Hej! Oj vad jag saknar min fina grå häst idag. Fick upp några bilder på datorn och kände hur tomt det var. Samtidigt så var jag glad att det var den vita hästen jag höll i tidigare på dagen och inte den grå när vi mötte ett litet band av skällande kortbenta terriers utanför stallet. Den vita gjorde inte en min och lät hundarna passera. Hade det varit den andra så hade jag garanterat fått en spännande resa med okänd destination. 

Nu är det mitten av januari. Det nya året har precis börjat och det är fortfarande mörkt och långt till våren. Och ändå är det ungefär nu som jag varenda år på riktigt börjar längta till tävlingssäsongen och sätter mig för att planera. Det här med att komma igång med min egen träning lockar också förstås. Visserligen har jag ridit regelbundet hela juluppehållet med några små micropauser där jag har lagt in mer av tömkörning, hoppning, uteritter och vila. Men något sånt där riktigt hårt pass för ridlärare har det inte blivit på ett tag. 

Det är nog rätt så vanligt att hästägare gör ett träningsuppehåll en period mellan höst- och vårsäsong. Hästarna behöver få ett uppehåll efter en intensiv tränings- och tävlingsperiod och ryttarna behöver detsamma. Men att ställa av sin häst helt och hållet har nog blivit ovanligare. 

Har man en yngre häst eller en häst som är under utbildning kan det finnas en god anledning att vila hästen helt under vissa peioder. Dessa hästar behöver smälta sina intryck ifred, vila och växa och hållas motiverade. 

Men en äldre häst mår oftast som bäst om den får hållas igång inom ramarna för vad den används till. Att hålla igång efter hästens villkor är att lyssna på sin häst och stämma av var i arbetet man befinner sig. Köra på ordentligt när det känns rätt men också ta det lugnare när hästen säger till. Och ett väl avvägt upplägg på träningarna med gott om omväxling.

Idag finns det så goda ridmöjligheter även i mörkaste vintern med alla ridhus som poppar upp överallt. Men jag har samtidigt full förståelse för att den som har sin häst långt ute på landet måste göra en längre ridpaus eftersom det är rätt så omöjligt att ge hästen ett bra arbete när det är som kallast och svårast att rida utomhus. 

För min egen del är jag som sagt mer än redo att köra igång med vårens träningar. Uffe börjar komma på ojämna torsdagar igen. Då rider vi instruktörer på våra egna och ridskolans hästar och sen kommer det också flera ekipage utifrån. Dessa träningar är oftast mellan tio och ett beroende på antal ryttare och det går alltid bra att komma och sitta på läktaren om man vill tjuvkika. För den som har egen häst och vill vara med så kan man läsa mera här!

Sedan tränar jag också för Jill på tisdagar och vissa tisdagkvällar blir det WE träningar på Kulla Vreta för Charlotta. 

Så jag kommer nog att få svettas vad tiden lider. 

Jag klickar mig in på tävlingsdatabasen varenda dag för att se vilka tävlingar som fått ut sina propositioner och för att inte missa att anmäla. Ni kommer väl ihåg när jag skulle anmäla till en tävling i Stockholmsområdet i höstas? Klassen blev full på trettioåtta sekunder och jag kom långt ner på reservlistan eftersom bredbandsuppkopplingen här på landet inte är tillräckligt snabb. 

I år ska jag fortsätta träna mitt "avtryckarfinger" så jag kan pricka in åtminstone ett par tävlingar inom trettioåtta sekunder. Ni får hålla tummarna!

Att hålla reda på anmälningsdatum och tävlingstermin ingår i rollen som hästägare och tävlingsryttare. Så är man ovan vid systemet så rekommenderar jag att man tar sig in på tävlingsdatabasen och övar sig i att söka tävlingar och läser på hur man anmäler sig. För när det väl gäller så bör man vara snabb. I alla fall om det är dressyr man vill rida :)

Hoppas ni alla känner er taggade inför att få träna och kanske tävla under 2013. Tänkte påminna en sista gång om att klubben håller Kick Off möte för ryttare med egen häst och för träningselever som ska rida i lag under våren. Har ni inte anmält ännu? Läs mer här! 

På söndagar var det skötarridning på ridskolan. Vi var två personer som skötte  varje häst och vi turades om att rida. Men bara om vi hade skött våra sysslor. 

Som jag kommer ihåg det så antecknade ridläraren inte bara närvaro på sina elever utan också på oss skötare. Jag kan inte minnas om vi hade tre eller om det var fyra uppgifter vi skulle göra varje vecka. Förutom att sköta om vår häst och utrustningen förstås. 

Det mesta var leduppgifter. Det gick ut på att hjälpa dem som var nybörjare när de skulle rida sin lektion. Vi sprang bredvid hästarna och hjälpte de mindre att hålla igång i trav eller komma ihåg var de skulle svänga. Jag tyckte det var roligt att hjälpa till och på vintern när det var kallt så höll man sig så lite varmare genom att springa. Men visst fanns det stunder när vi gömde oss bakom någon av de skumgummivadderade stolparna i ridhuset för att få lata oss lite. 

Ibland fick vi städa i vårt matrum som var inrymt i en byggbarack som stod på framsidan av stallet och andra gånger fick vi sopa stallgången, noga. Sopa var mer populärt än att städa i matbaracken. Golvet i stallgången var gammalt och fullt av små håligheter och det var en utmaning att få upp spånet ur de små groparna. Men det var ett perfekt golv att slå ut stöv och skriva hästens namn på. I matbaracken luktade det ofta lätt unket ur soptunnan och det var lite så där råkallt. På borden hade någon lämnat kvar matrester och några bitar av gammalt smutsigt hushållspapper. När jag blev lite äldre tyckte jag ändå att det fanns en poäng med att ha fint i matbaracken eftersom det var vi själva som skulle sitta  där och äta vår matsäck.

Söndag morgon klockan nio red vi ut i skogen. Vi sadlade och tränsade och ledde ut våra hästar på stallplanen. De stod vända bort från dörren som vi hade lärt oss och vi väntade in varandra medan vi ändrade stigläder och fixade sadelgjordar. 

På vintern stoppade vi våra skoterstövlar i stigbyglarna. Kanske inte så bra ur säkerhetssynpunkt men det  varmaste alternativet som fanns då. Någon hade med sig egna trästigbyglar och vi andra sneglade lite avundsjukt ditåt men sa inget. På benet satt den obligatoriska benlampan. En vit, plastig lampa som lyste i gult framåt och rött bakåt. När batterierna blev riktigt kalla ville den inte riktigt fungera. Men alla hade en för det är viktigt att synas. 

Med tjocka lovika vantar greppade vi tyglarna och skrittade längs med vägen bort mot skogen där vi brukade rida. Vägen var smal och kantades av rejäla diken. När det kom en bil så höjde man handen för att be bilisten att sakta in. Många gjorde det men ibland gasade bilförarna på och ökade farten i stället. 

Framme vid skogskanten kunde vi välja att svänga av till vänster mot ”älg-skogen” eller så red vi en bit till för att svänga in på ”blå vägen”. Vilket man än valde så sågs man i skogen för dungen var liten och stigarna gick kors och tvärs. 

Där fanns många slingriga stigar bland stenar och buskar, några små backar att klättra upp och nerför, en liten äng där man kunde trava runt, runt och en lite längre svagt rundad sträcka som vi kallade galoppstigen. Ni kan säkert ana varför. De som var äldre och hade varit skötare länge red ibland över ett krondike och vidare på en väg och förbi en gård längre  bort. Det var inte populärt av dem som bodde där. Men de äldre ryttarna var modiga och kanske äventyrslystna. 

Vi andra nöjde oss med att kryssa mellan stigarna i skogen tills vår timme gick mot sitt slut. Så sent som möjligt vände vi hemåt för att avsluta ritten. Minuterna gick fort och vi visste att det skulle bli bannor om vi var sena. Från hästarnas nosborrar kom vit dimma när de andades ut i vinterluften och likaså kom dimma från kanten av våra halsdukar. 

Vi frös om händer och fötter när vi satt av på stallplanen igen. 

En liten stund senare fick vi hjälpa till att släppa våra hästar i hagen på andra sidan vägen. Efter det fick vi hjälpa stallpersonalen att ströa boxar och spiltor med nytt fint spån. 

När stallet var färdigt satte vi oss i de djupa fönstren och kardade hästarnas vojlockar så de blev rena från stöv och hår.

Så kom barnen som ville rida barnridning. Alla som ridit på morgonen hjälpte till att leda. Vi gick längs med vägkanten och hann svänga in några hundra meter på skogsstigen. Så vände vi och gick tillbaka. Vi hade precis koll på vid vilken sten vi skulle vända för att ridturen skulle pågå den utsatta kvarten. 

Barnen var små och ridhjälmarna vägde tungt på deras huvuden. Deras näsor var röda av kylan. De höll sig med båda händerna i manen och skrattade glatt medan hästarna vaggade dem framåt längs vägen. 

Det var något speciellt med söndagar.

Hej! Nu är det verkligen vårtermin. Eleverna har ridit hela sin första vecka och några till och med börjat den andra. Hästarna är glada och pigga på att jobba. Nu planerar vi sportlov och sen påsklov och jag vet, rätt som det är så sätter jag upp lapparna om sommaren. Vi rider utomhus på stora banorna och det är vår och vi hör fåglarna. 

Ändå är det januari och många veckor kvar av vintern. Vintern kan också vara härlig. Speciellt när solen kommer fram så där i februari och man nästan känner hur det värmer. 

I morgon träffas vi instruktörer på instruktörsmöte. Det kul att sitta ner i samma rum då och då. Annars är vi ju på jobb och ska hinna med både elever och hästar och då blir det inte alltid så mycket tid över för prat. 

Vi brukar prata om terminen som kommer. Kanske kläcka lite nya idéer för man vill ju göra nytt också även om det gamla är trevligt. Kul ska det bli i alla fall att träffas. 

Idag har jag lagt ut datum för vårens skötarridningar och så småningom kommer också barnridningen igång. Datumen ligger ute men första tillfället dröjer lite för vi vill ju inte att de små ska frysa. Även sportlovets kurser och aktiviteter finns att läsa om på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se .

Till sist fick jag lite bilder från WE pay and ride i söndags. Frida fotade med Mitas kamera. Jag lade ihop dem till en kort film. Så tänkte jag lägga dem i albumet på hemsidan också. 

  Johanna och tjuren i somras 

Hej! Idag måste jag få tjata lite om Working Equitation igen. För det har varit en hel del sådant för mig senaste veckan. I onsdags så höll jag träning för två grupper ryttare och hästar här hemma på anläggningen. Vi passade på att öva vissa av bansträckningarna inför helgens Pay and Ride där flera av ekipagen skulle vara med. 

Det var bra för det är en sak att sitta hemma och rita ner en bana med tio- tolv hinder och en annan att få det att fungera i verkligheten.

Det mesta stämde bra överens men tillsammans med eleverna så bestämde vi om vissa av vägarna och flyttade lite på några hinder. Till slut blev banan riktigt följsam och bra. Med några svårigheter förstås. Men man måste ju ha lite att öva på. 

På fredagen packade jag de ”mobila” delarna av WE-hinderparken och styrde mot Stora Ekeby Ridskola mellan Västerås och Strömsholm. Där träffade jag Cecilia Essen och hennes instruktörer och ungdomsambassadörer för en introduktion i WE. Cecilia och hennes personal var hos oss innan jul och testade WE tillsammans med mig och våra hästar på ridskolan. 

Nu var det dags att öva med Stora Ekebys egna ridskolehästar. Så vi byggde upp en bana och sedan körde träning vi under nästan tre timmar indelade i tre grupper. Trettio hästar hann vi med att presentera WE för och det var i stort sett alla ridskolehästar som bor där. 

Hästarna skötte sig exemplariskt och vågade testa på det mesta av det vi ställt fram. Så nu är det bara för Stora Ekeby att träna vidare. Jag ska få komma tillbaka dit senare under våren och öva lite till. Det ska verkligen bli kul. 

För min egen del är det jättenyttigt att få ställa mig i okända ridhus i grupp med tio ryttare och hästar som jag inte träffat förut. Det ger mig en bra påminnelse om hur svårt det är för dem som är nya i jobbet att stå och hålla lektion i större grupp. Jag känner att jag kan hjälpa mina egna ”mentorselever” bättre när de behöver hjälp och stöd med olika saker. 

På söndagen var det dags för årets första Pay and Ride i WE (men absolut inte sista!) Femton ekipage var anmälda trots att nästan alla av våra egna yngre träningselever denna dag var på kurs i Grönt Kort. Så denna dag kom de flesta ekipagen med egen häst och några lite längre ifrån också. 

Alla fick gå banan och sedan körde vi Teknikmomentet och för dem som ville Speedmomentet också. Jag tycker att det flöt på jättebra och det var kul att få chansen att öva lite på sina domarkunskaper. Det behöver man göra en hel del! Alla hästar och ryttare var jätteduktiga och jag hoppas att de vill komma tillbaka framöver. Nästa gång ska jag se till att sätta ett datum då våra egna träningselever har möjlighet att delta också :) 

Vore ju också kul om lite ”vanliga” en gång i veckan elever tordes vara med. Pay and Ride är öppen för ALLA från nivå 4 och uppåt. Jag håller tummarna att ni gör ett försök nästa gång. Det som är bra med Pay and Ride är att tävlingspressen försvinner och att man kan få hjälp med saker som känns svåra. 

Ja, för att inte det skulle bli för lite WE denna vecka så passade jag på att kånka in några hinder för min egen del i morse. Lusen älskar WE och om jag får skryta lite så har han ju varit ända på Sardinien och gått mästerskap så han är inte direkt någon nybörjare. Men det betyder inte att det bara är att åka med utan vi måste trimma in oss tillsammans och detta var ett antal år sedan så han behöver damma av sina kunskaper. 

Det skojiga med Lusen är att så fort man har avverkat ett hinder så tar han full fart mot nästa och på några distanser idag tryckte han iväg med sån kraft att jag höll på att blåsa av baklänges. Efter det hinder som jag satt upp som sista så passade han på att dra ner huvudet och dansa fram i en rad av små bocksprång. Sen såg han så oförskämt nöjd ut. Dags att skaffa säkerhetsbälte tror jag... 

Den här veckan kommer jag lägga ut lite nya datum för träningar på hemsidan. Bara att anmäla sig och det gäller som sagt även våra ridskoleryttare!

Världens gladaste lilla Lus

Hej! Jag fick tjata en hel del innan mina föräldrar gav med sig och lät mig bli skötare på ridskolan. Jag tror det var bra att de inte sa ja direkt för då hann jag bli ännu envisare och än mer bestämd med vad jag ville och den där envisheten har jag haft mycket nytta av i mitt liv.

När jag väl hade fått ett ja från mamma och pappa så behövde jag en tid för att samla mod och våga fråga den som var ansvarig för skötarna på Eke. Till slut stod jag där med svettiga handflator och darrande röst. Då fick jag veta att Sirro redan hade två skötare men att den ena skulle sluta till sommaren.

Men om jag ville kunde jag få sköta en annan häst så länge. Det ville jag förstås inte! Så jag väntade lite till. 

 Ulrika och Sirro, en D-ponny f 1971

Så kom slutet på vårterminen och en  dag fick jag besked att det var min tur att få bli skötare på världens finaste och "enda" ponny, Sirro. Fina, fina Sirro som jag sedan länge kunde hela stamtavlan på utantill. I tolv led.

Sirro som sprang sakta och som bara ökade farten när han skulle bita hästen framför i baken. Det gjorde han för övrigt minst en gång per lektion. Gärna mer!

Vi var bästa vänner i många år.

Jag har en dröm som åtekommer då och då. Den börjar med att jag står på stallplanen till ridskolan på Eke. Det är nutid och det är viktigt att jag har åkt dit. Jag går fram till den svarta tunga ladugårdsdörren och vrider om nyckeln. Inne i stallet ser det ut precis som förr och jag går ner för den sluttande smala gången förbi kontoret. Även i drömmen vet jag att ridskolan är nedlagd sedan många, många år och ändå när jag tittar till höger mot spiltraden så står en ensam häst kvar nästan längst bort. 

Det är Sirro såklart och han verkar ha stått där och väntat. Gammal och grå men lika tjock och fin som han alltid var med de små öronen spetsade. Han står där för att jag ska få ta med honom hem och det gör jag. Jag leder ut honom på stallplanen och vet att jag ska ta hand om honom så länge han lever. 

Sen brukar jag vakna.

Många år efter att ridskolan inte fanns kvar längre så åkte jag och hälsade på Sirro dit han flyttat. Han blev gråare och gråare i pannan men annars var han sig alltid lik. Till slut tappade jag kontakten och jag vet inte hur länge han levde efter det. Jag tänkte ofta på honom och hoppades att han hade det bra.

En dag insåg jag att han nog inte kunde vara i  livet längre, i så fall skulle han ha varit nästan fyrtio år... Men jag fortsatte drömma och i drömmen var han så verklig. 

Varje ponnys eller hästs  skötare är väldigt viktig för den hästen. Men en ridskolehäst är minst lika viktig för sin skötare.

Sin sköthäst kommer man att bära med sig i hjärtat, hela livet. 

I morgon är det skötarmöte på ridskolan. Då träffas alla som var skötare förra terminen, men också de som inte ännu är skötare på någon häst. Men som gärna vill bli det. 

Här kan ni läsa mer om det!

Gabbi och hennes sköthäst Zorba, en C-ponny  f.1979

Hej! Det här med sadlar... Jag är så glad att jag har en sadel som verkar lägga sig som en smäck på varenda hästrygg. Faktum är att jag är inne på häst nummer fyra som går i samma sadel och inte kan jag påstå att dessa hästar liknat varandra i varken storlek eller exteriör.  För många verkar det vara som har problem av olika slag med sadlar som åker framåt och bakåt eller inte passar alls. 

Själv är jag uppfödd i ridskolans Stubbensadlar. Allround modell mot hoppning förstås! Dessa outslitliga sadlar som fortfarande finns på marknaden och flera av dem med många, många år på nacken. 

Vi red i Stubben allround utomhus och inomhus, hoppning eller dressyr. Jag tävlade i dressyrallsvenskans elitlag i en allroundsadel och jag tror inte ens jag var medveten om att det fanns speciella sadlar för dressyr under mina ponnyår. 

Den dagen jag äntligen köpte mig en dressyrsadel var till min första stora häst. Såklart var det en Stubben men med långa kåpor. Jag hade fått upp ögonen för skillnaden. Men om jag red så mycket bättre med andra kåpor vet jag inte. 

Jag skulle också vilja påstå att min Stubbensadel var både elegant och lyxig till skillnad från de manskapssadlar som jag också red i regelbundet. Manskapssadlarna kom från armén och var nog gjorda i en enda storlek. Praktiskt nog var undersidan  klädd i någon slags jute eller annat kraftig tyg istället för läder. Så man behövde egentligen inte använda vojlock.

Det var lite olika hur  vi gjorde. Men ibland lade vi under en vojlock av den gamla "sadelskurna" modellen för att inte slita på tyget på sadelns undersida. Eller så var sadlarna så gamla att tyget redan var utslitet. Så var det nog! Manskapssadlarna för den delen var så hårda att man trodde att man satt direkt på en trästock. Men jag kan inte minnas att  vi nånsin klagade på hårda eller obekväma sadlar. 

Det där med vojlock har jag fått lära mig av gamla hästkarlar var bara ett påfund för att skydda lädret i sadeln från svett och stöv. Så det var inte alls för hästens skull. Jag använde vojlock i vardagen och schabrak hade jag ett enda som jag lade på vid tävling. 

Idag är det schabraken som regerar och det finns hundratals olika märken, modeller, färger och material. Det är rätt så kul att lägga ett fint schabrak under sadeln och sedan matcha med tröjan eller ridbyxorna. Fast jag tror inte hästarna bryr sig så värst. 

En vår (för länge sedan!) var hela familjen nere i Göteborg för att titta på Gothenburg Horse Show. Det året hade alla hoppryttare en indianfilt under sadeln. Naturligtvis sprang både Gabbi och jag och köpte varsin indianfilt i pausen. De var så fina kommer jag ihåg. Gabbi köpte en blå och brun och vit och jag en i olika senapsgula kulörter. 

Det var så vitt jag vet den första gången vi piffade upp våra hästar. 

Om jag får komma tillbaka till manskapssadlarna så glömmer jag aldrig då vi skulle arrangera EM-kval i femkamp på vår anläggning. Det kan ha varit precis i början på nittiotalet. K1,Livgardesskvadronen kom och lämpade av fjorton svenska halvblod. Stora fuxar med bläs allihopa. Sedan formligen hällde de fjorton manskapssadlar i en hög i vår skospilta och så åkte de därifrån. Sedan var det bara att para ihop varje häst med en sadel. 

Idag finns det hur mycket sadelmodeller, märken och läderfärger som helst att välja på. Och visst är det jätteviktigt att en sadel ligger perfekt på hästen. För hästens välmående. Men jag undrar om inte vi ryttare har lättare att få ont i baken idag än vi hade för trettio år sedan... Dagens ryttare kräver helt enkelt mer stoppning i sitsen och även ridskolan har rättat sig och inhandlar sedan många år sadlar med mer svikt i sitsen. Men vore det inte lite skoj att ha ettgäng manskapssadlar att plocka fram om man ville plåga sina adepter lite extra...?