Hej! Idag har Sara och jag varit på Dressyrdomarkurs på Strömsholm. Vi fick sovmorgon och behövde inte åka hemifrån förrän vid halvåtta tiden. Sara och jag har också lärt oss en massa nya saker under dagen! Viktiga lärdomar helt enkelt och jag tänkte skriva ner dem här innan jag glömmer bort dem. För bortglömda lärdomar är inte mycket att ha. 

Miljömedvetna som vi är så bestämde vi oss för att samåka. Jag tog bilen till Svartbäcken och hittade parkering på Torbjörnstorg. Väl förberedd som alltid så hade jag hela fickan full av femkronor. Det kostar nämligen fem kronor i timmen där mellan 8 och 18 så jag stoppade i en femkrona för varje timme. 

När jag hade stoppat i nio femkronor så stod mätaren på klockan fem. Jag tog upp den tionde femkronan och precis när jag skulle stoppa i den så spottade maskinen ut min biljett... Men vad nu då? Jag tittade mig omkring och fick den där känslan av att vara med i dolda kameran. Den får jag ofta. Eller som Björn sa en dag ; Det känns som vårt liv är en film... 

Jag stoppade i den sista femkronan och tryckte ut biljetten. Så lade jag båda biljetterna i fönstret och skrev en liten lapp till lapplisan; Jag har faktiskt betalt ända till sex... 

Lärdom; Om jag fått böter när jag kom tillbaka så var det i alla fall inte mitt fel! 

Sedan begav jag mig nedåt gatan för att träffa på Sara eftersom det var i hennes bil vi skulle åka. Sara hade talat om vilken gata bilen stod på dagen innan men det hade jag förstås redan glömt. Jag fick gå på magkänslan och efter att ha gått rakt fram en bit så tog jag till höger och sedan till höger igen och se där! Hundra meter framför mig såg jag Sara stå hukad över bilens motorrum och mecka.  

Lärdom; Lita alltid på din magkänsla!

Efter lite oljekoll, utbackning från parkering utan att krocka samt allmän förvirring så var vi på väg. I god tid dessutom, vilket skulle visa sig vara lönsamt längre fram på vägen. Sara och jag babblade på och plötsligt var vi  förbi Västerås och svängde mot  Strömsholm. Jag ska erkänna att den sista biten av vägen har jag aldrig åkt trots att jag varit på Strömsholm minst hundra gånger. Men magkänslan var rätt och vi kom fram. 

Lärdom; Alla vägar bär till Rom! 

Väl framme så skulle vi hitta samlingsplatsen vilken var Ridsportens Hus. Dit har jag skickat många brev och mail men jag har aldrig varit där. Vi antog att det kunde vara vid knytpunkten och gick dit och ryckte i dörren som naturligtvis var låst. Hmm, mot Röda ridhuset då tänkte vi och gick ditåt. Men där var det tävlingar och inte något Ridsportens Hus i sikte.

In på markan för att fråga efter vägen då, tänkte vi handlingskraftiga som vi är. Dessutom var det fortfarande sjutton minuter kvar tills kursen skulle börja. Precis när jag skulle fråga damen i kassan efter vägen så fick vi syn på en bekant som kom bärandes på vårt fika och kaffe till kursen. Härligt! Bra tjejer reder sig. 

Vi fick en snabb vägbeskrivning och dessutom fick vi allt fika eftersom vår bekant skulle åka iväg och leta efter övriga kursdeltagare. dessa verkade också var ute på okänt vatten. 

Jag ska erkänna att det enda jag kunde minnas av vägbeskrivningen var att vi skulle åka till ett fyrvägskors. Vi hoppade in i bilen och åkte ner mot Strömsholms djursjukhus med siktet inställt på fyrvägskors. 

Lärdom; Lyssna bättre! 

Tja, vi åkte till vägens ände och hamnade i något som såg ut som ett övergivet bostadsområde i en skräckfilm. Att det var svarta moln på himlen och lite blåsigt gjorde inte känslan sämre. Sara drog i en handbromsvändning och vi åkte tillbaka mot var vi kom från. Åtta minuter till kursstart och dessutom allt kaffe i vår bagagelucka. Nu skulle vi väl hamna i onåd...

Efter en liten bit möte vi vår bekant och fick återigen vända bilen för att sedan rulla in på parkeringen vid vårt eftersökta Ridsportens Hus! Jag ska erkänna att vi svor lite över att det inte var skyltat ordentligt. vi han dra ett par ramsor innan Sara såg att det satt en skylt som var ungefär lika stor som husväggen, fast på den motsatta sidan mot var vi kommit ifrån. All heder åt Ridsportens hus och nya glasögon till Sara och Ulrika. 

Lärdom; Man ska inte svära i onödan. De orden kan vara bra att ha kvar till ett annat tillfälle! 

En trappa ned satt alla våra kursare och vi slog oss ned på våra stolar exakt på tiden. Så drog kursen igång med teoriundervisning i skänkelvikning, öppnor, slutor och en massa TR-kunskap och lite annat smått och gott. Som alltid när man har teori så tar tiden slut och exakt en halvtimme för sent trampade vi gasen i botten för att hinna slänga i oss lite lunch innan eftermiddagen i ridhuset. 

Vi stormade in på Gula hästen och alla ställde sig i kön och gjorde sina beställningar. Klockan tickade på. När alla utom en fått sin mat och börjat äta så kom personalen ut och frågade om det inte var vi Dressyrdomare som hade förbeställt mat? Jaha ja, maten skulle visst ingå i priset. Men det var det ingen som vetat. Själv satt jag nöjd med en gigantisk portion pasta och köttfärssås i bästa skolmodell framför näsan och magen kurrade högljutt. 

Vilken sorts mat var beställd var det någon som frågade. Servitrisen svarade utan dröjsmål; Lax! Det var nära att jag ställde mig upp och utropade ett JAAAAA! Jag var så nöjd över min spagetti och tänk vilken överraskning att det skulle blivit fisk till lunch på Strömsholm... Övriga i sällskapet suckade och tittade ledsamt på sina oxjärpar och hamburgare.

Lärdom; Alla är olika men beställ egen lunch för säkerhets skull! 

På eftermiddagen skulle vi vara i Kungsgårdsridhuset. Jag hade packat ner långkalsonger i väskan men var för lat för att ta på mig dem och naturligtvis så frös jag väldigt mycket på slutet. Sara frös hela tiden så hon vann just den tävlingen . I ridhuset tittade vi på fem olika ekipage som red just öppnor, slutor, skänkelvikningar, enkla byten och lite galoppserpentiner. Sara och jag höll våra poänglappar högt i luften och det var ett jätteroligt och mycket lärorikt pass som Cecilia höll.  

Lärdom; Bättre ett par långkalsonger på benen än i väskan!

Framåt femtiden började dock hjärnorna ge upp och det var skönt att avsluta kursen och få åka hemåt och smälta alla dagens lärdomar. Jag måste säga att hemresan gick som på räls och rätt vad det var så stod jag på parkeringen vid Torbjörnstorg och kunde andas ut. ingen böter! Sara, hon drog iväg direkt på Bio. Om inte livet är som en film så får man gå på film!