Hej! Häromdagen sorterade jag lite olika papper som på något vis hamnat på hög på skrivbordet... Där fanns mitt nästan senaste diplom/auktorisering för avklarad dressyrtränarutbildning. Det skulle naturligtvis läggas till handlingarna. Så jag traskade in med det till ett skåp som jag har i sovrummet där jag förvarar diplom, arbetsintyg och andra skojiga papper som man behöver ha ordning på.

Som vanligt kunde jag inte låta bli att bläddra i högen när jag ändå tagit fram den. Så fick jag syn på de där två diplomen från voltigeledarutbildningen igen. 

Voltigeledarutbildning 1 och voltigeledarutbildning 2 från år 1987. Båda kurserna var i ridfrämjandets regi och vi höll till på Strömsholms Ridskola. Jag kan lova att jag var både yngre och rätt så mycket vigare då. Men jag ska också erkänna att jag aldrig hade sysslat med voltige eller ens provat på det innan jag åkte på kursen. Övriga som var där var i min sits vill jag minnas. Det var Åke Krumlinde, vår dåvarande distriktskonsulent som var drivande. Voltigen var ny och på frammarsch och Åke var bestämd när han väl kommit på något. 

Eva Öberg från Lagga var huvudlärare. Hennes lag var väldigt framgångsrika i grenen och bland de bästa om inte de bästa i Sverige på sin tid.

Så kom vi... En hop med ridfröknar och annat hästfolk som skulle lära sig om voltige. Inte bara hur man hanterade hästen och linan utan också vad det var man sysslade med däruppe på hästryggen. Vi hade inte den blekaste aning. Fanor och annat tjusigt. Fast på de där kurserna var det inte viga voltigörer utan vi ridfröknar (och hästfolket) som skulle prestera konsterna till häst och det var inte särskilt vackert ska jag erkänna. Men vi skrattade en hel del... Jag hoppas Eva också gjorde det. Hur det var har jag förträngt. Stackars Eva...

Det där var så många år sedan så jag minns inte alls om vi hade teori. Men det måste vi ju ha haft. Jag minns bara passen i ridhuset och Åkes hemlagade luncher och middagar. 

Jag minns hur vi stod på rad i ridhuset och hästen gick runt på linan i skritt och galopp. Så fick vi öva på att springa med såna där snygga steg där man slår foten i rumpan och svävar lite på varje steg. Vi kände oss väldigt graciösa. 

Det var oro, fniss och skräckblandad förtjusning när vi en efter en fick springa fram till hästen som galopperade för att göra våra upphopp. Om vi kom upp... Vi sprang, ramlade, klättrade, hängde och hoppade över och ramlade av på andra sidan och slog i backen. En och annan gång landade vi till häst och jublet steg till taket. 

För att överhuvudtaget kunna göra några övningar till häst fick vi förmodligen klättra upp på nån stege. Jag har förträngt det också. Men jag minns att vi var i gula ridhuset och att väggarna flöt förbi i väldig fart och att vi trots centrifugalkraftens sugande inverkan skulle släppa både hände och fötter i olika ordning.

Vi hängde upp och ner och vi stod upp och vi satt baklänges. Kanske i skritt fast jag vill minnas galopp. 

Jag har för mig att vi hade ont... och att vi var överens om att jobbet som linförare var det som tilltalade oss mest. Vi kämpade och svettades och skrattade oss igenom de där två kurserna och på den sista dagen fick vi våra diplom med underskrift och ridfrämjandets symbol .

Det vore kul med en återträff för "Voltigeledarna 1987" så vi kunde jämföra våra ärr. 

Vad jag ville säga med det här var att de där två Diplomen från Voltigeledarutbildningen känner jag att jag verkligen förtjänade med äkta blod svett och tårar. Eftersom jag deklarerade efter mitt bejublade (...) framträdande vid julshowen 2010 att jag, ”Sveriges äldsta voltigör” därmed gick i pension så ska jag härefter inte tjata mer om detta. 

Kanske...