Hej! 

Den 15 augusti för en vecka sedan så var det precis tjugofem år sedan den 15 augusti 1987. Jag har ett gulnat papper från det datumet som är väldigt värdefullt för mig. Det är ifyllt med blått bläck och skärpan på siffrorna som står där är fortfarande som om de var skrivna alldeles nyss men själva pappret är gult och känns lite sprött. Jag har det instoppat  i en plastficka i en pärm som är fylld med andra viktiga papper som alla handlar om Picador på ett eller annat sätt. 

Den 15 augusti 1987 var det hästpremieringar på Brantshammars stuteri i Knivsta. Att delta i treårspremieringen var ett av de första målen jag hade satt upp med min unga häst.  Det var inte bara för att få honom uppvisad och bedömd av premieringsförättarna utan lika mycket för att ha ett mål med hanteringen och hans första steg i utbildningen till ridhäst.

Vi tränade massor inför visningen. Jag ställde upp Picador och övade på att få honom att sätta alla fötterna rätt så han skulle visa sig från sin bästa sida. Jag gjorde ”framför ställ” och övade på att ha rätt tygelfattning och att byta sida smidigt. Att springa rakt och ha bjudning var inte det lättaste till att börja med. Men efter ett antal vändor fram och tillbaka på vägen så blev det allt bättre.

Vi åkte också iväg till en visningsträning inne bland husen på SLU. Det var det konstigaste ställe jag någonsin  varit på en hästrelaterad kurs. Mitt inne i området där alla studenterna har sina salar och utanför en gammal stenladugård.  Där sprang vi längs med en stenmur. Men nyttigt var det och vi fick många bra tips. 

Picador var en liten spenslig treåring på drygt 160 centimeter. Halsen var tunn och lång men väl ansatt. Han hade ett vackert huvud och en fin sida med bra vinklar på sina ben. Så det enda som jag tänkte att premieringsförättarna skulle kunna slå ner på var hans storlek. 

Dom skulle ha sett honom för ett halvår sedan, tänkte jag. Då hade han inte varit mer än 156- 157 centimeter och riktigt outvecklad. Jag hade fått en del kommentarer om hur han såg ut från ”bättre vetande” i stallet men det gjorde mig bara mer beslutsam. 

Jag kan inte säga att jag som artonåring var så kunnig att jag visste hur han skulle se ut som vuxen häst. Men jag tyckte han var så fin. Med åren så har ändå jag lärt mig mer och mer om hur man ser vad det kan bli av en häst och hur ”fula ankungar” kan bli de allra finaste hästar så småningom. 

För att göra min häst mer rättvisa så lät jag Jens visa honom. Jens och jag var klasskompisar sedan tiden i lekis och hade båda hästar som intresse. Men han låg långt före mig då han varit och jobbat en längre tid hos en av Sveriges främsta dressyrryttare på den tiden. Och nu vet jag att Gabbi sitter och småler så jag får väl avslöja att dressyrryttaren jag avser ovan var min allra största idol inom dressyrvärlden på den tiden, Lars Andersson och hingsten Herkules. 

I alla fall så kom Jens ut ett par gånger och övade med Picador och på själva visningsdagen så hade han klätt upp sig i vita gympaskor och byxor med pressveck. Picador var badad och knoppad och tränset var putsat. Jag hade till och med tagit en putsduk och lagt på ett tunt lager barnolja runt mulen och ögonen på Picador för att få honom extra uttrycksfull. Det hade jag lärt mig när jag assisterat som hästskötare på större tävlingar. 

Premieringsförättarna Ström och Larsson stod högtidligt i ridhuset och överlade och antecknade medan hästarna visades upp en efter en. Så var det Picadors tur och jag gick upp på läktaren för att se bra. Han fick skritta och trava och sedan ställa upp för att inspekteras närmare. Det var nervöst och spännande. 

Så fick han gå ut igen och vi fick stå därute i regnet medan resten av hästarna visades. 

Till slut fick alla hästarna komma in i ridhuset samtidigt och gå på led runt spåret. Så sorterades de genom att man ropade upp deras namn och så fick man vända över spåret och falla in först i ledet. 

Picador ropades upp i slutet och fick gå bland de främsta i ledet. Gissa om jag var stolt! 39 poäng och första premie. Gul Blå rosett! 

Rosetten sattes fast i tränset och det var den första i en lång, lång rad rosetter som den hästen tjänade ihop under sitt långa liv. Idag sitter den på väggen hemma i mitt arbetsrum och den blå färgen har bleknat men den gula lyser fortfarande. Sedan fick jag pappret med omdömen och det var det papper som jag har bredvid mig idag när jag skriver detta. 

Det var som jag trodde. 7 poäng på typen på grund av hans storlek. Men sedan åttor rakt igenom på huvud, hals bål, extremiteter, skritt och trav. Jag var så stolt och glad och Picador var också glad. Men det var han ju alltid! 

Tänk så många minnen det kan finnas på ett gulnat papper. Jag satte tillbaka det i pärmen nyss. Bland Picadors alla andra viktiga och gulnade papper. 

Några år senare fick jag ännu en gång möjlighet att mäta min lilla häst då det var årliga mätningar av ponnys i stallet. Han mättes till 167 centimeter och när han ställdes på vågen så visade den 680 kilo. Efter den dagen så såg jag honom aldrig mer som en liten häst.