Hej! Igår när jag tittade runt bland lite olika tävlingar så dök Vetlandaortens Ryttarförening upp. Jag klickade in på sidan och fick se kartan över anläggningen. Jag tittade länge och kände igen mig. Till och med vattengraven på gräsbanan var utmärkt på kartan. I den var det en och annan som fick bada under Ponnyridinstruktörskursen som jag gick där sommaren 1985.

Ponnyridinstruktörskurserna var en kopia av Ridinstruktörskursen som gick på Strömsholm men den arrangerades av Svenska Ponnyföreningen som var ett eget organ på den tiden. Yngve Björling som jobbade för SPF  var en av ledarna på kursen och red gjorde vi för bland annat Hans Olof Ottosson och Ingalill Utter så vi fick en fin utbildning. 

Att åka till Vetlanda var däremot inget man gjorde i en handvändning. Det är ungefär fyrtioen mil dit. Förutom jag själv så skulle min klubbkompis Anette följa med. Hennes häst skulle vi hämta hos familjen Gelinder i Nässjö. Tur att man har så fantastiskt snälla föräldrar som på något sätt lastade in ponnyn Victor, all hans mat och utrustning och två damcyklar i en trailer. I den gamla Volvon fick vi in all min och Anettes  packning. Sängkläder, ridhjälmar, stövlar, diverse kläder för sol, regn och storm och så studiematerial förstås. 

Victor var van att åka på resa så han stod så fint. Han brukade alltid trampa lite i vänstersvängar kommer jag ihåg. Men pappa svängde försiktigt. Det var ungefär fem timmars resa med bil och hästsläp. Vi lastade ur Victor en gång på en rastplats ifall han var kissnödig. Men han hade förstås ingen lust att kissa. Tidig eftermiddag kom vi fram till Vetlanda och kunde lasta ur Victor i tävlingsstallarna där han skulle bo under kursen. 

Jag har för mig att vi var nästan först på plats och så fort vi ställt iordning boxen och vattnat hästen så satte vi oss i bilen igen. 

Nu skulle vi hämta Anettes häst hos familjen Gelinder, gamla UPK:are  som hade ridverksamhet i Nässjö. Dit var det fyra mil ungefär och efter resan vi gjort på morgonen kändes åtta mil till som ingenting. Lånehästen hette Zesana och var nog näst intill renrasig arab. 

Tillbaka på anläggningen lastade Anette ur sin häst och när hon var installerad så skjutsades vi till Stadshotellet där vi skulle bo. Det var därför vi hade cyklar med oss. Det var nämligen runt tre kilometer mellan hotellet och hästanläggningen. Så varje morgon cyklade vi till anläggningen för att äta frukost och sedan drog dagens aktiviteter igång. 

Mina stackars föräldrar åkte hela vägen tillbaka till Uppsala efter det. De hade nog åkt runt etthundra mil på en och samma dag. 

Så började äventyret i Vetlanda. Vi cyklade, vi hade stalltjänst, vi hade teorilektioner och ridlektioner. Både för våra lärare men också elevledda förstås eftersom det var vi som var på utbildning. Vi red dressyr, hoppning och terrängridning och vad jag kan minnas var vädret varmt och soligt hela tiden. Det är det ju alltid när man tänker tillbaka. Det var med andra ord hårda men lärorika veckor. 

Sista dagen hade vi programridning och hopptävling. Dessutom tvingade vi våra lärare att göra en barbacka höjdhoppning och de ställde upp! 

Mina föräldrar anlände på den sista dagen och så började hela resan om fast baklänges. Först skjutsades Zesana hem till Nässjö och sedan packade vi in allt från hotellet och därefter från stallet. Sist in i transporten var Victor och så började resan hemåt mot Uppsala. 

Vi hade gjort oss förtjänta av lite vila!

Ett par år senare var det Gabbis tur att gå Ponnyridinstruktörskurs i Vetlanda. Hon följde upp med ponnyridinstruktörskurs II i Mjölby året efter. Så mina föräldrar fick göra den häsrliga resan ännu två gånger. 

I vetlanda gjorde Gabbi den klassiska vattengravsdykningen med sina nya läderrridstövlar på. Eftersom hon tävlade mycket fälttävlan så skulle hon få förevisa för sin grupp hur man hoppar vattengrav. Man ska aldrig göra sådant! Hon dök rakt ner i betongen och rörde sig som någon som blivit överkörd av en ångvält under två veckor framåt. Stövlarna torkade heller inte så varje morgon fick hon dra på sig blöta läderstövlar och välkomna en ny dag på utbildningen.

Själv gick jag Ridinstruktörskursen på Strömsholm. Resan dit var en bråkdel så lång men kursen var minst lika hård och det fälldes en del tårar och användes en hel del skavsårsplåster för trasiga hälar och trampade tår. Men vi härdades och lärde oss massor!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...