Hej! Det kommer sådana där dagar när man känner sig lite gammal som ryttare. Som tjugoåring fanns det inget roligare än att hoppa upp på en treårig häst och bocka runt i padocken. Jag minns den gången jag skulle sitta upp på min fyraåring och samtidigt som jag lyfte benet över  bakdelen så tog han ett stort skutt framåt. Så när jag landade satt jag flera  decimeter bakom sadeln eller helt enkelt på korsets högsta del. Så bar det av. Hela långsidan satt jag där på korset (hästens bakdel) medan han bockade hit och dit. Jag nådde precis att hålla längst ut i tygeln men kunde varken stanna eller styra... Sedan kom kortsidan och jag  var klok nog att släppa taget. Jag landade i ett rökmoln rakt på baken i spånet och såg hästen bocka vidare. Jag reste mig upp och dammade av byxorna. Jädrar vilken krater det blev i ridhusbottnen, tänkte jag. Så stegade jag ut i stallet för att  be alla mina kamrater att komma och titta på hålet. Det var minsann nåt att skryta om. Sen ställde jag upp hästen på medellinjen igen. Satt upp och landade i sadeln som man ska och så red jag klart passet. 

Idag låter jag någon som är tjugo år rida om det är en treåring som ska motioneras. Jag är fullständigt klar med den där kamikazeperioden. Samtidigt tycker jag ju att det är så roligt att utbilda unghästar. Men man får väl dela med sig helt enkelt :)

...och så känner jag mig lite gammal...

Men så tänker jag åt andra hållet. Att ridning är ju något som man verkligen kan hålla på med hela livet. På många olika nivåer och i olika utförande. Åh, vad det är roligt. 

Titta bara på Ulla Håkansson, hon fyller sjuttiofem år i år och rider fortfarande de höga klasserna i dressyr. Fast jag brukar säga att Ulla, hon måste vara en ridsportens "Stenmark". En övermänniska. 

Idag satt jag och surfade runt bland lite olika hästfilmer och så hittade jag den här. Mannen som rider är hästens ägare och han är åttiofyra år.Titta på den fantastiska uppsittningen. Den ni!