Hej! Igår dömde jag årets första klubbdressyr hemma på ridskolan. Trettiofem modiga ekipage var anmälda i tre olika klasser. Redan åtta på morgonen gjorde de första LC ekipagen entré. LC är kan man säga det första programmet man rider på tävling man kan kanske kalla det för ett "styrprogram". Det gäller att komma ihåg vägarna, att rida vägarna på ett noggrant sätt och rida rätt gångarter på rätt plats. Hästen ska dessutom gå i en avspänd form och ryttarens hjälper ska fungera. Så trots att det är det "lättaste" dressyrpogrammet så är det ganska svårt. 

Därefter reds LB:1 och LA:1/ LA:2. För varje program ökade svårighetsgraden lite till. Ungdomssektionen gjorde ett fint jobb som vanligt med arrangemanget och jag "plågade" mina skrivare med en massa kommentarer. (kommentar är det man skriver brevid poängen i dressyrprotokollet.) Skrivarna jobbade hårt och visade sig vara både snabba och bra på att hänga med bra! Snyggt jobbat.

Vid tolvtiden red det sista ekipaget och sedan var det prisutdelning nummer tre för dagen. Dags att resa sig och skaka loss ben och armar. Jag tycker själv att jag är otroligt bra på att klä på mig så jag slipper frysa och faktiskt var jag knappt kall trots fyra stillasittande timmar i ridhuset. Jag klev upp på läktaren för att titta när LA klassen fick sina priser.

I bakgrunden hörde jag någons pappa klaga lite på att det tog så långt tid :) Så ett llitet tips; Jag tror det kan  vara bra att förbereda sina föräldrar på att de kommer att få tillbringa några timmar i stallet på en något kylig läktare för att få äran att se sitt alldeles eget och säkert nervpirriga barn rida ett dressyrprogram för en domare alldeles ensam i manegen. Det är en prestation att våga ställa upp, komma ihåg hela programmet, och bli bedömd. Så föräldrar behövs! Jag tror barnen blir väldigt stolta över att få visa vad de klarar av. Ibland går det kanske inte heller riktigt som man tänkte och då behövs tröst och peppning för att våga prova igen en annan gång. 

Så det enda jag önskar av helgens tävling är i så fall fler föräldrar på läktaren! 

Hur som helst kommer det ibland små glädjeämnen flygandes på mailen och man blir så glad! Mita som är ridskoleelev hos oss (och UPK:are sedan mycket, mycket länge) och lemans som är ridskolehäst hos oss (också rätt så gammal UPK:are!) red sin första LA tillsammans och klarade av svårigheterna i programmet väldigt fint. 

Så idag hade Mita skickat över den här bilden och några jättefina ord. 

"Hej!
Vill bara visa finaste dressyrhästen Lemans!
Han var sååååååå duktig i helgen! Hur cool som helst och gjorde allt han skulle göra med bravur!
Ge honom en extra klapp, så duktig var han!

Hälsningar Mita"

All glädje till  Mita, jag ska klappa Lemans och visa honom mailet. Han kommer att spricka av stolthet!

Visst är hästarna alltid värda den där extra klappen, glöm inte det. 

En bra sak med dressyr är att man får ett dressyrprotokoll. Ett papper där man själv kan se vad man behöver träna mer på. Rid gärna samma program många gånger i rad. Även om man inte alltid ska jämföra poängen eftersom skalan kan skilja mellan olika startfält så kan man titta i kommentarerna och se om man är på väg att rätta till det där lilla som saknades förra gången. 

Nästa helg är det klubbhoppning istället så då intar hinderparken manegen. Välkomna då också, både ryttare och publik.

Idag är det måndag igen och lite mildare väder än det varit. Lusen och jag tog en tur i kramsnön i skogen. Glädje är att sitta på en hästrygg och se de där spetsade öronen framför sig.