanske var lite väl "mycket häst" för ridskoleeleverna. Men hennes äldre bröder Lemans E och Big E hade vid det laget funnit sig väl tillrätta på ridskolan så naturligtvis ville vi vänta och se om hon skulle bli lite "latare" med tiden. 

Lola har alltid varit ett sådant sto som aldrig någonsin blir "stoigt". Möjligtvis kan hon känna sig något trög i kroppen under en kort period på våren. Men annars är hon alltid förnöjd och tar sig an alla uppgifter hon får. Som fjortonåring har hon också lärt sig att spara lite på krafterna precis som vi trodde för sisådär åtta år sedan när hon fortfarande var grön. 

När man har en sån fin häst i stallet så är det klart att den ska få möjlighet att komma ut på tävlingsbanorna också och visa upp sig. Lola har tävlat och tävlar mycket i dressyr med olika ryttare på ryggen. Hon har startat upp till Medelsvår B:4 som är en dressyrklass där man rider hästen med kandarträns (se bilden ovan) och där det ingår skolor och galoppombyten bland annat. Hon har också klarat kvalgränsen för att få starta nationellt. Lola ingår ofta i klubbens dressyrlag från Division III till division I och hon har under åren tagit med sig många rosetter hem. 

Idag är många hästar avlade för att gå antingen hoppning eller dressyr. Men Lola hoppar gärna som omväxling. Senast i höstas gick hon med i division II laget i hoppning där höjderna var upp till 110 cm. 

Lola är verkligen en ovanlig häst. Stillsam i stallet, lugn, och trygg för nybörjaren, kunnig för den som ridit längre och inte minst en fantstisk läromästare för den som tävlar. En ovärderlig häst helt enkelt.

En tidig försommarmorgon stod jag i sommarhagen när hästarna släpptes ut och när Lola gjorde entré i hagen reste hon sig högt på bakbenen och stod så länge medan de övriga hästarna galopperade förbi med sikte på grästuvorna. Jag blev så glad att jag hann dra  upp kameran och knäppa några kort. Jag brukar alltid säga att Lola är lite tystlåten och inte så gärna ställer till väsen. Men den där morgonen visade hon upp sig och hon är verkligen både stor, vacker och kraftfull.