På söndagar var det skötarridning på ridskolan. Vi var två personer som skötte  varje häst och vi turades om att rida. Men bara om vi hade skött våra sysslor. 

Som jag kommer ihåg det så antecknade ridläraren inte bara närvaro på sina elever utan också på oss skötare. Jag kan inte minnas om vi hade tre eller om det var fyra uppgifter vi skulle göra varje vecka. Förutom att sköta om vår häst och utrustningen förstås. 

Det mesta var leduppgifter. Det gick ut på att hjälpa dem som var nybörjare när de skulle rida sin lektion. Vi sprang bredvid hästarna och hjälpte de mindre att hålla igång i trav eller komma ihåg var de skulle svänga. Jag tyckte det var roligt att hjälpa till och på vintern när det var kallt så höll man sig så lite varmare genom att springa. Men visst fanns det stunder när vi gömde oss bakom någon av de skumgummivadderade stolparna i ridhuset för att få lata oss lite. 

Ibland fick vi städa i vårt matrum som var inrymt i en byggbarack som stod på framsidan av stallet och andra gånger fick vi sopa stallgången, noga. Sopa var mer populärt än att städa i matbaracken. Golvet i stallgången var gammalt och fullt av små håligheter och det var en utmaning att få upp spånet ur de små groparna. Men det var ett perfekt golv att slå ut stöv och skriva hästens namn på. I matbaracken luktade det ofta lätt unket ur soptunnan och det var lite så där råkallt. På borden hade någon lämnat kvar matrester och några bitar av gammalt smutsigt hushållspapper. När jag blev lite äldre tyckte jag ändå att det fanns en poäng med att ha fint i matbaracken eftersom det var vi själva som skulle sitta  där och äta vår matsäck.

Söndag morgon klockan nio red vi ut i skogen. Vi sadlade och tränsade och ledde ut våra hästar på stallplanen. De stod vända bort från dörren som vi hade lärt oss och vi väntade in varandra medan vi ändrade stigläder och fixade sadelgjordar. 

På vintern stoppade vi våra skoterstövlar i stigbyglarna. Kanske inte så bra ur säkerhetssynpunkt men det  varmaste alternativet som fanns då. Någon hade med sig egna trästigbyglar och vi andra sneglade lite avundsjukt ditåt men sa inget. På benet satt den obligatoriska benlampan. En vit, plastig lampa som lyste i gult framåt och rött bakåt. När batterierna blev riktigt kalla ville den inte riktigt fungera. Men alla hade en för det är viktigt att synas. 

Med tjocka lovika vantar greppade vi tyglarna och skrittade längs med vägen bort mot skogen där vi brukade rida. Vägen var smal och kantades av rejäla diken. När det kom en bil så höjde man handen för att be bilisten att sakta in. Många gjorde det men ibland gasade bilförarna på och ökade farten i stället. 

Framme vid skogskanten kunde vi välja att svänga av till vänster mot ”älg-skogen” eller så red vi en bit till för att svänga in på ”blå vägen”. Vilket man än valde så sågs man i skogen för dungen var liten och stigarna gick kors och tvärs. 

Där fanns många slingriga stigar bland stenar och buskar, några små backar att klättra upp och nerför, en liten äng där man kunde trava runt, runt och en lite längre svagt rundad sträcka som vi kallade galoppstigen. Ni kan säkert ana varför. De som var äldre och hade varit skötare länge red ibland över ett krondike och vidare på en väg och förbi en gård längre  bort. Det var inte populärt av dem som bodde där. Men de äldre ryttarna var modiga och kanske äventyrslystna. 

Vi andra nöjde oss med att kryssa mellan stigarna i skogen tills vår timme gick mot sitt slut. Så sent som möjligt vände vi hemåt för att avsluta ritten. Minuterna gick fort och vi visste att det skulle bli bannor om vi var sena. Från hästarnas nosborrar kom vit dimma när de andades ut i vinterluften och likaså kom dimma från kanten av våra halsdukar. 

Vi frös om händer och fötter när vi satt av på stallplanen igen. 

En liten stund senare fick vi hjälpa till att släppa våra hästar i hagen på andra sidan vägen. Efter det fick vi hjälpa stallpersonalen att ströa boxar och spiltor med nytt fint spån. 

När stallet var färdigt satte vi oss i de djupa fönstren och kardade hästarnas vojlockar så de blev rena från stöv och hår.

Så kom barnen som ville rida barnridning. Alla som ridit på morgonen hjälpte till att leda. Vi gick längs med vägkanten och hann svänga in några hundra meter på skogsstigen. Så vände vi och gick tillbaka. Vi hade precis koll på vid vilken sten vi skulle vända för att ridturen skulle pågå den utsatta kvarten. 

Barnen var små och ridhjälmarna vägde tungt på deras huvuden. Deras näsor var röda av kylan. De höll sig med båda händerna i manen och skrattade glatt medan hästarna vaggade dem framåt längs vägen. 

Det var något speciellt med söndagar.