Hej! Det här med sadlar... Jag är så glad att jag har en sadel som verkar lägga sig som en smäck på varenda hästrygg. Faktum är att jag är inne på häst nummer fyra som går i samma sadel och inte kan jag påstå att dessa hästar liknat varandra i varken storlek eller exteriör.  För många verkar det vara som har problem av olika slag med sadlar som åker framåt och bakåt eller inte passar alls. 

Själv är jag uppfödd i ridskolans Stubbensadlar. Allround modell mot hoppning förstås! Dessa outslitliga sadlar som fortfarande finns på marknaden och flera av dem med många, många år på nacken. 

Vi red i Stubben allround utomhus och inomhus, hoppning eller dressyr. Jag tävlade i dressyrallsvenskans elitlag i en allroundsadel och jag tror inte ens jag var medveten om att det fanns speciella sadlar för dressyr under mina ponnyår. 

Den dagen jag äntligen köpte mig en dressyrsadel var till min första stora häst. Såklart var det en Stubben men med långa kåpor. Jag hade fått upp ögonen för skillnaden. Men om jag red så mycket bättre med andra kåpor vet jag inte. 

Jag skulle också vilja påstå att min Stubbensadel var både elegant och lyxig till skillnad från de manskapssadlar som jag också red i regelbundet. Manskapssadlarna kom från armén och var nog gjorda i en enda storlek. Praktiskt nog var undersidan  klädd i någon slags jute eller annat kraftig tyg istället för läder. Så man behövde egentligen inte använda vojlock.

Det var lite olika hur  vi gjorde. Men ibland lade vi under en vojlock av den gamla "sadelskurna" modellen för att inte slita på tyget på sadelns undersida. Eller så var sadlarna så gamla att tyget redan var utslitet. Så var det nog! Manskapssadlarna för den delen var så hårda att man trodde att man satt direkt på en trästock. Men jag kan inte minnas att  vi nånsin klagade på hårda eller obekväma sadlar. 

Det där med vojlock har jag fått lära mig av gamla hästkarlar var bara ett påfund för att skydda lädret i sadeln från svett och stöv. Så det var inte alls för hästens skull. Jag använde vojlock i vardagen och schabrak hade jag ett enda som jag lade på vid tävling. 

Idag är det schabraken som regerar och det finns hundratals olika märken, modeller, färger och material. Det är rätt så kul att lägga ett fint schabrak under sadeln och sedan matcha med tröjan eller ridbyxorna. Fast jag tror inte hästarna bryr sig så värst. 

En vår (för länge sedan!) var hela familjen nere i Göteborg för att titta på Gothenburg Horse Show. Det året hade alla hoppryttare en indianfilt under sadeln. Naturligtvis sprang både Gabbi och jag och köpte varsin indianfilt i pausen. De var så fina kommer jag ihåg. Gabbi köpte en blå och brun och vit och jag en i olika senapsgula kulörter. 

Det var så vitt jag vet den första gången vi piffade upp våra hästar. 

Om jag får komma tillbaka till manskapssadlarna så glömmer jag aldrig då vi skulle arrangera EM-kval i femkamp på vår anläggning. Det kan ha varit precis i början på nittiotalet. K1,Livgardesskvadronen kom och lämpade av fjorton svenska halvblod. Stora fuxar med bläs allihopa. Sedan formligen hällde de fjorton manskapssadlar i en hög i vår skospilta och så åkte de därifrån. Sedan var det bara att para ihop varje häst med en sadel. 

Idag finns det hur mycket sadelmodeller, märken och läderfärger som helst att välja på. Och visst är det jätteviktigt att en sadel ligger perfekt på hästen. För hästens välmående. Men jag undrar om inte vi ryttare har lättare att få ont i baken idag än vi hade för trettio år sedan... Dagens ryttare kräver helt enkelt mer stoppning i sitsen och även ridskolan har rättat sig och inhandlar sedan många år sadlar med mer svikt i sitsen. Men vore det inte lite skoj att ha ettgäng manskapssadlar att plocka fram om man ville plåga sina adepter lite extra...?