Hej! I år har vi ju lite reducerade beten på grund av att man grävt för vatten och el till det nya villaområdet som ska ligga på grannfastigheten. Den grävda marken måste vila. Istället har vi fått bättra på fodertillgången med höhäckar och där har hästarna fri tillgång till hösilage. Det är populärt att stå där och äta! Väldigt populärt! 

Fri tillgång betyder att hästarna själva får tillgodose sitt behov av att äta. Hästarna är väldigt snälla mot varandra och vi har tillräckligt många häckar för att alla ska ha plats att äta samtidigt. Så det äter hösilage en stund och så betar de gräs en stund, sover, leker och äter lite till. I alla fall de flesta. 

Det finns en väldigt söt skäck i flocken. Han gillar att klä sig snyggt och har flera olika outfits! Han har dessutom knotallergi så han behöver sina kläder. 

Vad han däremot inte behöver är att äta för mycket eftersom han är begåvad med en trevlig och klädsam rondör sedan födseln. Men så där är det med hästar överlag tycker jag, de som behöver äta är inte så värst intresserade och de som inte behöver äta gör inget annat än letar saker som kan passera genom matsmältningskanalen. 

Nemo gillar att äta och han är bra på att var söt! 

I morse när jag kom till stallet sa Lisa att det blivit ett rätt så stort hål på Nemos snygga dress. Just nu har han en overall som träs på framifrån och sedan täcker hela den runda kroppen tills bara svansen sticker ut lite därbak. Den är både snygg och bra och liksom strömlinjeformad. 

Jag lovade att göra ett försök att laga och dressen togs av. Det var då Nemos allra nyaste form uppdagades. Jag tror väl aldrig jag sett Nemo så tjock, sa Gabbi. Hjälp! Fri tillgång i denna ponnys öron måste ha uppfattats som ät till du spricker. Globen ligger i lä! 

Jag tog hem dressen och satte mig framför symaskinen. Ganska snart insåg jag att dressen bestod av fler revor än hela bitar så jag sydde och sydde. Aldrig kan väl en lekfull kamrat gjort alla dessa hål? Nej, jag tror helt enkelt dressen spruckit under trycket av en hösilageätande ponny. 

Vi får allt ta ett snack med Nemo om det här med fri tillgång... 

Hej! Här om dagen träffade jag en bekant som påminde mig om en sommarkväll för många år sedan när vi skulle släppa ut hästarna på ridskolan för kvällen. Jag hade sagt till henne att titta lite extra för strax skulle vi ha en rymmare. Mycket riktigt någon minut senare så böjde Neuthron smidigt på benen och gled under den nedre tråden på staketet och så var han lös. Så där gjorde han alltid för att kunna norpa i sig lite extra gott gräs utanför hagen. Inte för att han behövde det egentligen för han hade alltid ett imponerande magomfång. 

Neuthron var inte bara en buse när man släppte ut honom. Han gjorde exakt likadant när det var dagas att gå in om dagarna. Medan de andra hästarna köade lugnt och väluppfostrat utanför stalldörren så brukade han smita under trådarna och ta en genväg genom buskagen. Sen sprang han längs med stallet och kände på dörrarna med tänderna. Han gav sig inte förrän han fick upp någon dörr och så sprang han in i stallet och rakt in i någon annans box för att hinna äta lite extra mat. 

Han hade så klart mat i sin egen krubba men den sparade han tills vi hade fått tag på honom och så kunde han äta den i lugn och ro, nöjd med vetskapen om att han stulit lite extra käk idag också!

Lilla Focus brukade rymma ungefär två minuter efter att vi stängt grinden till hagen. Han kollade noga så att ingen såg honom och så tassade han på tå förbi stallet och in i foderladan. Där kunde han ställa sig mitt i hölasset och stå och käka hö hela förmiddagen tills någon råkade komma in i ladan för att hämta foder. 

Ponnyer är extra bra på att lära sig att rymma. Jag tror det är för att deras mage hungrar mer än magen på en häst. Mottot "äta för att överleva" är ett motto gjort för ponnys. Sen är ju ponnyer dessutom begåvade med extra små öron som gör det svårt för en grimma att stanna kvar. O'boy, Monarch, Moki och Tiffy till exempel är ponnys med mycket små öron och som lärt sig dra fördel av detta. 

O'boy passar ofta på att klä av sig grimman efter att ha intagit sin eftermiddagsmat. Om stalldörren är öppen brukar han bege sig till någon av sommarhagarna som ligger vid dressyrbanorna. Monarch däremot gillar att ställa sig på gräsmattan framför stallet när han blir sugen på mellanmål. Tiffy brukar mest vandra omkring och städa i stallgången. Det finns ofta någon god liten hötapp eller hästgodis som ligger kvar där. 

Vad som händer om Moki kommer lös ska vi inte tala om. Eller rättare sagt så har vi talat om det vid ett flertal gånger och vi har också bildbevis...

Den gemensamma nämnaren för en ponny på rymmen är att de aldrig någonsin skäms för att de rymt eller ställt till med oreda. De bara spetsar de d är små öronen och så smälter man. Nu är alla små söta ponnyer på sommarbete och då behövs det inga rymningar för där kan man äta dygnet runt. 

Jag har alltid fått hära att hästar har för liten hjärna för att räkna ut saker och ting. Men det där tror jag inte ett dugg på!

Så kommer dagen. Det gör den alltid till slut. Det är två gamla hästar som kliver på transporten på morgonen. Den busiga äventyrslystna blicken som fanns när två femåringar klev av på stallplanen för arton år sedan har bytts mot en klok och djupare svärta. Som brunnar.

Gamla hästars ögon. Bard och Calippo.

Jag har sett dem hela vägen från den första dagen hos oss till den sista- idag. Det känns  som det gått både långsamt och fort. 

De har haft ett sånt bra liv på ridskolan. Uppmärksamheten, smekande små händer i vinterpäls, viskande ord i luddiga öron och mjuka borsttag över ryggen. 

De har gått ridlektioner men också tävlat och  de har sprungit många, många ärevarv. Inte bara med rosetten i tränset utan också med något litet barn som fattat sin allra första galopp eller hoppat sitt allra första språng. 

De bästa lärarna! Inte bara för hur man ska stanna eller svänga eller komma över ett litet hinder. Utan framför allt hur man kan kommunicera utan ord. Människor använder gärna för många ord och har tappat bort sina andra förmågor. Men tillsammans med hästarna hittar man tillbaka dit. Om man bara lyssnar istället för att prata. 

För dessa två hästar har det varit självklart att få vara kvar på ridskolan ända till den sista dagen. De har behövt rutiner, vanor och trygghet och också den speciella omsorg en gammal häst kräver. Vi har känt dem utan och innan och vi har lyssnat. 

Vi tackar dem av hela vårt hjärta för allt de lärt oss och vi glömmer aldrig.

Senare på förmiddagen är det full fart i stallet. Hästar går på rad ut i skogen med barn som har sommarlov på ryggen. I stallet lyfter en liten flicka bakhoven på en häst för att kratsa och en annan sadlar en häst som är så stor att hon får hålla sadeln nästan ovanför huvudet. 

Hästarna hjälper oss att växa! Vi tror att vi tar hand om dem men de tar också hand om oss! 

Hej! Bålgetingarna trivs under nocken på mitt tak och då och då stöter man på en inomhus om fönstret varit öppet eller så. De är oftast rätt så fredliga och långsamma så vi är rätt så bra kompisar. 

Men stora är dom... Jag hade ingen tändsticksask men en ask halstabeltter. Man brukar ju alltid jämföra monster av den mindre sorten med en ask bredvid så det gjorde jag. 

Jag har faktiskt haft en dispyt med bålgetingar en gång. Fast jag antar att jag får skylla mig själv för det. De hade byggt ett stort bo i vår halmkärra och de var inte helt nöjda med att vi människor gick in och ut där för att hämta halm.  Därför bestämde jag mig för att vänta tills alla getingar var hemma i boet och sedan tänkte jag slå till med en stor plastpåse till hands. 

Vid middagstid var det dags. Jag tänkte att getingarna säkert satt därinne och surrade om dagens händelser och käkade vad de nu käkar. Så jag smög in i släpet med en påse. Sakta, sakta höjde jag påsens öppning mot boet och så blixtsnabbt omslöt jag boet och stängde till påsen. 

Jösses vilket liv det blev på middagen därinne och det var inget förnöjt surrande som hördes utan ett skrän av arga bålgetingar. 

Det var då getingväktarna kom till undsättning. Tre stycken var det och de gick till omedelbar attack mot handen som höll i påsen. 

Min hand!

Ett, två, tre bålgetingstick och så var det över. 

Aj ,vad ont det gjorde. 

Snart svullnade handen upp och antog formen av en sån där sjukhushandske som nån fyllt sprängfull med vatten. De andra i stallet tyckte den såg hemskt rolig ut och de skrattade rått. 

Men jag ska säga att den eftermiddagen åkte familjen och jag till Gröna Lund och där var handen i sitt rätta element bland gycklare och andra pajasar. Dessutom gick det utmärkt att åka bergochdalbana med den stora handen. Jag höll den lite utanför vagnen och den svala luften gjorde smärtan lite mer uthärdlig. 

Vad jag lärde mig är att det aldrig går att fånga riktigt alla getingar från ett bo i en och samma påse! Det var en smärtsam erfarenhet! Så var det med det!

Hästarna som den här bloggen egentligen handlar om tycker det är skönt med sommaren och njuter i hagarna. Eftersom vi har mindre betesmarker i år så har vi ställt ut foderhäckar där hästarna har fri tillgång till hö. Det är populärt! När man är så mätt att man inte kan klämma ner ett enda strå till så kan man istället stå vid maten och sova. 

Jag måste också visa att de fina Krolliljorna har slagit ut hemma hos mig. De är mina absoluta favoriter. I år är de lite blekare än vanligt dock. Kanske på grund av att de känner sig utspädda efter allt regn...? Ja, vem vet.

Hej! För ett tag sen kom det in två av varandra oberoende önskningar till bloggen att få veta lite mer om hur vi gör när vi bestämmer oss för att köpa en ny häst. Vilken häst väljer vi och varför och hur vet man att det är rätt  häst för verksamheten?

Detta är något Gabbi och jag brukar prata en hel del om när vi åker och har föreläsningar för ridskolor om just ämnet ridskola. För rätt hästar i verksamheten är naturligtvis en av de viktigaste anledningarna till att en ridskola kommer att fungera och eleverna vill stanna kvar. I vår personalgrupp brukar vi tillsammans titta på och bestämma oss för de hästar som köps till ridskolan. Det är skönt att vi i personalen har frihet att välja hästarna eftersom det också är vi som står i manegen och undervisar. 

Nu har vi under många år haft ett jättebra samarbete med ett par olika personer som vi känner väl och som hjälper oss att hitta och få hem hästar av den sort som vi vill ha. Vi köper ponnys från ett ställe och hästar från ett annat. Under många år köpte vi ponnys från en uppfödare på Gotland vilket fungerade jättebra. Därifrån kommer bland annat Calippo, Saffran och Oboy.  Vi hade också ett mångårigt samarbete med en uppfödare i Skåne och därifrån kommer bland annat Lola, Kalle, Poppe och Lemans. Men olika ridskolor har naturligtvis för dem väl fungerande system.

På Uppsala Ponnyklubb finns som ni vet främst valacker. I den fyrtioen hästar stora skaran finns idag endast tre ston. Anledningen är att vi av erfarenhet tycker att valackerna oftast har ett jämnare temperament som passar ovana elever bättre. Det blir också lugnare i hagarna då våra hästar går tillsammans i stora flockar. Men det är klart att det finns massor av trevliga och jättefina ston också. 

Idealhästen vid ett inköp till ridskolan är om jag får säga det själv en valack på fem till åtta år med egen motor men samtidigt lugn och klok. Han ska ha en någotsånär  korrekt exteriör (den perfekta hästen finns inte) och lagom stor gång. Att inte köpa hästar med för stor gång är viktigt. De blir svåra att sitta bekvämt på, rida fint och kommer att slitas i ridskoleverksamheten. 

Det har också visat sig att de hästar som får växa in i verksamheten i lugn och ro fungerar, håller och blir kvar medan hästar som köps in i äldre ålder ofta har svårt att anpassa sig till många olika ryttare samt får sämre hållbarhet. 

Hos oss är det jätteviktigt med en lång inskolningsperiod för alla nya hästar. Man får räkna med runt tre månader och ännu mer för en unghäst. Det har flera olika anledningar. Dels blir det alltid en stor omställning för hästen att flytta och byta ryttare. Det blir också nya underlag att gå på och nya rutiner att följa. Hästen måste få anpassa sig i lugn och ro. 

Det finns en stor och viktig säkerhetsaspekt också. Då man inte känner en häst så känner man inte heller till om den har vissa egenskaper. Det kan ju vara så att en häst oavsett ålder och bakgrund är bakskygg, blir rädd för ljud, bockar när den landar efter hinder eller liknande och det skulle kunna bli katastrof ifall man stoppade in en häst på lektion utan att först känna den ordentligt. Därför rids våra hästar alltid av personal under den första tiden och när vi anser att de fungerar säkert under en instruktör även vid lektionsridning så börjar vi sedan skola in hästen med de duktigaste eleverna på träningsgrupper. Därefter klättrar hästen nedåt i nivåerna sakta men säkert. Det händer någon gång också  att man ser på vägen att hästen inte kommer att fungera i verksamheten och då måste man avveckla den istället. 

Något som vi alltid jobbart hårt med är att ha en bra åldersfördelning på våra hästar. Här kommer en del matematik in :) För att ha en väl fungerande hästbesättning på en ridskola så krävs det att man håller en jämn fördelning på åldern bland hästarna. De äldsta hästarna har kanske börjat bli gamla och går lite lättare lektioner medan de medelålders är som bäst och de yngre är ridskolans framtid om man ska ta det kort. Vi har idag en bra åldersfördelning bland våra hästar. En femåring och fyra hästar som är över arton år. Resterande trettiosex hästar är mellan sex och sexton år.  

Jag kommer ihåg en gång för säkert tjugo år sedan när jag var på en föreläsning som hölls av en av Sveriges kända hästkarlar. Han driver en stor framgångsrik ridskola och föder också upp väldigt fina hästar. Det var en bra föreläsning men jag glömmer ändå aldrig en väldigt konstig sak som han sa och som jag genast reagerade på. Han hade nämligen på sin ridskola drygt fyrtio hästar precis som vi och han påstod att han aldrig bytte ut mer än en häst om året. 

Jag började genast räkna i huvudet. Det vanligaste är att en unghäst som kommer till en ridskola är ca fem år. Man får nämligen inte använda hästar som är yngre än fem år i ridskoleverksamhet i Sverige. Om man sedan tänker att den nyaste hästen skulle vara fem år och att det kommit en femåring varje år så skulle den äldsta av de fyrtio hästarna vara fyrtiofem år... Ja, det där gick inte ihop sig överhuvudtaget eftersom hästar oftast blir runt tjugo år. 

I verkligheten ser det istället ut ungefär så här; Om man räknar med att de yngsta hästarna är runt fem år och de äldsta hästarna mellan femton och tjugo år så skulle det betyda att man i en besättning på fyrtio hästar behöver byta runt tre till fyra hästar om året. Det skulle betyda att varje häst arbetar runt tio till femton år på ridskolan. Detta är ett medel för ibland har man hästar som arbetar arton år även om det är ovanligt medan det en annan gång varit en häst som bara stannat tre år på ridskolan då den råkat ut för sjukdom eller skada eller helt enkelt inte trivts i verksamheten. En häst som inte trivs ska man självklart sälja oavsett hur kort eller lång tid man haft den! 

Vi brukar säga att pensionering av en ridskolehäst inte har med ålder att göra utan med hästens välbefinnande. Några hästar tröttnar på att träffa mycket folk medan andra älskar sitt jobb hela livet. Hästen bestämmer själv och är den frisk och glad så får den gärna stanna livet ut. Det är också i de fallen vi som hästägare en dag måste ta de jobbiga beslutet att det är dags att avliva en kär gammal ridskolehäst. 

Jag har jobbat många år på ridskola och träffat på så många hästar under min tid. De har allihopa lämnat sina avtryck hos barn och vuxna som de träffat på vägen. Ridskolehästar är enastående!   

Hej! Igår  var det "Stora Skurdagen". Inte minst om man tittade ut från stalldörrren...Där vräkte det ner hela förmiddagen. Men det skurades och fejades inomhus också på den dag som vi kallat ihop personal och uppstallare för att göra rent stallet. 

Vi hade satt samling till klockan sju. Men själv vaknade jag redan halvsex och vågade inte somna om. Somna om är det sämsta man kan göra för det garanterar nästan alltid att man försover sig. Så jag klev upp och gick istället iväg till stallet i förtid. Jag fodrade de hästarna som fortfarande sover inne vilket inte är så många och sedan fick de ta med sig sitt frukosthö och gå ut i det härliga Svenska sommarvädret. Yeah, inga flugor idag heller, tänkte hästarna!

Kenneth och Erica var också tidiga. Kenneth startade upp maskinparken av högtryckstvättar och vattendammsugare medan Erica gick i förväg och sprejade på alla ytor med rengöringsmedel. Snart började det droppa in andra skursugna med svampar och borstar i högsta hugg! Alla var förstås klädda i sina bästa skurkläder. Vilket gäng! 

Så satte vi igång! Vi skrapade golv, hörn kanter och skrymslen rena, borstade, skrubbade och gnodde. Sen kom Kenneth med högtrycken och de stackars spindlarna som gömt sig spolades fram och fick kila iväg för att hitta någon ny plats att bo på. 

Se så glada alla är på bilderna och se också så käckt Lotta vinkar med sin gula diskhandske! 

Allra sist sprejades stallytorna med desinfektionsmedel för att inte  en endaste liten bacill skulle kunna gömma sig kvar. Ja, och efter det var det så klart dags för alla att äta pizza. Det gör man när man har skurat femtio boxar på en förmiddag! 

Efter pizzan vart det nytt möblemang i de boxar där hästar ska sova .Ny gul halm, saltsten, mineraler, ny foderlapp och en grimma i glad färg på dörren. Snyggt och minimalistiskt! 

Det var en fantastisk dag och säkringarna gick bara en enda gång. Det orsakade dock ett smärre problem eftersom nyckeln till elcentralen saknades. Tack och lov finns några "dyrkare" i personalstyrkan och skåpet kunde öppnas och vi kunde se att reparatören som var hos oss för en vecka sedan låst in nyckel i skåpet. Det var ju så smart.

Snyggt och väl jobbat alla skurare! Man kan ju sammanfatta det hela med att det var minst lika blött inne som ute denna dag. 

Lite senare på eftermiddagen, precis efter att vi hunnit duscha av oss spindelnät, damm och annat smuts så åkte Gabbi och jag till Tierp för att fira Uffe som fyllt femtio år och i samma veva invigt sitt nya ridhus. Så roligt att det har blivit verklighet efter så många års planering. En stor fin manege, förläggning och gäststall i ett och dessutom har han snickrat och sågat det mesta själv därinne. Stort Grattis! 

Gabbi och jag gav Uffe ett fint kort som spelade stålmannenintrot när man öppnade det. För man måste ju vara minst sagt en stålman om man har ork att bygga så pass mycket och samtidigt fara runt och hålla träningar dagarna i ända. Han fick en present också förstås. 

Det var ett väldigt trevligt kalas med trevligt folk och trevlig mat och trevliga lokaler och trevlig trubadur. Det var också trevligt att Uffe tagit upp sin 70- och 80-talsfrisyr...Men det gamla problemt med att få plats med håret i hjälmen riskerar att återkomma... Nåja, tack för en väldigt trevlig kväll helt enkelt!

Sent på kvällen var det dags att fara hem mot Uppsala igen. Då hade vi varit igång sedan halvsex och började känna oss lite avmattade. Det sista jag kände av Tierp var de tusentals Tierpmyggorna som anföll på väg till bilen. Det blev en språngmarsch och jag flög in på passagerarsätet och smällde igen dörren i samma sekund som hela myggkavaleriet gick till attack. Så rullade vi mot Uppsala igen för att snart få komma hem och sova efter en intensiv dag.