Hej! När man åker på en hoppträning så är ju ändå oftast målet att man ska hoppa några hinder. Det spelar ingen roll om det är banhoppning eller terränghoppningsträning man åker på. Det finns hinder där och meningen är att de ska hoppas. 

När Picador var fyra år så tog jag med honom till Tierp för att gå på unghästkurs. Jag hade gjort idoga försök att få honom förstå betydelsen av orden ridhäst, inridning och utbildning. Men Picador gick allt som oftast sin egen väg. Det blev liksom aldrig tråkigt med honom. Fast då och då på gränsen till pinsamt, jag var ju arton år och brydde mig om vad andra tycker och tänker. Sånt där går tack och lov över med åren och idag har jag slutat skämmas för länge sen!

Vi tillbringade en vecka i Tierp under Uffes ledning och Picador lärde ut allt möjligt till de andra unghästarna på kursen. Bland annat hur man bryter sig ut ur spiltan ungefär fjorton gånger per  dygn, att  det blir mycket skojigare om man drar om alla andra i uppförsbacken i grustaget, att det är fullt möjligt att tömköras med en människa släpandes på näsan bakom sig i gruset och att man inte alls behöver följa de instruktioner som läraren ger när man har bättre idéer själv. Man kan ju undra vem som var kursledare egentligen, Uffe eller Picador?

Sista dagen skulle vi avsluta med att åka till götbrunna och hoppa på terrängbanan. Detta borde gå smidigt tänkte jag. Efter en vecka borde ju ens fyraåring vara mör och medgörlig. Detta skulle visa sig stämma endast till hälften. Mör i kroppen var han nog men inte det minsta mör i knoppen och det där ordet medgörlig hade han förmodligen aldrig härt talas om. 

Picador lyckades nämligen med konststycket att inte hoppa ett enda av de hinder som förevisades för gruppen. Det försöktes med draghjälp, glada tillrop, högröda ridlärare med viftande armar i hasorna och så vidare. Näpp! Här skulle inte hoppas!

Det sista hindret vi skkulle hoppa för dagen var ett litet uthopp i en nedförsbacke. Uffe var pedagogisk redan då och hästarna fick stå på led uppe på krönet och sedan hoppa en och en och samlas därnere. Såklart att en unghäst vill följa med sina kompisar och de hinder som kommer på vägen dem tar man i farten. ...om man inte heter Picador... Draghjälp, vad var det för ord och kompisar? Han klarade sig minsann utmärkt däruppe på krönet. 

Hela gruppen stod därnere och alla var trötta efter veckan och ville nog bara att vi skulle avsluta och få åka hem och falla i säng. 

Plötsligt fick jag se Uffe komma stegande i sina stora ridstövlar uppför backen. Kliv av hästen, uppmanade han. Så hoppade han upp och red an mot det lilla uthoppet. Jag stod tyst på sidan för inte vågar man prata med någon som är så pass röd i ansiktet... Uffe klämde och blev ännu rödare och Picador stod helt oberörd med framhovarna på kanten. Minuterna gick... Så plötsligt utan ett ord klev Uffe av och stegade nedför backen med ännu större steg. Jag tog Picadors tyglar och tassade efter med Picador på släp. Inga problem att gå nedför backen inte, bara man slapp kliva nedför det där hindret. 

Så var kursen slut och Picador gick snällt in i trailern mycket nöjd skulle jag tro med vad han visat de andra hästarna under kursen. Nu var det dags att åka hem till vännerna i hagen och tala om hur man retar gallfebern på en ridlärare och en hel grupp!

Som ni ser på bilden ovan så behagade han ändå dricka lite ur vattengraven. Han blev väl törstig av allt slitande för att slippa hoppa kan jag tro. Den där veterinären som en gång skrev "fet och envis!" på veterinärintyget visste förmodligen vad han pratade om...