Hej! Jag måste nog få utnämna Gabbi, min lillasyster till världens en gång i tiden envisaste ponnyryttare och mig själv till världens förmodligen tålmodigaste storasyster. Det var nämligen så att Gabbi från sjuårsåldern och under ett antal år framåt fick lägga mycket tid på att träna upp sin balans till häst. Å andra sidan så tränade hon fallteknik en hel del istället.

Gabbi brukade passa på att ramla av lite nu och då. Helst ville hon rida barbacka och när det kom en kurva av en eller annan sort så var hon körd och två sekunder senare låg hon på backen och ponnyn stod och betade en bit bort. Det var då världens tålmodigaste storasyster fick rycka in och sitta av sin egen ponny och hjälpa den mindre systern upp. 

Jag skulle tro att jag drog en och annan suck över min syster. Men om vi skulle fortsätta ridturen så var jag ju tvungen att hissa upp syrran igen. Jag kan däremot aldrig någonsin minnas att hon skulle ha klagat på att hon slog sig. Fast jag är säker på att hon fick ett och annat blåmärke. :) Hon har alltid varit en hårding och den enda gången det kom tårar var nog när hon var tillräckligt arg. 

Det kanske var den där beslutsamheten och envisheten som fick Gabbi sadelfast till slut och som sporrade henne att henne att tävla fälttävlan under sina ponnyår. Själv har jag bara ridit ett par terrängbanor och var sen nöjd med det. Men Gabbi och hennes ponny Sonette dom susade fram genom skogarna och över fälten och hoppade allt som gick att ta sig över. 

(Sonette hoppade förresten även på sin fritid. Hon kunde ibland roa sig med att byta hage genom att hoppa fram och tillbaka över staketet.)

Dock så kan även en luttrad fälttävlansryttare och hennes ponny slå på en nit någon gång. Det hände Gabbi på ponnyinstruktörsutbildningen i Vetlanda när de skulle visa hela gruppen hur man hoppar vattengrav. Den vurpan kom nog av att de kände att det var deras paradnummer. Då blir man lätt lite nonchalant och så går det åt pipan. 

I vilket fall var det så att alla stod uppställda på rad vid graven för att se hur det går till när en ponny och hennes tuffa ryttare flyger över vattnet. Så tog ekipaget fart i galopp mot  graven. Hovarna trummade mot gräset och graven kom närmare. Jag skulle tro att ryttaren kände sig säker på sin sak och så glömde hon att driva. Några sekunder senare seglade hon genom luften utan häst och landade raklång i vattnet och skickade iväg en våg av algfyllt vattengravsvatten på sina kamrater. 

Se där!

Själv har jag så klart också kunnat lägga ett antal vurpor i bagaget under tidens gång. Vilken ryttare har inte det? Men de allra flesta har varit sådana som inte varit speciellt minnesvärda så dem kommer jag inte ens ihåg. 

Jag har också dykt i vatten minst två gånger vad jag minns. Det har varit så där eftersom jag allra helst vill hinna hålla för näsan innan jag dyker. Skulle jag få välja min bästa vurpa så är det nog den jag gjorde ridandes efter en vägren på hemväg mot stallet. Både Gabbi och jag hade blivit ”äldre” och satt på våra första stora hästar. 

Rätt vad det var så gjorde min häst ett av sina berömda ”rakt-upp-i-luften-språng”. Han hade en fantastisk fjädring från stillastående den hästen. När man ramlar av efter ett sådant språng så ramlar man alltid lite uppåt innan man börjar ramla nedåt igen. 

Vad som var speciellt med denna vurpa var att hela scenariot blev så tydligt och att jag fortfarande minns hur det var. Precis när jag peakat kurvan och var på väg nedåt igen (med huvudet rakt nedåt också...) så frågade Gabbi om jag gjort mig illa. Jag hann svara -Jag vet inte, jag har inte landat än!  Precis efter så landade jag och upptäckte att jag  snurrat ett halvt varv till och således kom ner ståendes på fötterna. 

Ramla av hästen- det gör man. Förr eller senare. Helst ska man göra det lite då och då och lite lagom så man känner att det inte är så farligt. För de allra, allra flesta gångerna som man ramlar av så kan man just borsta av sig spånet och hoppa upp igen. 

Lite envishet eller beslutsamhet är aldrig fel!