Hej! Jag fick tjata en hel del innan mina föräldrar gav med sig och lät mig bli skötare på ridskolan. Jag tror det var bra att de inte sa ja direkt för då hann jag bli ännu envisare och än mer bestämd med vad jag ville och den där envisheten har jag haft mycket nytta av i mitt liv.

När jag väl hade fått ett ja från mamma och pappa så behövde jag en tid för att samla mod och våga fråga den som var ansvarig för skötarna på Eke. Till slut stod jag där med svettiga handflator och darrande röst. Då fick jag veta att Sirro redan hade två skötare men att den ena skulle sluta till sommaren.

Men om jag ville kunde jag få sköta en annan häst så länge. Det ville jag förstås inte! Så jag väntade lite till. 

 Ulrika och Sirro, en D-ponny f 1971

Så kom slutet på vårterminen och en  dag fick jag besked att det var min tur att få bli skötare på världens finaste och "enda" ponny, Sirro. Fina, fina Sirro som jag sedan länge kunde hela stamtavlan på utantill. I tolv led.

Sirro som sprang sakta och som bara ökade farten när han skulle bita hästen framför i baken. Det gjorde han för övrigt minst en gång per lektion. Gärna mer!

Vi var bästa vänner i många år.

Jag har en dröm som åtekommer då och då. Den börjar med att jag står på stallplanen till ridskolan på Eke. Det är nutid och det är viktigt att jag har åkt dit. Jag går fram till den svarta tunga ladugårdsdörren och vrider om nyckeln. Inne i stallet ser det ut precis som förr och jag går ner för den sluttande smala gången förbi kontoret. Även i drömmen vet jag att ridskolan är nedlagd sedan många, många år och ändå när jag tittar till höger mot spiltraden så står en ensam häst kvar nästan längst bort. 

Det är Sirro såklart och han verkar ha stått där och väntat. Gammal och grå men lika tjock och fin som han alltid var med de små öronen spetsade. Han står där för att jag ska få ta med honom hem och det gör jag. Jag leder ut honom på stallplanen och vet att jag ska ta hand om honom så länge han lever. 

Sen brukar jag vakna.

Många år efter att ridskolan inte fanns kvar längre så åkte jag och hälsade på Sirro dit han flyttat. Han blev gråare och gråare i pannan men annars var han sig alltid lik. Till slut tappade jag kontakten och jag vet inte hur länge han levde efter det. Jag tänkte ofta på honom och hoppades att han hade det bra.

En dag insåg jag att han nog inte kunde vara i  livet längre, i så fall skulle han ha varit nästan fyrtio år... Men jag fortsatte drömma och i drömmen var han så verklig. 

Varje ponnys eller hästs  skötare är väldigt viktig för den hästen. Men en ridskolehäst är minst lika viktig för sin skötare.

Sin sköthäst kommer man att bära med sig i hjärtat, hela livet. 

I morgon är det skötarmöte på ridskolan. Då träffas alla som var skötare förra terminen, men också de som inte ännu är skötare på någon häst. Men som gärna vill bli det. 

Här kan ni läsa mer om det!

Gabbi och hennes sköthäst Zorba, en C-ponny  f.1979