Hej! Måndag och fortfarande strålande väder. Inatt blev det en hel del kallgrader och marken frös på ordentligt. Det är rätt så bra faktiskt när det växlar mellan varmt och kallt för då blir det inte så blött och klaffsigt utomhus. Marken hinner liksom vila lite mellan smältningarna. På dagen kommer solen och trots att det var tio minusgrader nyss så börjar det droppa från taken.

Någon dag ska jag gå ut i hagen och fotografera hästarna när de står och solar. Så här års tror jag vitaminreserverna kan behöva fyllas på efter den mörka vintern och hästarna vet verkligen hur man gör. Det blir alldeles lugnt i hagen och de står där och blundar och låter solen värma upp deras hårrem.

Idag när jag satt hemma och jobbade så kom jag att tänka på en av mina gamla hästar, Tornado. Han var en svart halvblodsvalack född 1990 och jag köpte honom som treåring. Jag kommer ihåg att jag tittade på honom, såg den där enormt fina bläsen och svarta hårremmen. Så red jag fram och tillbaka i skritt längs en allé med ledare eftersom han inte var sutten på men inte inriden ännu. Sen slog jag till och några dagar senare var han hemma i stallet.

Tornado- bara namnet var ju helt rätt för mig som gillar hästar med klös i.

Jag ställde in Tornado i boxen bredvid Picadors och de blev genast vänner. Efter några dagar började jag arbeta med honom. Från marken först men så småningom också uppsuttet. Målet var att kunna visa honom på kvalitétstävlan som fyraåring. Jag kan inte minnas att det var några stora problem med själva inridningen utan det var nog som det är med unghästar.

Det visade sig dock ganska snart att det inte bara var Tornados bläs som var förvillande lik Ferdinands i "Ferdinand och korkeken". Det var nog snarare hela hans personlighet. Tornado var en häst som gillade att ta det soft. En sk i taget och gärna i ett lugnare tempo.

Däremot så fanns det en "hemlig" växel i hästen. Den lade han in lite när han hade lust och då vart det fart vill jag lova. Både framåt och uppåt och lite hit och dit. Ja, alla som har suttit på Tornado har också suttit av ofrivilligt någon gång. Men så när han var klar med avkastandet för dagen så lade han in den lugna växeln igen. Det var ju tur att han var så otroligt söt för man kunde liksom aldrig bli riktigt arg på honom. Trots näsblod och ömma knän.

Den där hemliga växeln var ändå något som jag hoppades på i det längsta. Hur skulle man få en halvfartshäst att lägga i en växel som man visste fanns där men som man inte kunde styra över? Tornado var en sån fin häst och jag ville så gärna visa upp hans fina trav och galopp för en dressyrdomare.

Vi jobbade ihärdigt vidare. Jag hoppade honom mycket för att locka fram hans lekfulla sida. Han bockade en hel del på de där träningarna. Först kom själva hindret och sen kom det en lång radda med bocksprång. Så jag måste säga att jag fick valuta för pengarna. Jag måste ha varit i luften mer än på marken och det är väl vad hoppning går ut på?

Som femåring startade han några LA klasser med godkänt resultat men utan den där egentliga viljan. Vi tränade vidare över vintern och startade igen som sexåring. Någonstans där började jag känna att vi strävade åt olika håll. Jag var ju helt klar med vad jag ville och det var på något sätt Tore också. Vi ville olika.

Där någonstans får man släppa sin stolthet eller envishet eller vad det nu är och lyssna på sin häst. Vi tyckte ju så mycket om Tore men någon Tornado var han helt enkelt inte. Så klart att han skulle få göra något annat. Så Tornadon fick komma till en yngre tjej som skulle ha sin första stora häst och tävla i de lättaste klasserna. Förmodligen skulle det bli en hel del luktande under en korkek där också.

En dag var det dags att vinka adjö av fina lilla Tore som rullade iväg i en trailer på nya och mer passande äventyr. Det kändes helt rätt för man ska inte göra en häst till något den inte är och jag håller helt fast vid tron att det finns en rätt människa för varje häst och en rätt häst till varje människa.